Conan the Barbarian

Nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggers snart trettioåriga svärd-och-sandaler-rulle har inte gått bra i USA. Snarare så dåligt att man kan tal om en ekonomisk sjunkbomb.

Till skillnad från vissa andra kritiker med respekt för populärfilmens styrkor och kvalitéer kan jag inte heller se att här finns särskilt mycket av dessa varor.













John Milius film från 1982 hade ambitioner att vara ett episkt-mytologiskt äventyr och även om det finns brister i berättelsen (inte minst beroende på Milius bombasmer) så har varumärket bestått genom åren, trots en svag uppföljare.

Den nu aktuella versionen verkar till skillnad från originalet inte ha några ambitioner alls, den nöjer sig med att spela i ligan med slo-mo och grymtningar — dvs i den mer lågbudgeterade delen av actiongenren. Och för en påkostad rulle kan det medföljande publikbortfallet visa sig vara ödesdigert.

Robert E Howards hjälte Conan utformades i början av 1930-talet och trots att författaren begick självmord redan 1936 fortsatte utgivning av Conan-historier, nu skrivna av andra (i flera fall berömda) författare. Som seriefigur har Conan funnits sedan 1970 och lockat många läsare, bland annat USA:s nuvarande president Barack Obama, och även tv-serier har gjort kring Conan.



När nu Marcus Nispel fått i uppdrag att göra en ny stor film av de grundläggande historierna sker ungefär samma sak som vid hans nyinspelningar inom skräckgenren: de yttre händelserna finns kvar, men ytterst lite av spänning och intressanta karaktärer.

Visserligen var både The Texas Chainsaw Massacre (2003) och













Friday the 13th (2009) ekonomiskt lönsamma (säkerligen en viktig orsak till att Nispel fick i uppdrag att göra Conan), men någon särskild förståelse för genren elller intrigen framkom inte.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom Nispel startade som reklamfilm- och rockvideoregissör, och det formatet har bara i sällsynta undantagsfall fostrat bra filmregissörer (Ridley Scott är ju en sådan).

Redan i Pathfinder (2007), en nyinspelning av Nils Gaups norska Veiviseren/Vägvisaren  från 1987, visade Nispels förkärlek för blodskvättande framför historieberättande och det har inte blivit bättre med åren.

Conan är gjord i 3D, vilket fungerar tillfredsställande i de lugnare scenerna där Conan ses röra sig mot en bakgrund besående av berg och öknar. Men i stridsscenerna (och de är många) används inte hjärnans förmåga att skapa illusionen av tre dimensioner i rummet, då blir det bara som vilken klipporgiastisk övning som helst.

Och den hawaianske fotomodellen Jason Momoa visar i rollen som Conan inte någon överdriven skådespelartalang, mest en förmåga att i varje scen stirra med hopdragna ögonbryn — knappast en högbrynt talang, men inte heller ett exempel på lågbrynt kraftfullhet.








I samarbete med Filmtrailer.se