Rango

Gå och se!

Det är den enkla sammanfattningen av den enda rekommendation man behöver göra på Gore Verbinskis animation Rango.

Den digitala animationsteknikens under upphör aldrig att förvåna och när man som i detta fallet har George Lucas Industrial Light & Magic som CGI-skapare sitter man som åskådare mest som en fågelholk i biografstolen. Det är så snyggt!

Inte för att berättelsens huvudkaraktär, kameleonten som snart kommer att kalla sig Rango, i anslaget framstår som en vacker hjältefigur. Snarast är han en osäker och stundtals självförhärligande fuling som, genom att av misstag bli utkastad från sin värdfamiljs bil, verkar gå en säker död till mötes i den ogästvänliga amerikanska öknens landskap.

Men så kan det ju inte gå till i filmens sköna värld, så snart får han livsråd av en halvt överkörd bälta och kommer så småningom till den övergivna staden Dirt. Den styrs av en egenmäktig borgmästare vars manipulation av vattentillförseln är grunden för berättelsens huvudintrig: hur ska stadsborna få tillbaka det livgivande vattnet?

In träder Rango (som tagit sitt namn från beteckningen "Hecho en Durango", dvs "gjort i Durango", på en flaska kaktussprit), som genom sin oklarhet över sin egen identitet framställer sig som revolverman och blir den nye sheriffen. Jakten på vattnet kan börja...

Pixar har ju etablerat sig som den datoranimerade filmen obestridda mästare (manifesterad nu senast med en Oscar till Toy Story 3 som förra årets bästa animation), med komplexa och trovärdiga karaktärer insatta i historier med tillräcklig emotionell kraft för att kunna jämställas med de bästa live-action-filmerna.

Rango kanske inte riktigt når de höjderna, eller har de ambitionerna, men i sin säregenhet är filmen en sannskyldig pretendent till att så småningom få epitetet detta års bästa animation.

Karaktärerna är genuint intresseväckande och leken med filmiska referenser har en meningsfullhet som man för det mesta inte upplever i filmnördgenerationens alster.

Intrigen med kampen om vattnet är ju självklart hämtad från Roman Polanskis och Robert Townes mästerverk Chinatown (1974), in till den förvånansvärt portträttlike borgmästaren Tortoise John (förebild John Huston), som även (liksom Hustons karaktär) får förklara för Rango varför han berövar stadsborna tillgång till vattnet: "The future, the future".

Men hänvisningarna till andra filmer har startat långt tidigare, bland annat med att kameleonten stöter på journalisten Raoul (spelad av Johnny Depp, som också gör rösten till kameleonten) och den galne advokaten Gonzo från Hunter S Thompson-filmatiseringen Fear and Loathing in Las Vegas (1998).

 

Rango följs också av en kvartett mexikanska ugglor, som ger oss den populärkulturella tolkningen av hans framfart och (tror de) alldeles säkra död.

Och i slutfasen får Rango också möta The Man with No Name i form av en animerad version av Clint Eastwood, plockad från de stilistiska föregångarna, italienska spaghettivästerns. 

Detta sker i en värld som Verbinski, som förutom att vara regissör även fungerat som påhittare av historien och en av producenterna, hämtat från den allra bästa biten i Pirates of the Caribbean-filmerna — den där Jack Sparrow i den tredje delens inledning befinner sig i det bländande vita och surrealistiska dödsriket. Man har t o m plockat med inslaget där krabborna (i detta fallet skalbaggar) genom sin mängd kan forsla en avsevärt större varelse över den vita sanden.

Men en barnfilm i en strikt mening är Rango inte, de filmiska hänvisningarna och den därmed sammanhängande nivån på de komiska dimensionerna är inte något som specifikt riktar sig till de yngre biobesökarna. De kan säkert tycka att figurerna är gulliga och actionscenerna är häftiga, men mycket av karaktärsskildringen går dem säkert förbi.

Vilket inte hindrar att Rango är detta års hittills största filmupplevelse.

Och den visuella finishen är så bländande, hjälpt inte minst genom konsultationer med bröderna Coens husfotograf Roger Deakins!

I samarbete med Filmtrailer.se