Inte ens det förflutna

Att placera ett antal personer på en isolerad plats och sedan låta en mördare ta livet av dem en efter en är en sedan länge flitigt använd spänningsmetod inom kriminalberättelsen.

Agatha Christie var en mästare på det inom litteraturen under 1900-talets första hälft och i filmsammanhang finns samma mönster inom en stor del av slasher-typen av skräckfilm: Halloween/Alla helgons blodiga natt, Friday the 13th/Fredagen den 13:e och A Nightmare on Elm Street/ Terror på Elm Street cementerade denna form av berättelse under åren kring 1980.

Anna Jansson

När  nu ytterligare en av Anna Janssons Gotlandsdeckare (från 2008) med Maria Wärn som centralgestalt filmatiserats är det snarast skräckfilmstraditionen som framträder, mer än pusseldeckarens logiska gåtstruktur. För ärligt talat, i Inte ens det förflutna finns inte mycket av det som är pusseldeckarens styrka: att genom de olika karaktärerna och deras relationer ge en koncentrerad bild av samhällstillstånd och människosyn. Inte ens poängen med titeln blir tydlig.

Man har för filmatiseringen renodlat intrigen så att istället för att Maria (Eva Röse) tillbringar en tid på Gotska Sandön med ett gäng långtidssjukskrivna kvinnor för rehabilitering är det nu en återförening av åtta kvinnor som tog studenten tjugo år tidigare som föranleder dem att vara en helg på Stora Karlsö.

Renodling alltså, men också en chans att plocka fram gamla konflikter och motsättningar inom gruppen. Problemet med filmen ligger dock delvis här, deras relationer blir alltför skissartade och outvecklade, snarast som om någon tagit ett upplägg för en Robinson-variant och sedan inte dramatiserat den till en berättelse. Ansvaret för detta ligger främst hos manusförfattarna Erik Ahrnbom (som visade samma tendens till enkla stereotypiseringar i den nu aktuella Cockpit) och Fredrik T. Olsson (stå-upp-komiker, gagskrivare och manusförfattare till tv-serier som Svensson, Svensson, men också flera av Johan Falk och Maria Wärn-avsnitten, en av dem har han skrivit tillsammans med Ahrnbom), men också produktionsbolaget Eyeworks Sweden, som redan tidigare stått bakom tv-serierna om Maria Wärn.

Mirja Turestedt

Den stora styrkan i filmen är att man lyckats samla ihop ett riktigt 'dream team' av svenska kvinnliga skådespelare i den yngre medelåldern: Eva Röse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt, Helena af Sandeberg, Vanna Rosenberg, Rebecka Hemse och Fanny Risberg har fått chansen att konfronteras på en klippö i Östersjön — bättre kan knappast förutsättningarna för ett starkt drama bli (den åttonde kvinnan är inledningsscenens offer). Och filmen har snarare en tendens att bli ett samtidsdrama om kvinnokaraktärernas olika sätt att hantera livet i samtiden, med barn och partner (knappast någon har en fungerande relation med en man), än att följa en deckarintrig. Detta förstärks av att både orsaken till att Maria åker med på återsamlingsträffen (hon ska fly undan en man som misstänks vilja hämnas på henne eftersom hon var ansvarig för fallet med hans våldtagna dotter) och motiveringen för mördaren (tjejernas svek i samband med en våldtäkt) har ändrats från boken.

Vanna Rosenberg

Men manuset hade dels behövt en större nyansering i uppbyggnaden i relationsmönstren och en mer rimlig intrig, den blir stundtals till en parodi på de enklaste tonårsskräckisarna: mesta delen av tiden springer kvinnorna åt olika håll, de skriker så att den jagande mördaren kan höra dem på kilometeravstånd och är utan förmåga att använda sina livserfarenheter till att kämpa mot hotet utan flyr bara. För att inte tala om att de bråkar om gamla oförrätter när en mördare plockar den ene efter den andre av dem och inte verkar bry sig om att ta hand om sina väninnors döda kroppar.

Eva Röse

Inte minst blir det problematiskt vad gäller Maria, som ju är polis men under den största delen av tiden är lika oförmögen till ett handlande som visar att hon är tränad för att hantera situationer som denna. Inte nog med det orimliga i att hon tar sig till en isolerad ö utan medföljande bevakning efter det att hon hotats i sitt avsides liggande hus, hon springer ifrån flera av de andra kvinnorna så att deras liv därmed riskeras.

Filmen följer alltså inte deckargenrens trovärdighetskrav vilket gör att även de scener som fungerar tillfredsställande som spänningsmoment inte har ett rimligt sammanhang att ingå i. Regiarbetet av Erik Leijonborg fungerar relativt bra när det gäller de enskilda skådespelarnas känslomässiga uttryck, speciellt i de intensivare utbrotten (Helena af Sandeberg gör en god insats här), men när det gäller den större helheten är det för mycket som rinner mellan fingrarna. Bildmässigt präglas produktionen av att vara gjord i samarbete med ett tv-bolag (TV4), vilket märks i såväl valet av bildutsnitt (närbilder) som sättet att hantera våldssituationerna (enbart slutstriden följs i bild, morden sker utanför bild). Och musiken behöver ju knappast nämnas, det är samma sorts stråkar och keyboardklink som finns i alla produktioner numera.

Även om enskildheter gör att Inte ens det förflutna blir ett bottennapp, som  flera av den senaste tidens svenska spänningsfilmer, är det ändå påtagligt att svensk filmproduktion, trots en uppsjö av deckarserier och filmer, ännu inte kan hantera den underhållande thrillern på ett skickligt sätt.

(Inte ens det förflutna har premiär den 20 juli)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se