En mammas kärlek till sitt barn, nej till sin förstfödde: är det en given storhet? Och vad händer när denna kärlek, objektivt och/eller subjektivt, inte finns: vad händer med barnet?
I Lynne Ramseys filmatisering av Lionel Shrivers roman från 2003 (i original betitlad We Need to Talk About Kevin) gör föräldrarna Eva (Tilda Swinton) och Franklin (John C. Reilly) just precis inte det — vilket kanske är ett av problemen som skapar den skolmassaker som är både utgångspunkten och det skrämmande hotet i denna familje- och kärleksskildring.
För en kärleksskildring är det. Författaren tog sin utgångspunkt i skolskjutningar som den i Columbine (filmiskt kommenterade av t ex Michael Moore i Bowling for Columbine [2002] och Gus Van Sant i Elephant [2003]), men hennes intresse låg i att undersöka föräldrarnas (specifikt mammans) del i dessa förfärande händelser — inte minst för att föräldrarna ständigt skuldbeläggs för barnens handlande.
Ramsey (som tidigare gjort de uppmärksammade Ratcatcher [1999] och Morvern Callar ]2002]) följer detta perspektiv, men ändrar med nödvändighet romanens brevform (från Eva till Franklin) till att få en mer drömskt uppbruten form, där det förflutnas olika tidpunkter blandas med berättelsens nutid. Detta blir till stora delar ett effektivt sätt att komma nära Evas upplevelser och försök att förstå det som hänt, samt att skapa ett spänningstillstånd hos åskådaren: vad har hänt?
Kevin (spelad av olika unga aktörer, men främst av Ezra Miller) är redan från början framställd som en karaktär med starkt personlighetsstörda drag, vad man vardagligt kallar en sociopat. Utan empati, men med förmåga att manipulera omgivningen (inte minst sin pappa) blir han till en vandrande bomb i mamma Evas liv. Hon har varit framgångsrik reseskribent (ett bokomslag anger henne som världsberömd äventyrerska) men när kärleken till Franklin leder till en graviditet ändras hennes liv.
Kevin är en skrikande bebis, åtminstone när hon har hand om honom och hon kan inte tåla det. Det går så långt att hon t o m ställer sig vid ett gatuarbete på Manhattan med barnvagnen för att det ska överrösta skrikandet. Inte konstigt att det leder till känslor av skuld när hon försöker hantera Kevins uppenbara motvilja mot henne när han växer upp. Till detta kommer att Eva vid ett tillfälle inte kan behärska sig utan slänger sonen mot en vägg så att han bryter sin arm. Men istället för att avslöja det för sjukhuspersonalen eller fadern använder Kevin det för att få modern att bli osäker på hans beteende och därmed skaffa sig en maktposition.
Om filmen hade inriktat sig på att skildra en blivande mördares psyke hade detta sätt att framställa Kevin på snabbt blivit alltför ensidigt, men eftersom det är Eva som står i centrum blir detta "onda barn" (ofta framställt som bara det i skräckfilmer) till ett effektivt grepp för att komma nära hennes växlingar mellan hat, osäkerhet och kärlek. Kevin kan också vid vissa tillfällen, inte minst när hon läser berättelsen om Robin Hood (vilket är en plantering för det fasansfulla som sedan händer), uppvisa ett kärleksfullt beteende, vilket tas emot av glädje av Eva. Likheten mellan dem framställs också tidigt i filmen: Eva stoppar ner sitt huvud i ett vattenkar, när hon reser på sig blir ansiktet omvandlat till Kevins.
Vad säger då filmen om orsakerna till relationen mellan mor och son? Det som blir tydligt är att Evas och Franklins förhållande inte är särskilt nära. De verkar inte, efter den första förälskelsen, ha särskilt mycket att prata om (det antyds att han är fotograf) och det stora hus de flyttar till för att komma ifrån Manhattan (som Eva älskar) ekar mest av tomhet, trots hans försök att skapa det ideala hemmet. Att familjen utökas med en lillasyster är också något som spär på Kevins omvärldshat, vilket blir tydligt när han låter våldet drabba även henne.
Att filmen är en resa genom Evas skuldtyngda minnen ges bildmässiga uttryck bland annat genom den ständiga förekomsten av den röda färgen, från inledningens spanska tomatfestival (där Eva omväxlande dränks och bärs fram som en Kristusgestalt) till färgstänk på väggar och sylt på det ljusa brödet. Detta kunde blivit överdrivet symboliskt, men eftersom Ramsey och medmanusförfattaren Rory Stewart Kinnear skapar ett så associativt bildflöde i övrigt känns även denna betoning helt rätt. Enda missljudet i denna helvetessymfoni är slutets alltför plötsliga hoppfullhet.
Tilda Swintons insats är remarkabel och beundransvärd, Millers tonårs-Kevin är ruggig och musiken av Jonny Greenwood ytterligare en stämningsförhöjare tillsammans med Seamus McGarveys foto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar