Pina

Användandet av den nya 3D-tekniken har, efter en viss smekmånad, blivit alltmer kritiserad för att inte tillföra ett dyft i upplevelsen av de filmer som använder den, varken de som i efterhand blivit tillförda den eller de som spelas in med två parallella linser.

Kritiken pekar sannolikt på ett större problem filmiskt problem än att producenter och distributörer är så giriga att man vill plocka ut 25-40% högre entréavgifter från oss åskådare.

Personligen tror jag att de tekniska möjligheterna ligger långt framför den estetiska kompetensen hos de flesta av de filmskapare som getts chansen att använda 3D. För vad är det tekniken ger för möjligheter? Jo, att använda sig av det tredimensionella rummet för att skapa den dramatik som vi åskådare ska engageras av.

Och om huvuddelen av samtidens filmer, eller åtminstone de som kommer upp på de vanliga biograferna, präglas av växelklippta närbilder på pratande människor och iscensättningen inte handlar om att få dessa att interagera med varandra i samma visuella rum (av orsaker som hänger ihop med ekonomi eller svårigheter att få aktörerna att samspela) så finns naturligtvis ingen bas för att verklighetens tre dimensionerna ska fungera dramatiskt.

Som filmforskaren David Bordwell påpekat i ganska många år nu: förmågan att placera bildens föremål/figurer i meningsfulla relationer har till stora delar tappats bort.

Så skönt då att det åtminstone finns några av de äldre regissörerna som försöker arbeta kreativt med 3D. Werner Herzog har gjort en dokumentär, Cave of Forgotten Dreams (2010), inifrån Chauvetgrottorna i södra Frankrike som ska vara häpnadsväckande i sitt uppvisande av målningar från den paleolitiska eran, och nu har en generationskollega till honom från den Nya Tyska Filmen (1960-70-talen), Wim Wenders, Sverigepremiär på en annan uppmärksammad (gestaltad) dokumentär.


 





 












Pina består av dansscener koreograferade av den berömda Pina Bausch, som avled för två år sedan, samt vittnesmål från dansarna om hennes betydelse. Främst är Wenders film minnesvärd för hans till stora delar lyckade försök att filmiskt gestalta den rumskänsla som Bauschs dansstycken arbetade med.

Fyra stycken befinner sig i centrum. 1975 års Sacre du printemps/Våroffer, Café Müller från 1978, tre versioner i en av Kontakthof samt Vollmond från 2006.

Alla är de präglade av hennes teman: anonymitet, kroppslig massa som hot och löfte, kampen mellan könen. Koreografin rytmiserar också kropparnas rörelser i upprepningar som pekar både på det moderna livets rutiner och behovet av att hitta det genuina i det automatiserade, ofta alltmer desperat uttryckt.

Wenders har följt danserna och dansarna dels på scenen, (där 3D-tekniken får de mänskliga figurerna att ofta bli en sorts dockor i en livets teater) samt i danssolon i Bauschs stad Wuppertal, mitt bland balkbanan och i trafikkorsningar (där verklighetens dimensioner korresponderar utmärkt med den stiliserade dansen).

Överhuvudtaget visar Wenders, som inte på länge gjort någon särskilt angelägen film, att med en genom åren införskaffad kompetens att tänka och känna film som gestaltning av och i rum och tid kan även 3D vara ett konstnärligt verkningsfullt hjälpmedel.


Betyg: 7/10





I samarbete med Filmtrailer.se