Alper

Den grekiska filmen förlorade sitt största namn för några veckor sedan när Theodoros Angelopoulos under arbetet med sin fjortonde långfilm avled efter en trafikolycka.

Yorgos Lanthimos är sedan några år en ny stjärna, med genombrottet Konodontas/Dogtooth (2009) som fick en Oscar-nominering som bästa utländska film samt pris i Cannes. Hans nya film Alpeis/Alper har också prisbelönats, denna gång i Venedig, för bästa manus (skrivet tillsammans med Efthymis Filippou).

Och historien är onekligen intressant. Lanthimos har sagt att Dogtooth handlade om en person som försöker komma bort från en fiktiv värld, medan Alper handlar om en person som försöker komma in i den fiktiva världen.

Fyra människor (två inom sjukvården, två som sysslar med gymnastik) har bildat en grupp som tagit på sig att vara ersättare för nyligen avlidna hos deras närmaste — allt för att underlätta sorgearbetet. Och även om de sörjande mycket väl ser att det inte är de döda som återkommit verkar det i flera fall fungera väl med ersättningen: så kan till exempel en blind kvinna spela upp ett otrohetsscenario som antagligen gör förlusten av mannen lättare.

Men gränserna mellan verklighet och illusion samt det därav följande rollspelet är inte lätt att hantera. En ung kvinna (Ariane Labed) i gruppen (de har inga egennamn, bara pseudonymer efter bergen i Alperna, därav titeln) minns inte vad hon ska säga och blir strängt tillrättavisad av ledaren (Aris Servetalis), som kallar sig Mont Blanc. Hon har också i filmens anslag blivit tillrättavisad på ett ytterst våldsamt sätt av sin tränare (Johnny Vekris) — även han ingående i gruppen, med namnet Matterhorn, då mycket medkännande — för att hon inte vill öva till Carl Orffs Carmina Burana-inledning utan till popmusik: "Du är inte redo", vrålar han.

Den i gruppen som står i centrum av händelserna är sjuksköterska (Aggeliki Papoulia) och hon kan därmed på ett praktiskt sätt komma i närkontakt med sörjande människor. Och det är som avliden 16-årig dotter hon börjar gå över gränsen till att inte vilja/kunna skilja på illusion/fantasi och verklighet. Vad det i grunden beror på är filmen (medvetet) otydlig om. Lanthimos estetik befinner sig i den mer s k konstnärliga fåran, där antydningar i motiveringar, bilder och berättarstrukturer står i centrum: dels för att aktivera oss åskådare i att vara aktiva skapare av betydelserna i berättelsen, dels för att grunduppfattningen om det mänskliga livet är att det inte fullt ut går att rationellt förklara.

Detta medför att vi i Alper ser en mängd bilder där karaktärerna bara till en del befinner sig inom bildramen, eller är i oskärpa. Men detta har också en tematisk betydelse, eftersom inte minst kvinnofigurerna har svårt att hålla sig inom de av gruppens ledare uppsatta gränserna. Här finns ett genusrelaterat motiv, eftersom de två männen tydligt intar starkt auktoritära positioner och fungerar som tillrättavisare av kvinnorna.

Sjuksköterskan verkar genom sitt rollspel söka en närmare kontakt med andra människor än vad hon annars har och inlåter sig t o m på en sexuell handling med en lampförsäljare (manusförfattare Filippou) i en av filmens mer komiska scener. Men när hon inleder en sexuell förbindelse med den avlidna flickans pojkvän och även låter sin hand leta sig upp till sin egen fars kön förstår vi åskådare att något har gått fel. Och försöket att bli en del av den avlidna flickans familj på riktigt genom att bryta sig in i deras hus slutar bara med att hon slängs ut av flickans far, han som tidigare hade hållit om henne när rollspelet höll sig inom föreskrivna gränser.

Att temat även kan handla om den konstnärliga processen och faran att fastna i dess illusioner på ett mer generellt sätt är alldeles uppenbar och Lanthimos lyckas på ett skickligt sätt hantera det avskalade och oklara i sin estetik med en tragisk berättarton så att sorgen och den mänskliga tomheten inte blir till tomhet i upplevelsen av filmen.

Och visst finns det ett litet hopp i slutet?

(Alper hade premiär den 10 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se