Caesar måste dö

Skådespelaren och regissören Jan Jönsson satte 1985 upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot med några av fångarna på Kumla. När de turnerade utanför fängelset rymde fyra av de fem, vilket ledde till omfattande diskussioner om det naiva i att tro på konstens "renande" kraft och att busar är busar för att de är busar. Och 1999 deltog en av de fångar som repeterade Lars Noréns pjäs 7:3 i morden på två polismän i Östergötland.

Dessa händelser är givna referenspunkter att associera till när man ser de italienska bröderna Tavianis film Cesare deve morire/Caesar måste dö, vilken belönades med Guldbjörnen vid Berlins filmfestival i februari. Bröderna, nu dryga 80 år, har återkommit till den stora filmscenen med en känslostark och tankeväckande produktion.

Vi se hur ett sedan länge pågående projekt på högsäkerhetsfängelset Rebibbia i Rom med att låta långtidsdömda män, de flesta en del av den organiserade brottslighetens ("maffians") verksamhet, spela roller i berömda teaterpjäser avlöper. Avsikten med detta presenteras inte uttryckligen i filmen, men fängelset har en uttalad ambition att genom meningsfulla aktiviteter få de intagna att efter frigivningen inte återgå till den brottsliga banan.

Den här gången ska de spela Shakespeares Julius Caesar, där mordet på makthavaren blir till en utgångspunkt för en mångskiktad gestaltning av frågor om identitet, makt och rätten att bruka våld. Filmen är ingen dokumentär i den gängse meningen och filmatiseringen har använt sig av möjligheten att öppna upp teaterrummet eftersom en ombyggnad av salongen gör det möjligt för fångarna att röra sig över hela fängelseområdet.


Men det är verkliga fångar som spelar rollerna, vi får följa repetitionsarbetet (antagningsprovet tillhör de bästa scenerna i filmen, fångarna ska spela upp sorg och ilska och gör det på ett intensivt sätt) och vid premiären får vi i filmens början och slut se hur de möts med jubel av den faktiska publik som såg föreställningen. I övrigt är allt iscensatt för kameran i en mycket stram och traditionell stil, närmast "teatral" — men med en närvaro som det hade svårt att uppnå om inte det hade varit fångarna och deras verkliga teaterarbete som skildrades.

För teaterpjäsen som skrevs för över 400 år sedan om händelser som inträffade för över 2 000 år sedan talar på ett paradoxalt sätt om det liv som fångarna levt (och antagligen fortfarande till stor del lever i i fängelset), alltså som delar i starkt hierarkiska maktsystem, där mord och brutalitet varit vardagsföreteelser.




Vid ett tillfälle uppstår också bråk mellan två av fångarna eftersom replikerna påminner dem alltför tydligt om verkligheten, men utan att regissören Fabio Cavelli förmår ingripa löser de det ändå.

Frågan om det är rätt att göra uppror blir central, men inte besvarad på ett enkelt sätt. Och pjästexten bidrar till att både det rimliga i att döda en envåldshärskare och ifrågasätta det moraliskt riktiga i handlingen får en nutidsförankring, både vad gäller fångarnas situation inne i såväl som utanför fängelset — men också bli en vidgad fråga om det större samhället och dess makthavare (tänk Berlusconi, men också många andra, i Italien och utanför). Pjäsens replik "Rom, en stad utan skam. Neapel likaså" vibrerar som en förkastelsedom över den (sen)moderna världen.

Vad kan då teaterarbetet bidra med, för fångarna och för rehabiliteringsarbetet? Shakespears språk får uppenbarligen de ovana skådespelarna att upptäcka aspekter av verkligheten som de tidigare inte tänkt på och i eftertexterna får vi reda på att två av fångarna gett ut böcker och att en av dem, Salvatore Striano som spelar Brutus, efter frigivningen blivit skådespelare.

En replik visar också på vad möjligheten att se en värld utanför maffian och fängelset kan göra med fångarna: "Ända sedan jag upptäckte konsten har denna cell blivit ett fängelse."

(Caesar måste dö har premiär den 7 december)


Betyg: 7,5/10