En re-bootad Spindelman i kamp mot en förvuxen ödla — kan det vara något? Nja, delvis.
Efter att Sam Raimi lämnade registolen inför inspelningen av den fjärde filmen i serien om Spider-Man (vilket faktiskt var bra, efter trean som var överarbetad hade han gjort sitt) kom produktionsbolaget Sony till beslutet att göra som man ganska ofta gör i underhållningsbranschen numera: man tar etablerade populärkulturella figurer och startar om hela berättelsen. Varför? Antagligen för att det som gjorde figurerna populära från första början var deras ursprungshistorier, inte det som man fortsättningsvis hittat på i önskan om att slå mynt av en redan uppnådd ekonomisk framgång.
Spider-Man/Peter Parker är alltså nu tillbaka till att vara 17 år, gå på high school och ha alla de svårigheter som en ung man har — åtminstone i den amerikanska populärfilmen. Han mobbas av skolans sportbiff, är förälskad i en flicka som går i samma klass och försöker bryta sig loss från hemmiljön. Allt är alltså hämtat ur serietidningsversionen från 1962. Men nu finns också ett tillägg som förklarar vad som hände hans föräldrar och varför Peter bor hos sin farbror och hans fru.
Det är också här, samt i den spirande kärleksrelationen mellan Peter och Gwen, som filmen gör det mesta rätt. Andrew Garfield och (en blonderad) Emma Stone fungerar både i gestaltningarna av sina separata karaktärer och som ett par — vilket paradoxalt samtidigt blir en svaghet i filmen.
För den tenderar att närmast bli en variation på regissören Marc Webbs (!) föregående film, den charmiga (500) Days of Summer (2009), där en ung man minns sin förälskelse i en tjej som till slut lämnar honom. I skildringen av deras relation handlar det om möten med subtilitet och osäkerhet som främsta inslag, vilket Webb (som arbetat länge inom musikvideovärlden) är skicklig i att fånga.
Men när det gäller superskurkar och actionfilmsintrig blir det för många svagheter för att filmen som helhet och samspelet med de intima ögonblicken ska fungera. Många orimligheter i intrigen (alltifrån hur Peter tar sig in i det superhemliga forskningslabbet på företaget OsCorp till hur han visar sig utan mask i var och varannan scen till hur genforskaren Curt Connors omedelbart omvandlas till en jätteödla med Hulken-komplex [samt Dr Jekyll och mr Hyde-vibbar] till att Peter ena stunden är sönderslagen men att han i nästa scen ser ut som rena svärmorsdrömmen till att konflikten med Gwens pappa, New Yorks polischef, är svagt motiverad) gör att trovärdigheten i händelseförloppet svajar.
När sedan Rhys Ifans som Connors/Lizard gör en ganska tam gestaltning av vetenskapsmannen som vill gott men gör ont så tippar filmen över till att bli en romantisk dramakomedi där de digitala 3D-effekterna och actionscenerna blir till en annan berättelse, visserligen stundtals skickligt gjorda men mindre intressanta.
Peters lärare säger i slutet av filmen, när han ännu en gång kommer för sent till en lektion i litteraturhistoria, att det finns bara en intrig i fiktionen: vem är jag? Det kan nog stämma, åtminstone under de senaste tvåhundra åren när den mänskliga kulturen har förändrats så snabbt att vi alla är vilsna och undrar vem vi är. Men när våra mytologiska berättelser blir alltför ensidiga börjar de förlora sin sammanhållande kraft och mer bli till mantra som vi desperat upprepar för att inte falla in i desperationens mörker.
Därmed inte sagt att filmen kommer att bli ett ekonomiskt misslyckande, den kommer säkerligen att dra så mycket besökare att den fortsättning som antyds under eftertexterna kommer att dyka upp om ett par år i 3D-salongerna.
(The Amazing Spider-Man hade premiär den 3 juli)
Betyg: 4,5/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar