Varför har den typ av film som låtsas använda sig av upphittade inspelningar om bisarra händelser, gjorda av människor som efter inspelningen spårlöst försvunnit, blivit så populära under det senaste dryga decenniet?
Ett svar kan väl vara att det just är spänning man försöker skapa och med försvunna filmare blir äkthetskänslan än starkare: detta är verkligheten! Verkligheten, mitt i det mediala bruset, verkar också under samma tidsperiod vara något som såväl tv-publik som -producenter desperat försöker hitta genom alla "reality shows". Den digitala teknikens fysiska lätthet har ju också gjort det lättare att springa runt med en kamera och låtsas att man följer ett monster eller en invasion in i alla dess gömställen.
"Found footage"-filmer (tänk bara på italienska kannibalrullar som Cannibal Holocaust [1980]) och mockumentärer (This is Spinal Tap [1984]) har trots allt funnits under en längre tid, men det är först med det nya millenniet som denna sorts film krupit in i den brett inriktade kommersiella repertoaren på allvar, med Blair Witch Project (1999) och Cloverfield (2008) som kanske främsta företrädare.
Chronicle heter det senaste exemplet, med amerikanska mått mätt en lågbudgetfilm (15 miljoner dollar) som utspelar sig i Seattle — men inspelad i Sydafrika (hur gick det till?)! Man har haft hjälp av några av dem som gjorde den Peter Jackson-producerade District 9 (2009) till en så överraskande bra film och specialeffekterna här är mycket skickligt gjorda.
Och det behövs i den här berättelsen om några killar i en avgångsklass på high school som av en händelse får en sorts superkrafter när de hittar en mystisk kristallformad gestalt i ett hål i marken. De börjar kunna flytta på föremål, ungefär som genom telekinesi, men de lär sig så småningom också att flyga: de blir en sorts supermänniskor — däremot inte superhjältar, för de gör knappast några för samhället goda gärningar.
Josh Trank
Och det är här som en av de intressantaste aspekterna av Chronicle finns. Marvel Comics grundrecept för sina superhjältar från 1960-talet (en ung man får/drabbas plötsligt av någon oerhörd kraft) används av de tv-erfarna Josh Trank (regissör) och Max Landis (manus) till att göra en berättelse som blir till en moralisk diskussion om hur man bör använda sina krafter, mänskliga eller mer utomjordiska, utan att fastna i en smetig sentimentalitet. "Den som är stark måste vara snäll", säger Bamse, men det är inte så lätt om man har att hantera en omgivning som misshandlar en hela tiden.
Detta är vad som sker för Andrew (Dane DeHaan), som är den av de tre killarna som skaffat en kamera för att filma allt, inte minst sina plågoandar. Till dessa hör hans alkoholiserade far, som varit brandman (hjältestatus) men lever på bidrag efter en arbetsskada och tar ut all sin frustration (och sorg över sin dödssjuka hustru) på Andrew. Men Andrew är det typiska mobbningsoffret som alla ger sig på. Den enda som på något sätt är vänlig mot honom är hans kusin Matt (Alex Russell), som i filmens början tar med honom på ett rejvparty. När Andrew efter ett tag sitter utanför, efter att än en gång ha blivit misshandlad, är det Steve (skolans snabbpratande politikerämne, spelad av Michael B Jordan) som drar med honom och hans kamera för att dokumentera hålet med kristallformen.
Från det ögonblicket är de tre bästa polare och inledningsvis är de fyllda av all den glädje som superkrafternas handlingsfrihet ger dem. Men just när de står på toppen (och Andrew blivit skolans hjälte efter ett lyckat uppträdande på en talangjakt) rasar allt. "Hybris", har den klassikerciterande Matt tidigare sagt, "föregår alltid fallet" och nu faller de handlöst. Andrew blir alltmer våldsam, vilket leder till att flera dör och att stora delar av Seattles innerstad förstörs.
Chronicle lyckas alltså med konststycket att ha en moral-filosofisk diskussion utan att bli torrt akademisk, att vara en "killar-på-high-school"-film utan att bli nördigt sex-besatt och en superhjälte-berättelse utan att skapa superhjältar. En prestation.
Att filmen så småningom släpper begränsningen i att det bara är Andrews kamera som ger oss bilderna är kanske lite fusk, men det var å andra sidan bara utgångspunkten för historien: att introducera oss för hans utanförperspektiv och ge honom en möjlighet att se världen på sitt sätt — men därmed också skapa en (moralisk) barriär till andra människor som till slut blir hans undergång.
Varför har den typ av film som låtsas använda sig av upphittade inspelningar om bisarra händelser, gjorda av människor som efter inspelningen spårlöst försvunnit, blivit så populära under det senaste dryga decenniet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar