Polis

Den franska skådespelerskan Maïwenn Le Besco hade redan regisserat ett par långfilmer när hon fick se ett tv-program om Paris-polisens enhet för skyddande av barn. Arbetet inom denna rotel engagerade henne så mycket att hon, tillsammans med Emmanuelle Bercot, skrev ett filmmanus baserat på de faktiska händelser hon fick höra talas om eller själv deltog i under den tid hon studerade rotelns arbete på plats. Resultatet blev Polisse/Polis, belönad med juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2011 och nominerad till tretton César-statyetter senare denna månad.

Vi får följa rotelns arbete under en längre tid, deras ingripanden mot förövare av allehanda brott mot barn samt deras inbördes vänskap och konflikter. Inte minst det senare dominerar skeendet under filmen, på ett sätt som ganska snart blir irriterande. Ingen scen varar mer än några sekunder förrän två eller flera av poliserna, i jobbet eller hemma, står och skriker på någon annan.

Det är tydligt att avsikten är att vi ska se hur arbetets karaktär gör att poliserna påverkas negativt, att de inte kan släppa den hårda miljö som jobbet utsätter dem för och att de själva (trots ambitioner att vara medkännande och beskyddare av barnen) kan bli riktigt brutala. Det sker bland annat genom att de snarast uppträder som åklagare och domare inför de personer som de griper och inte är de oberörda poliser som de vid flera tillfällen hävdar att de är.

Den obehagligaste manifestationen av denna okänslighet kommer i slutet av filmen när en ung flicka berättar om hur hon blivit bestulen på sin mobiltelefon och för att få tillbaka den gick med på att suga av en av killarna i gänget som tagit den. "Varför?" frågar poliserna. "För att det var en bra mobil", svarar hon — varpå de börjar storskratta, under flera minuter.

Scenen är obehaglig, men också problematisk för filmen eftersom den haft som ambition att ge oss några mer nyanserade dimensioner av poliserna — vilket kullkastas då de uppenbarligen inte lärt sig någonting av allt de varit med om. En grövre förnedring av ett utsatt barn är det svårt att tänka sig vid ett förhör.

Ett annat problem som berättandet inte lyckas lösa är frågan hur man skildrar gruppens arbete. Vi får i huvudsak se hur de alla, i ett stort gäng, sitter och väntar på nästa uppdrag och som ett uppbåd i en västern kastar sig iväg för att gripa bovarna. Vid förhören samlas också alla kring den som förhörs, som om det bara finns ett fall att engagera sig i åt gången.

Ett signifikant exempel på hur fel det kan bli i skildringen är när de efter att (planlöst som det verkar) ha kört omkring i Paris för att hitta en kvinna som gett sig iväg med sitt barn hittar dem ute på stan. Kvinnan har tappat barnet, som har skadat huvudet. När poliserna får reda på att barnet kommer att klara sig blir alla jätteglada och de går till en strippklubb, där de verkar vara de enda gästerna, och börjar i en lång scen dansa.

Förutom det absurda i denna kollektiva manifestation av lättnad börjar här polisen Fred (Joeystarr) och fotografen Mélissa (spelad av Maïwenn själv) att inleda ett förhållande, genom att han tar av henne glasögonen och släpper ut hennes uppsatta hår. Genast blir hon frigjord från sin hämmande överklassmiljö, är inte längre rädd för att accepteras av gruppen, kan introducera den arabiskättade Fred för sin familj och kan så småningom flytta ihop med honom, varvid hon får helt andra objekt för sitt fotografiska arbete.

Hela denna handlingstråd är så befängd att den bidrar till att sätta ljuset på den ytterst förenklade och uppskruvade dramatik som präglar hela filmen, där överspelet och det ytliga samhällsengagemanget är de tydligaste dragen. Ambitionen att visa en förfärande aspekt i samtidens civilisation blir istället till en obalanserad melodram där den ytliga intensiteten ersätter den djupare insikten.

(Filmen hade premiär den 10 februari)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se