Avalon

Avalon var en del i Arthurlegendens värld, en mystisk ö där svärdet Excalibur smiddes, men också förknippad med den onda Morgana le Fey. Kanske inte så konstigt att Bryan Ferry, den sofistikerade (men på väg mot den dekadenta) popens galjonsfigur, sjöng om sitt eget Avalon där festen är slut i en hitlåt med Roxy Music 1982 — eller att bildkonstnären och filmaren Axel Petersén valt att kalla sin långfilmsdebut (belönad med kritikernas debutpris i Sundance) detta.

För nattklubben Avalon i Båstad, som i filmens inledning är på väg att färdigställas för sin invigning, blir till en symbol för både (försöket till att skapa) det sofistikerade och den (verkliga) moraliska förruttnelsens ställe. 

Finansiären Klas (Peter Carlberg), kompisen och festfixaren Janne (Johannes Brost) samt dennes syster Jackie (Leonore Ekstrand, regissörens faster) vill ge intryck av att vara framgångsrika, men är i grunden totalt misslyckade figurer (Janne har t o m nyligen burit fotboja) i en värld där ytan och gesten i alla sammanhang har företräde. Ända tills en olycka med en inhyrd byggjobbare får mycket av fasaden att rämna.

Axel Petersén är utbildad både på filmskolan i Prag och som konstnär i Sverige och USA och det är alldeles tydligt att det är bildernas suggestiva kraft (fotograf är Måns Månsson) som intresserar honom i denna film. Berättandet befinner sig i mittfåran av den s k konstfilmsstil som varit en central del i det som stundtals kallas kvalitetsfilm och som består av halvutsagda repliker, karaktärer utan något särskilt mål i sikte, oklara motiveringar för händelser i filmen och en mångfald bilder på figurer som tomt stirrar framför sig under evighetslånga sekunder och minuter.

Detta kan bli till känslostarka skildringar om kontaktlöshet och civilisationströtthet (se bara på Antonionis filmer från 1960-talet), men för det krävs ett mått av fräschhet i ennuin. Och till stora delar saknas det i Avalon.

Jackie och hennes gallerivänner blir till stereotypa drägg, med ambitioner att vara en konstnärlig överklass, men så övertydligt fäsörer. Pengafixaren Klas görs till en smygbög och är beredd att bokstavligen gå över lik för att rädda sina (obefintliga) pengar — en kombination i skildringen som känns smått obehaglig.

Och som Janne är Johannes Brost en gåta — vilket inte är helt och hållet ett fel, men med omvändningen i filmens slut undrar man varför man förväntas engagera sig i hans öde.

Brost gör dock ett alldeles utmärkt porträtt och det är kul att se att han fått en roll som tar till vara på hans kvalitéer som skådespelare, något som under lång tid dolts av uppfattningen om honom som en glidare av Janne-typ. Hans dans till Bryan Ferrys sång i nattklubbens blåtonade innandöme är också höjdpunkten i filmen (vilket den helt uppenbart är avsedd att vara).

Att han under ett par veckors tid har haft premiär på två filmer så olika som Sean Banan och Avalon tyder dock på en viss splittring i hur han uppfattas av Film-Sverige: hoppas framtiden ligger mer åt Avalon-hållet.

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se