Jägarna 2

Det är 15 år sedan Jägarna slog en stor del av den svenska kritikerkåren med häpnad ("kan man i Sverige göra actionfilm av amerikanskt snitt?") och lockade till miljonbesök på biograferna.

Det var regissören Kjell Sundvalls tredje biograflångfilm och en återkomst efter tio år som tv-regissör, för Jägarna fick han också en Guldbagge för årets bästa regi.


Producenten Peter Possne samt manusförfattarna Björn Carlström och Stefan Thunberg har besvarat frågan varför det dröjt så länge med en uppföljare med att: "vi var tvungna att hitta en bra historia". Frågan blir då: har de lyckats med det? Jo, om man tycker att en upprepning av den förra historien (med lite variationer) är en lyckad idé.

Den första filmen handlade om polisen Erik (Rolf
Lassgård) som återvänder till sin hembygd för att lösa ett brott, upptäcker att en manlig släkting (brodern) gjort sig skyldig till mord och genom en serie dramatiska händelser lyckas lösa fallet — dock med den traumatiska följden att brodern dör.

Jägarna 2 handlar om hur Erik kallas tillbaka till trakter nära hembygden för att lösa ett försvinnande (som blir till mord), upptäcker att en nära manlig släkting (brorsonens styvfar) antagligen har något med saken att göra och till slut löser fallet — dock med en potentiellt traumatisk konsekvens (som tonas ner).

Om man till detta lägger att kvinnomisshandel är en viktig del i båda filmerna och att broderns självmord figurerar påtagligt i den nya filmen så är väl frågan varför man behövt vänta så länge på att göra uppföljaren, den fanns ju till stora delar redan i den första filmen.

Dramatiskt hämmas Jägarna 2 av att berättelsen till stora delar står och stampar på samma fläck. Det är styvfadern Torsten (Peter Stormare) som hela tiden är den huvudmisstänkte för (som det visar sig) mordet på en ung kvinna — även om en (mycket stereotypiskt skildrad) finne av traktens befolkning pekas ut. Scen efter scen blir till en uppgörelse mellan Erik och Torsten, utan särskilt mycket av intressanta överraskningar i relationen mellan dem.

Lassgård verkar också mer ha gått tillbaka till att vara Kurt Wallander än hittat nya drag hos sin polis och Stormare har (som vanligt) en irriterande tendens till att ta i från fotknölarna i alla scener: även om vissa actionladdade situationer därmed får ett energitillskott blir många andra scener alldeles för obalanserade.

Kvinnorollerna är också, som vanligt i Sundvalls filmer, inte särskilt utarbetade eller nyanserade: både kriminalteknikern Johanna (Lo Kauppi) och Torstens fru Karin (en utmärkt Annika Nordin) hade som karaktärer lika väl kunnat vara män.

Med detta sagt så ska det inte förnekas att det finns ögonblick när intensiteten är hög och dramatiken gnistrar. Men det som på ett sätt är fördelen med en uppföljare (vi känner till en del av förutsättningarna) blir här också en nackdel (vi känner igen för mycket).


Betyg: 5/10




I samarbete med Filmtrailer.se