Carnage

Roman Polanski har genom åren haft sin styrka som regissör i att kunna framkalla extrema spänningstillstånd mellan de karaktärer som befolkar hans berättelser. Iscensättningen, skickligheten i att välja kameraposition samt att hitta det flöde mellan bilderna som formar en slagkraftig helhet har inneburit att han kunnat växla mellan olika genrer (deckare, svart komedi, skräck, romantiskt drama osv) och ändå lyckats ge oss den välbehagliga filmiska spänningen.

När han nu presenterar sin senaste skapelse, Carnage, (en bearbetning av pjäsen God of Carnage, skriven av medmanusförfattaren Yasmina Reza), har det blivit en kort och underhållande studie i gruppdynamik och sociala umgängesritualer.

Föräldrarna till ett par elvaåriga pojkar som bråkat, vilket medfört att den ene pojken fått två framtänder utslagna, träffas hemma hos det ena paret i Brooklyn för att komma överens om hur man ska se på konfrontationen. Det som inledningsvis verkar bli en enkel formulering på ett papper utvecklas till ett allas krig emot alla, där inga förolämpningar är för grova för att tas till i stridens hetta.

Alan (Christoph Waltz) och Nancy (Kate Winslet) Cowan är ett par i den övre medelklassen, han advokat, hon fastighetsmäklare. Deras son är den som utdelat slaget som sonen till Michael (John C. Reilly) och Penelope (Jodie Foster) Longstreet, han försäljare av hushållsartiklar, hon samhällsengagerad författare, fått ta emot. Inledningsvis agerar paret Cowan mycket exemplariskt och erkänner sonens skuld, men allteftersom samtalen utvecklas (och de av olika skäl inte kommer iväg från paret Longstreets lägenhet), anklagar de alltmer deras son för att ha provocerat fram våldet. Och trots att Alan säger att sonen är en galning blir det så småningom uppenbart att här utspelas en maktkamp på olika plan.

Detta är Polanski oerhört skicklig i att framställa med små medel — hur kameran registrerar ansiktenas spel, placeringen av figurerna i rummet, kroppsrörelser. Alans ständiga samtal över mobilen rörande en läkemedelsskandal som han ska skydda ett företag från, Michaels grovhuggna karaktär bakom en gosebjörnsfasad, Penelopes hysteri och smått felvridna rättvisepatos samt Nancys känsla av existentiell tomhet under den välmående ytan — allt detta kommer på ett fullständigt självklart sätt fram genom Polanskis regiarbete. Synen på världen som en fernissad yta över en avgrund av våld är ett ständigt tema hos Polanski och de fyra skådespelarnas strålande agerande, inte minst som ensemble, lyfter fram detta på ett övertygande sätt.

Med detta sagt så finns det aspekter av filmen som gör att den inte är så drabbande som den hade kunnat bli. Det finns trots allt en lätthet i tonen som mer framkallar skratt än rysningar, nästan så att man sitter och väntar på nästa underhållande verbala spya (det förekommer även en mycket verklighetsillusorisk sådan) i stället för att vara rädd för vad nästa utbrott ska innebära.

Avslutningen av de vuxnas gräl känns också lite plötslig, innan vi går tillbaka till den park som även var inledningsmiljön och vi får se hur pojkgänget umgås på sitt vanliga sätt.

Skickligt iscensatt och regisserat blir Carnage en smula för mycket av lätt underhållning för att fastna i minnet som en betydelsefull film.

(Carnage har premiär den 17 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se