En gång i Phuket

Svenska turisters förkärlek för Thailand har föranlett underhållaren Peter Magnusson att följa upp sin ekonomiska framgång med Sommaren med Göran (2009) genom att placera sin Sven(sk [get my drift?]) i Phuket för att förverkliga sina författardrömmar. Men egentligen handlar historien om hur han träffar sitt livs kärlek, Anja (Susanne Thorsson), och får prinsessan och halva kungariket (sin nödtorftigt beslöjade egenupplevda historia publicerad). Inget ont i det, denna typ av historier har spunnits i tusentals år.

Men för att bli något mer än ett blygsamt småtrevligt tidsfördriv (eller mer rättvisande: inte vara insmickrat publikfriande) bör det finnas mer av tematiskt innehåll och/eller visioner än vad Magnusson mäktat med i den här filmen. Visserligen är En gång i Phuket (regisserad av Staffan Lindberg) ett framsteg i jämförelse med den både innehållsmässigt och som berättelse amatörmässiga föregångaren, men här finns inte så särskilt mycket mer än en urvattnad saga, placerad i den stockholmska entreprenörsideologins medelklass — som (liksom den amerikanska motsvarigheten The Descendants) antas vara alltings medelpunkt — eller ska vi kalla det navel?

Sven arbetar som jobbcoach, men vantrivs både med arbetet och att av familjen ses som en misslyckad man. Han sticker till Thailand efter det att en manlig bekant, en mediekänd äventyrare, snöpligt avlidit och därmed påmint Sven om att han måste "förverkliga sig själv". Inspirerad av den norska hippieresenären Gitte (Jenny Skavlan) hamnar han i en bungalow på stranden i Phuket.

Frågan uppkommer osökt hos åskådaren vad han ska där att göra, eftersom han bara umgås med samma sorts folk (den mediegenomsyrade stockholmska medel/överklassen) vars miljö han flytt från. Men filmen handlar ju inte om att han ska få några nya typer av upplevelser, bara att han ska få skriva sin fantasi — den om att uppleva en kärlek som förändrar hans liv. Tyvärr blir inte kemin mellan Magnusson och Thorsson av det himlastormande slaget (trots hennes uppenbara charmfullhet), mer till en lite lagom svensk semesterförälskelse.

Mer fräs är det istället på filmens klart bästa inslag, fixaren George, som David Hellenius gör till en (faktiskt) rörande karaktär, ganska vilse i världen, men ständigt beredd att anordna bergsklättring eller djuphavsdykning — även om han inte är så bra på detta med säkerhetsfrågorna.

Liksom Åsa-Nisse eller Stig-Helmer, karaktärer som utan större besvär dyker upp i åskådarens minne (varför har Sven inte ett dubbelnamn?), är Sven en egentligen rätt självgod bild av den oskuldsfulle svensken som, trött på vardagslunken, vill uppleva det stora i världen, men inte ser mycket mer än sig själv — och till slut är nöjd med det.

Allt talar för att En gång i Phuket kommer att bli en publikframgång i Sverige.


Betyg: 4/10




I samarbete med Filmtrailer.se