Safe House

Daniel Espinosa har under knappt tio års tid arbetat sig fram från den danska filmskolan till att få göra en Hollywoodfilm med stora amerikanska stjärnor och en budget på 80 miljoner dollar. Inträdesbiljetten blev Snabba cash (2009), en habil men inte särskilt originell thriller/actionfilm, baserad på Jens Lapidus bästsäljare. När Espinosa nu fått göra sin USA-debut är det med en likartad typ av film — och han har gjort det riktigt bra.

Safe House handlar om hur Matt Weston (Ryan Reynolds), "vaktmästare" i ett CIA-hus i Kapstaden, Sydafrika tvingas ut på fältet för att hålla en f d agent, Tobin Frost (Denzel Washington), vid liv. Frost hoppade av sin agenttillvaro ett decennium tidigare och har sedan dess sålt allehanda hemligheter och är därmed en jagad man. När han vid en försäljning börjar jagas av ett stort gäng vapenförsedda män, ledda av Vargas (Fares Fares), tvingas han fly till det amerikanska konsulatet, varifrån han förs till Westons hus.

Denne har visserligen önskat att få en mer händelserik tjänst, men under berättelsens gång får han tillfälle att mer än en gång fundera över sin önskan. Han får nämligen ta över uppgiften att hålla Frost vid liv när förhörsstyrkan mejas ner av den grupp som jagar Frost. Denne ska tvingas avslöja för CIA allt han hållit på med sedan han hoppade av, men det blir en slitsam uppgift för Weston för Frost vill givetvis inte vara fängslad men inte heller fångas och dödas av de män som jagar honom.

Espinosa har valt att använda en handhållen kamera med en mycket kornig bildkvalité, vilket gör att actionscenerna får en mycket intensiv karaktär. Och till skillnad från många andra filmer som använder sig av denna stil lyckas Espinosa, hans fotograf Oliver Wood och klipparen Rick Pearson att inte förstöra känslan av kontinuitet och sammanhang. Det blir en mycket spännande och adrenalinstinn resa för Weston och Frost, men det finns även plats för stillsamma moment där mer av skådespelarnas förmåga att agera framträder.

Både Reynolds, i rollen som den yngre mannen som vill visa för sig själv och sina chefer att han är kompetent för större uppgifter, och Washington i rollen som den erfarne och livsvise agenten gör alldeles utmärkta insatser, skickligt ledda av Espinosa.

CIA är givetvis, som alltid i sådana här thrillers, skumheten förkroppsligad, i detta fallet med tre chefer som alla utmålas som moraliskt tveksamma. Högst i rang är Whitford (Sam Shepard), medan Catherine Linkater (Vera Farmiga) och Westons mentor Sam Barlow (Brendan Gleeson) kämpar om vem som på fältet — de skickas till Sydafrika — ska vara högsta hönset. Här ska inte avslöjas vem som är boven, bara att Espinosa även fått dessa tre veteranskådisar att göra goda insatser i klichétyngda roller.

Slutstriden utspelas i ett ödsligt beläget hus, ett nytt Safe House, denna gång skött av Keller (Joel Kinnaman), innan Weston (så mycket kan trots allt avslöjas) får en chans att — liksom Ethan Hunt i den fjärde delen av Mission Impossible — försäkra sig om att flickvännen är utom all fara.

Givetvis är Safe House, liksom i stort sett alla nutida actionfilmer med ett tydligt thrillerinslag starkt påverkad av Bourne-filmerna i sin stil (Oliver Wood har även fotograferat dessa, Rick Pearson har arbetat med regissören Paul Greengrass i den andra Bourne-filmen men även i United 93 [2006] samt på den senaste Bond-filmen, Quantum of Solace [2008]), och trots att Espinosas debut inte når upp till Bourne-höjderna har han kommit från sin första dust med Hollywood-industrin med äran i behåll.

(Filmen har premiär onsdagen den 15 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Tigrar & tatueringar

Sexåriga Maj bor hos sin farbror Sonny. Han arbetar som tatuerare, men tittar hellre på fotboll på tv. Maj drömmer om att bo i en "riktig" familj, med mamma, pappa och två barn.

Så ser inledningen ut i den danska animationen Tigre & Tatoveringer/Tigrar & tatueringar. Vad tror ni filmen kommer att mynna ut i? Att hon hittar en familj? Att den ser ut som hennes dröm — men ändå inte?

Överraskningar i historien är inte något som kännetecknar denna smått charmiga men lite anonyma 42-minuterfilm, avsedd för de yngsta. Det finns en hel del Miyazaki-influenser i berättelsen om flickan som från en vardagsmiljö kommer ut i skogen och får träffa både en cirkusfamilj och skogsalver, men den visuella utformningen (filmens stora behållning) ser helt annorlunda ut: en smått 50-talsretro-touch, med klara färger och skarpa linjestreck.

Regissören Karla von Bengtson (taget namn?), som också skrivit den bildbaserade bok som filmen bygger på, lyckas inte få riktig fart på berättelsen, trots människoätande tigrar och vresiga mammafigurer.

Och det faktum att Maj tvingas sticka iväg på en motorcykel-flykt efter det att hon tatuerat in barnteckningar på en kille i ett mc-gäng blir inte så farligt som det låter: gänget gillar teckningarna.

(Filmen hade premiär den 10 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Järnladyn/The Iron Lady

Margaret Thatcher kunde som få reta gallfeber på sina politiska motståndare medan anhängarna såg henne som en frälsare från socialismens bojor. När det nu kommit en film som har som ambition att berätta om hennes liv från specihandlardotter till premiärminister fanns givetvis förhoppningen att det skulle bli ett fullödigt porträtt med en engagerad ton och starka scener. Men tyvärr har Mamma Mia-regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan (som var medmanusförfattare till Steve McQueens Shame) inte lyckats åstadkomma något annat än en kraftlös och (med några få undantag) platt biopic, där varken en förståelse för hennes politiska val eller personliga sidor skapas.

Det är Maggie under hennes ålderdom som sätter ramen för berättelsen och det är hennes något röriga medvetande (i verkligheten orsakad av slaganfall och demens) som motiverar de ständiga hoppen i tid under skildringen av hennes ungdom samt politiska maktinnehav. Dessa hopp hade kunnat fungera som ett sätt att undvika en kronologisk livsberättelse och istället ge en mer tematisk ingång, men något sådant kan inte upptäckas i filmen. Det blir istället en rörig och tempofattig skildring, där det uppenbarligen är hennes mer privata dimensioner som stått i centrum för filmskaparnas intresse. Men det innebär inte att de saknar politiska dimensioner.

Inte minst är det ett genusperspektiv som löper som en röd (eller ska det vara en blå?) tråd genom filmen: Maggie är ständigt omgiven av bara män och har att kämpa sig igenom sekellånga lager av fördomar om kvinnors plats, för att till slut bli den premiärminister som suttit längst i Storbritannien sedan tidigt 1800-tal. Det är först när hon tvingas avgå som partiledare för de konservativa 1990 som hon omges av en majoritet kvinnor — och de gråter.

Avgången tvingas fram genom ett missnöje i det egna partiet. Männen är dels oroliga för hennes låga opinionssiffror och när kampen mot Sovjetunionen tagit slut finns, enligt filmen, inte mycket grund kvar för en folklig förankring för Thatcherismens nationalism, den som räddat henne från det utbredda missnöje som hennes hårdföra anti-fackföreningspolitik under inledningen av 1980-talet medfört.

Men vi får också se hur hon grovt förolämpar sin närmaste medarbetare, Geoffrey Howe (Anthony Head), under ett kabinettsmöte, en av de få verkligt starka scenerna i filmen, något som leder till hans avskedsansökan. 

Hennes maktfullkomlighet framstår här i all sin nakenhet, men filmskaparna har inte kunnat låta bli att tillfoga ett slut på scenen (när alla männen gått) som i viss mån tar bort kritiken: vi får se hur Maggies ögon blir till sorgsna tunnlar in till själen. Om man hade kunnat hålla fast vid en mer djupgående insikt om hennes drivkrafter inom politiken hade detta kunnat bli ett genuint tragiskt ögonblick, en belysning av den grundläggande karaktärsbrist som även vidlät antikens hjältar och fick dem att falla.

Som Maggie är naturligtvis Meryl Streep som vanligt suverän. Inte minst som den äldre Lady Thatcher får Streep till alla de rätta åldersspecifika rörelserna och blickarna, både i samtalen med sin dotter Carol (Olivia Colman) och sin (vid det laget avlidne) make Denis, underhållande porträtterad av Jim Broadbent.

Men när filmen närmar sig sitt slut undrar man vad man som åskådare egentligen bär med sig efteråt: är det bilden av Margaret Thatcher som diskar tekopparna, något hon i inledningen av berättelsen sa till Denis att hon som engagerad politiker aldrig skulle göra?

(Järnladyn hade premiär den 3 februari)

Betyg: 4/10 (Streep får 9)

I samarbete med Filmtrailer.se

Alper

Den grekiska filmen förlorade sitt största namn för några veckor sedan när Theodoros Angelopoulos under arbetet med sin fjortonde långfilm avled efter en trafikolycka.

Yorgos Lanthimos är sedan några år en ny stjärna, med genombrottet Konodontas/Dogtooth (2009) som fick en Oscar-nominering som bästa utländska film samt pris i Cannes. Hans nya film Alpeis/Alper har också prisbelönats, denna gång i Venedig, för bästa manus (skrivet tillsammans med Efthymis Filippou).

Och historien är onekligen intressant. Lanthimos har sagt att Dogtooth handlade om en person som försöker komma bort från en fiktiv värld, medan Alper handlar om en person som försöker komma in i den fiktiva världen.

Fyra människor (två inom sjukvården, två som sysslar med gymnastik) har bildat en grupp som tagit på sig att vara ersättare för nyligen avlidna hos deras närmaste — allt för att underlätta sorgearbetet. Och även om de sörjande mycket väl ser att det inte är de döda som återkommit verkar det i flera fall fungera väl med ersättningen: så kan till exempel en blind kvinna spela upp ett otrohetsscenario som antagligen gör förlusten av mannen lättare.

Men gränserna mellan verklighet och illusion samt det därav följande rollspelet är inte lätt att hantera. En ung kvinna (Ariane Labed) i gruppen (de har inga egennamn, bara pseudonymer efter bergen i Alperna, därav titeln) minns inte vad hon ska säga och blir strängt tillrättavisad av ledaren (Aris Servetalis), som kallar sig Mont Blanc. Hon har också i filmens anslag blivit tillrättavisad på ett ytterst våldsamt sätt av sin tränare (Johnny Vekris) — även han ingående i gruppen, med namnet Matterhorn, då mycket medkännande — för att hon inte vill öva till Carl Orffs Carmina Burana-inledning utan till popmusik: "Du är inte redo", vrålar han.

Den i gruppen som står i centrum av händelserna är sjuksköterska (Aggeliki Papoulia) och hon kan därmed på ett praktiskt sätt komma i närkontakt med sörjande människor. Och det är som avliden 16-årig dotter hon börjar gå över gränsen till att inte vilja/kunna skilja på illusion/fantasi och verklighet. Vad det i grunden beror på är filmen (medvetet) otydlig om. Lanthimos estetik befinner sig i den mer s k konstnärliga fåran, där antydningar i motiveringar, bilder och berättarstrukturer står i centrum: dels för att aktivera oss åskådare i att vara aktiva skapare av betydelserna i berättelsen, dels för att grunduppfattningen om det mänskliga livet är att det inte fullt ut går att rationellt förklara.

Detta medför att vi i Alper ser en mängd bilder där karaktärerna bara till en del befinner sig inom bildramen, eller är i oskärpa. Men detta har också en tematisk betydelse, eftersom inte minst kvinnofigurerna har svårt att hålla sig inom de av gruppens ledare uppsatta gränserna. Här finns ett genusrelaterat motiv, eftersom de två männen tydligt intar starkt auktoritära positioner och fungerar som tillrättavisare av kvinnorna.

Sjuksköterskan verkar genom sitt rollspel söka en närmare kontakt med andra människor än vad hon annars har och inlåter sig t o m på en sexuell handling med en lampförsäljare (manusförfattare Filippou) i en av filmens mer komiska scener. Men när hon inleder en sexuell förbindelse med den avlidna flickans pojkvän och även låter sin hand leta sig upp till sin egen fars kön förstår vi åskådare att något har gått fel. Och försöket att bli en del av den avlidna flickans familj på riktigt genom att bryta sig in i deras hus slutar bara med att hon slängs ut av flickans far, han som tidigare hade hållit om henne när rollspelet höll sig inom föreskrivna gränser.

Att temat även kan handla om den konstnärliga processen och faran att fastna i dess illusioner på ett mer generellt sätt är alldeles uppenbar och Lanthimos lyckas på ett skickligt sätt hantera det avskalade och oklara i sin estetik med en tragisk berättarton så att sorgen och den mänskliga tomheten inte blir till tomhet i upplevelsen av filmen.

Och visst finns det ett litet hopp i slutet?

(Alper hade premiär den 10 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Polis

Den franska skådespelerskan Maïwenn Le Besco hade redan regisserat ett par långfilmer när hon fick se ett tv-program om Paris-polisens enhet för skyddande av barn. Arbetet inom denna rotel engagerade henne så mycket att hon, tillsammans med Emmanuelle Bercot, skrev ett filmmanus baserat på de faktiska händelser hon fick höra talas om eller själv deltog i under den tid hon studerade rotelns arbete på plats. Resultatet blev Polisse/Polis, belönad med juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2011 och nominerad till tretton César-statyetter senare denna månad.

Vi får följa rotelns arbete under en längre tid, deras ingripanden mot förövare av allehanda brott mot barn samt deras inbördes vänskap och konflikter. Inte minst det senare dominerar skeendet under filmen, på ett sätt som ganska snart blir irriterande. Ingen scen varar mer än några sekunder förrän två eller flera av poliserna, i jobbet eller hemma, står och skriker på någon annan.

Det är tydligt att avsikten är att vi ska se hur arbetets karaktär gör att poliserna påverkas negativt, att de inte kan släppa den hårda miljö som jobbet utsätter dem för och att de själva (trots ambitioner att vara medkännande och beskyddare av barnen) kan bli riktigt brutala. Det sker bland annat genom att de snarast uppträder som åklagare och domare inför de personer som de griper och inte är de oberörda poliser som de vid flera tillfällen hävdar att de är.

Den obehagligaste manifestationen av denna okänslighet kommer i slutet av filmen när en ung flicka berättar om hur hon blivit bestulen på sin mobiltelefon och för att få tillbaka den gick med på att suga av en av killarna i gänget som tagit den. "Varför?" frågar poliserna. "För att det var en bra mobil", svarar hon — varpå de börjar storskratta, under flera minuter.

Scenen är obehaglig, men också problematisk för filmen eftersom den haft som ambition att ge oss några mer nyanserade dimensioner av poliserna — vilket kullkastas då de uppenbarligen inte lärt sig någonting av allt de varit med om. En grövre förnedring av ett utsatt barn är det svårt att tänka sig vid ett förhör.

Ett annat problem som berättandet inte lyckas lösa är frågan hur man skildrar gruppens arbete. Vi får i huvudsak se hur de alla, i ett stort gäng, sitter och väntar på nästa uppdrag och som ett uppbåd i en västern kastar sig iväg för att gripa bovarna. Vid förhören samlas också alla kring den som förhörs, som om det bara finns ett fall att engagera sig i åt gången.

Ett signifikant exempel på hur fel det kan bli i skildringen är när de efter att (planlöst som det verkar) ha kört omkring i Paris för att hitta en kvinna som gett sig iväg med sitt barn hittar dem ute på stan. Kvinnan har tappat barnet, som har skadat huvudet. När poliserna får reda på att barnet kommer att klara sig blir alla jätteglada och de går till en strippklubb, där de verkar vara de enda gästerna, och börjar i en lång scen dansa.

Förutom det absurda i denna kollektiva manifestation av lättnad börjar här polisen Fred (Joeystarr) och fotografen Mélissa (spelad av Maïwenn själv) att inleda ett förhållande, genom att han tar av henne glasögonen och släpper ut hennes uppsatta hår. Genast blir hon frigjord från sin hämmande överklassmiljö, är inte längre rädd för att accepteras av gruppen, kan introducera den arabiskättade Fred för sin familj och kan så småningom flytta ihop med honom, varvid hon får helt andra objekt för sitt fotografiska arbete.

Hela denna handlingstråd är så befängd att den bidrar till att sätta ljuset på den ytterst förenklade och uppskruvade dramatik som präglar hela filmen, där överspelet och det ytliga samhällsengagemanget är de tydligaste dragen. Ambitionen att visa en förfärande aspekt i samtidens civilisation blir istället till en obalanserad melodram där den ytliga intensiteten ersätter den djupare insikten.

(Filmen hade premiär den 10 februari)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

BAFTA-priser

Den brittiska film- och tv-akademin (BAFTA) delade igår (söndag) ut sina priser. Stor vinnare blev The Artist, med flera tunga priser (vinnare i fetstil).

BEST FILM
*WINNER: The Artist
The Descendants
Drive
The Help
Tinker Tailor Soldier Spy
OUTSTANDING BRITISH FILM
My Week With Marilyn - Simon Curtis, David Parfitt, Harvey Weinstein, Adrian Hodges
Senna - Asif Kapadia, James Gay-Rees, Tim Bevan, Eric Fellner, Manish Pandey
Shame - Steve Mcqueen, Iain Canning, Emile Sherman, Abi Morgan
*WINNER: Tinker Tailor Soldier Spy - Tomas Alfredson, Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo, Bridget O'Connor, Peter Straughan
We Need To Talk About Kevin - Lynne Ramsay, Luc Roeg, Jennifer Fox, Robert Salerno, Rory Stewart Kinnear
LEADING ACTOR
Brad Pitt, Moneyball
Gary Oldman, Tinker Tailor Soldier Spy
George Clooney, The Descendants
*WINNER: Jean Dujardin, The Artist
Michael Fassbender, Shame
LEADING ACTRESS
Bérénice Bejo, The Artist
*WINNER: Meryl Streep, The Iron Lady
Michelle Williams, My Week With Marilyn
Tilda Swinton, We Need To Talk About Kevin
Viola Davis, The Help
SUPPORTING ACTOR
*WINNER: Christopher Plummer, Beginners
Jim Broadbent, The Iron Lady
Jonah Hill, Moneyball
Kenneth Branagh, My Week With Marilyn
Philip Seymour Hoffman, The Ides of March
SUPPORTING ACTRESS
Carey Mulligan, Drive
Jessica Chastain, The Help
Judi Dench, My Week With Marilyn
Melissa Mccarthy, Bridesmaids
*WINNER: Octavia Spencer, The Help
DIRECTOR
*WINNER: The Artist, Michel Hazanavicius
Drive, Nicolas Winding Refn
Hugo, Martin Scorsese
Tinker Tailor Soldier Spy, Tomas Alfredson
We Need To Talk About Kevin, Lynne Ramsay
OUTSTANDING DEBUT BY A BRITISH WRITER, DIRECTOR OR PRODUCER
Attack The Block - Joe Cornish (Director/Writer)
Black Pond - Will Sharpe (Director/Writer), Tom Kingsley (Director), Sarah Brocklehurst (Producer)
Coriolanus - Ralph Fiennes (Director)
Submarine - Richard Ayoade (Director/Writer)
*WINNER: Tyrannosaur - Paddy Considine (Director), Diarmid Scrimshaw (Producer)
ANIMATED FILM
The Adventures of Tintin: The Secret Of The Unicorn - Steven Spielberg
Arthur Christmas - Sarah Smith
*WINNER: Rango - Gore Verbinski
ORIGINAL SCREENPLAY
*WINNER: The Artist, Michel Hazanavicius
Bridesmaids, Annie Mumolo, Kristen Wiig
The Guard, John Michael Mcdonagh
The Iron Lady, Abi Morgan
Midnight In Paris, Woody Allen
ADAPTED SCREENPLAY
The Descendants - Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
The Help - Tate Taylor
The Ides of March - George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon
Moneyball - Steven Zaillian, Aaron Sorkin
*WINNER: Tinker Tailor Soldier Spy - Bridget O'Connor, Peter Straughan
FILM NOT IN THE ENGLISH LANGUAGE
Incendies - Denis Villeneuve, Luc Déry, Kim Mcgraw
Pina - Wim Wenders, Gian-Piero Ringel
Potiche - François Ozon, Eric Altmayer, Nicolas Altmayer
A Separation - Asghar Farhadi
*WINNER: The Skin I Live In - Pedro Almodóvar, Agustin Almodóvar
DOCUMENTARY
George Harrison: Living In The Material World - Martin Scorsese
Project Nim - James Marsh, Simon Chinn
*WINNER: Senna - Asif Kapadia
CINEMATOGRAPHY
*WINNER: The Artist - Guillaume Schiffman
The Girl With The Dragon Tattoo - Jeff Cronenweth
Hugo - Robert Richardson
Tinker Tailor Soldier Spy - Hoyte Van Hoytema
War Horse - Janusz Kaminski
PHOTOS: The Making of 'The Artist'
PRODUCTION DESIGN
The Artist - Laurence Bennett, Robert Gould
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - Stuart Craig, Stephenie Mcmillan
*WINNER: Hugo - Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Tinker Tailor Soldier Spy - Maria Djurkovic, Tatiana Macdonald
War Horse - Rick Carter, Lee Sandales
COSTUME DESIGN
*WINNER: The Artist - Mark Bridges
Hugo - Sandy Powell
Jane Eyre - Michael O'Connor
My Week With Marilyn - Jill Taylor
Tinker Tailor Soldier Spy - Jacqueline Durran
MAKE UP & HAIR
The Artist - Julie Hewett, Cydney Cornell
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - Amanda Knight, Lisa Tomblin
Hugo-  Morag Ross, Jan Archibald
*WINNER: The Iron Lady-  Marese Langan
My Week With Marilyn - Jenny Shircore
SOUND
The Artist - Nadine Muse, Gérard Lamps, Michael Krikorian
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - James Mather, Stuart Wilson, Stuart Hilliker, Mike Dowson, Adam Scrivener
*WINNER: Hugo - Philip Stockton, Eugene Gearty, Tom Fleischman, John Midgley
Tinker Tailor Soldier Spy-  John Casali, Howard Bargroff, Doug Cooper, Stephen Griffiths, Andy Shelley
War Horse - Stuart Wilson, Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Richard Hymns
EDITING
The Artist-  Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
Drive - Mat Newman
Hugo - Thelma Schoonmaker
*WINNER: Senna - Gregers Sall, Chris King
Tinker Tailor Solider Spy - Dino Jonsater
SPECIAL VISUAL EFFECTS

The Adventures of Tintin: The Secret Of The Unicorn- Joe Letteri

*WINNER: Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2- Tim Burke, John Richardson, Greg Butler, David Vickery

Hugo - Rob Legato, Ben Grossman, Joss Williams

Rise Of The Planet Of The Apes - Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White

War Horse - Ben Morris, Neil Corbould
SHORT FILM
Chalk - Martina Amati, Gavin Emerson, James Bolton, Ilaria Bernardini
Mwansa The Great-  Rungano Nyoni, Gabriel Gauchet
Only Sound Remains-  Arash Ashtiani, Anshu Poddar
*WINNER: Pitch Black Heist - John Maclean, Gerardine O'Flynn
Two and Two - Babak Anvari, Kit Fraser, Gavin Cullen
SHORT ANIMATION
Abuelas - Afarin Eghbal, Kasia Malipan, Francesca Gardiner
Bobby Yeah - Robert Morgan
*WINNER: A Morning Stroll - Grant Orchard, Sue Goffe
ORIGINAL MUSIC
*WINNER: The Artist - Ludovic Bource
The Girl With The Dragon Tattoo - Trent Reznor, Atticus Ross
HUGO - Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy - Alberto Iglesias
War Horse - John Williams
THE ORANGE WEDNESDAYS RISING STAR AWARD (Voted For By The Public)
*WINNER: Adam Deacon
Chris Hemsworth
Chris O’Dowd
Eddie Redmayne
Tom Hiddleston

Sean Banan inuti Seanfrika

Detta måste vara den absolut sämsta svenska film som gjorts!

Och Svensk Filmindustri, med den respekterade Peter Possne som en av en mängd exekutiva producenter, har sett till att detta kommit på biografdukarna — man tar sig för pannan. Bara för att en artist har haft framgångar på Spotify (och i år medverkar i Melodifestivalen) så kan man väl inte släppa alla bedömningar om kvalité och intrigens bärkraft.

Med manus och i regi av en Jesper Andersson försöker filmen berätta om hur Sean (Sean Samadi) tar sig till Afrika (mer specificerat än så är det inte, filmen är inspelad i Moçambique och Sydafrika) för att ta reda på var de pengar han skickat till en investerare för att göra en musikvideo har tagit vägen.

På resan har han med sig Kikki Danielsson, som sjunger med på låten Seanfrika, den låt som ska bli en video. I Afrika träffar han på den (f d) svenske ambassadören (Johannes Brost) och så småningom Dr Alban. Instoppat lite varstans finns zebror, lejon och fattiga afrikaner. De senare bestämmer sig Sean för att hjälpa med sina pengar.

That's it.

Och inget av detta har tillstymmelse till humor, allvar, betydelse, relevans eller underhållningsvärde (som Sean verkar förknippa med prutthumor och att springa omkring i Borat-liknande icke-kallingar). 

Att ambassaden är en röd stuga med vita knutar hade till exempel kunnat göras till något kul, men liksom allting annat verkar filmarna inte veta varför de har slängt in den detaljen i filmen. Och att Dr Alban spelar över å det grövsta som musikbolagsboss hade kunnat vara ett roligt inslag om han haft något att spela mot — men icke, Sean Banan är en sällsynt slätstruken figur.

De enda som på något vis har någon form av kvalité är fotot, som har en tilltalande renhet, en scen på ett postkontor som genom sin betoning av rytmen i vardagliga rörelser har likheter med Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonssons Sound of Noise (2010) samt Brost, som i en omöjlig roll ändå får till en sorts konsekvent gestaltning — fram till att även han omvänds och ska rädda de stackars svarta (som ju inte förmår det själva).

Skäms på sig Svensk Filmindustri att lägga pengar på detta usla försök att utnyttja en marginell mediefigurs begränsade popularitet, när så många genuina filmare lever under ekonomiskt existensminimum för att kunna förverkliga sina idéer.

(Premiär 15 februari)

Betyg: -2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

En gång i Phuket

Svenska turisters förkärlek för Thailand har föranlett underhållaren Peter Magnusson att följa upp sin ekonomiska framgång med Sommaren med Göran (2009) genom att placera sin Sven(sk [get my drift?]) i Phuket för att förverkliga sina författardrömmar. Men egentligen handlar historien om hur han träffar sitt livs kärlek, Anja (Susanne Thorsson), och får prinsessan och halva kungariket (sin nödtorftigt beslöjade egenupplevda historia publicerad). Inget ont i det, denna typ av historier har spunnits i tusentals år.

Men för att bli något mer än ett blygsamt småtrevligt tidsfördriv (eller mer rättvisande: inte vara insmickrat publikfriande) bör det finnas mer av tematiskt innehåll och/eller visioner än vad Magnusson mäktat med i den här filmen. Visserligen är En gång i Phuket (regisserad av Staffan Lindberg) ett framsteg i jämförelse med den både innehållsmässigt och som berättelse amatörmässiga föregångaren, men här finns inte så särskilt mycket mer än en urvattnad saga, placerad i den stockholmska entreprenörsideologins medelklass — som (liksom den amerikanska motsvarigheten The Descendants) antas vara alltings medelpunkt — eller ska vi kalla det navel?

Sven arbetar som jobbcoach, men vantrivs både med arbetet och att av familjen ses som en misslyckad man. Han sticker till Thailand efter det att en manlig bekant, en mediekänd äventyrare, snöpligt avlidit och därmed påmint Sven om att han måste "förverkliga sig själv". Inspirerad av den norska hippieresenären Gitte (Jenny Skavlan) hamnar han i en bungalow på stranden i Phuket.

Frågan uppkommer osökt hos åskådaren vad han ska där att göra, eftersom han bara umgås med samma sorts folk (den mediegenomsyrade stockholmska medel/överklassen) vars miljö han flytt från. Men filmen handlar ju inte om att han ska få några nya typer av upplevelser, bara att han ska få skriva sin fantasi — den om att uppleva en kärlek som förändrar hans liv. Tyvärr blir inte kemin mellan Magnusson och Thorsson av det himlastormande slaget (trots hennes uppenbara charmfullhet), mer till en lite lagom svensk semesterförälskelse.

Mer fräs är det istället på filmens klart bästa inslag, fixaren George, som David Hellenius gör till en (faktiskt) rörande karaktär, ganska vilse i världen, men ständigt beredd att anordna bergsklättring eller djuphavsdykning — även om han inte är så bra på detta med säkerhetsfrågorna.

Liksom Åsa-Nisse eller Stig-Helmer, karaktärer som utan större besvär dyker upp i åskådarens minne (varför har Sven inte ett dubbelnamn?), är Sven en egentligen rätt självgod bild av den oskuldsfulle svensken som, trött på vardagslunken, vill uppleva det stora i världen, men inte ser mycket mer än sig själv — och till slut är nöjd med det.

Allt talar för att En gång i Phuket kommer att bli en publikframgång i Sverige.


Betyg: 4/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Priser vid Göteborg Internationella Film Festival

Från Göteborg International Film Festival kommer följande prislista för 2012:

Årets vinnare av Dragon Award Best Nordic Film är Kompani Orheim (Company Orheim) i regi av Arild Andresen. Priset är sedan 2011 på hela en miljon kronor och därmed ett av filmvärldens största priser. The Ingmar Bergman International Debut Award går i år till den italienska filmen Corpo Celeste, regisserad av Alice Rohrwacher. Ytterligare åtta priser delades ut när Göteborg International Film Festival höll sin avslutande Dragon Award-gala på lördagskvällen.


Dragon Award Best Nordic Film:

Kompani Orheim (Company Orheim) av Arild Andresen vann årets Dragon Award Best Nordic Film. Filmen hade sin världspremiär på Göteborg International Film Festival. Prissumman är från och med 2011 på hela en miljon kronor, ”presenting partner” av priset är Ernströmgruppen. Övriga finansiärer är Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.

Juryns motivering: "Priset för bästa nordiska film går till en film som berättar om en familj som lider under faderns brutalitet. Vi tror att detta har varit, och fortfarande är, den fruktansvärda erfarenheten hos många barn: att bli moraliskt, psykiskt och till och med fysiskt misshandlad, oftast av sin far utan att få någon hjälp av mor. Filmens huvudperson, sonen, lär sig genom hela filmen att trotsa och misstro sin far, något som är fruktansvärt svårt att lära sig och att förstå för ett barn: att en förälder helt själviskt kan använda sin makt över ett barn för att kuva barnets vilja. Att föräldern är misslyckad. Tack vare extremt fint skådespeleri av huvudrollsinnehavaren blev vi djupt rörda av att följa den unge huvudpersonen och hans svåra upplevelser. Priset för bästa nordiska film går till Kompani Orheim (Company Orheim)."

Jury: Juryarbetet leddes i år av den österrikiska regissören Jessica Hausner. Övriga jurymedlemmar: Björn Runge, svensk regissör, Linda Zilliacus, finsk skådespelare, John Andreas Andersen, norsk filmfotograf och Hrönn Marinósdóttir, isländsk festivalchef.


Dragon Award Best Nordic Film hedersomnämnande:

Juryn för Dragon Award Best Nordic Film gör ett särskilt hedersomnämnande för Pojktanten av Ester Martin Bergsmark.

Motivering: "Vi får erkänna att vi, juryn, hade svårt att utse bästa film. Vi hade mycket olika uppfattningar och åsikter, och fick i slutänden acceptera att det är en mycket subjektiv fråga om du tycker att en film är bra eller inte. Därför bad vi i juryn festivalen om tillåtelse att gör ett särskilt hedersomnämnande. Och det är detta vi gör nu. Hedersomnämnandet går till en film som sträckte sig bortom vanligt berättande och uppnådde en filosofisk kvalitetet genom att röra vid ett mycket känsligt, till och med existentiellt tema: det sköra bygget som vi kallar vår personlighet. Filmen visade på mångfalden och ovissheten hos den mänskliga naturen, vilken lätt låter sig omskakas, eller till och med förstöras: Vad du är beror på vad människor ser i dig, vilket inte behöver vara samma saker som du själv ser i dig. Filmen talar om det känsliga samspelet mellan vad du vill vara och vad du ska vara, och sätter strålkastarljuset på jagets dolda sidor. Juryns hedersomnämnande går till filmen Pojktanten."


The Ingmar Bergman International Debut Award:

Den italienska filmen Corpo Celeste av Alice Rohrwacher tilldelas The Ingmar Bergman International Debut Award. Priset är en veckas vistelse på Bergmanveckan, en dvd-box med 22 Bergmanfilmer samt en vacker sten från Ingmar Bergmans strand på Fårö, graverad med hans namn.

Juryns motivering: ”Som med konstfärdig enkelhet, varsamhet och humor utforskar ett komplicerat ämne.”

Jury: Yorgos Lanthimos, grekisk regissör, Julia Dufvenius, svensk skådespelare och Karel Och, konstnärlig ledare på Karlovy Vary International Film Festival.


Bästa svenska dokumentär:

Priset för bästa svenska dokumentär går till För dig naken av Sara Broos.

Juryns motivering: ”En generös och kärleksfull skildring av ett starkt möte mellan känslor och hjärna. Regissören bjuder in oss i en film om tolerans och om vikten om av att hålla sitt hjärta öppet. Och om att våga möta det okända. Med vackra och poetiska bilder följer vi på nära håll huvudpersonerna i medgångar och motgångar.”

Jury: Sofi Lagergren, styrelsemedlem i Stockholms Filmskola, Tova Mozard, konstnär och Nima Sarvestani, dokumentärfilmare.


Publikens val: Bästa nordiska film:

Festivalpubliken röstade fram Pojktanten av Ester Martin Bergsmark till bästa nordiska film.


Publikens val: Bästa långfilm:

Festivalpubliken röstade fram den tyska filmen Halt auf freier Strecke (Stopped on Track) av Andreas Dresen till festivalens bästa långfilm.


Dragon Award New Talent:

Filmfestivalens internationella webbaserade kortfilmspris vanns i år av House av Ahmad Saleh. Totalt laddades ett 117 bidrag från 34 länder upp till tävlingens hemsida. Priset togs emot av Ahmed Saleh själv.

Juryns motivering: “En gripande historia som vi känner väl, men som behöver berättas igen och igen. Ett gediget hantverk och visuell lekfullhet ger filmen styrka. Då vi i år har arabiskt fokus på festivalen glädjer det oss att 2012 års vinnare har sina rötter i Jordanien och Palestina.”

Jury: Marit Kapla, konstnärlig ledare Göteborg International Film Festival, Freddy Olsson, programmedarbetare GIFF, Micael Östling, Webb/IT-ansvarig GIFF och Alexandra Lind, festivalproducent GIFF.


Lorenspriset:

Producenten Josefine Tengblad tilldelas Lorenspriset för Kyss mig. Priset, som delas ut av Stockholm Postproduction och går till en av producenterna för 2011 års svenska långfilmer, består av gratis framkallning av den vinnande producentens nästa långfilm. Priset är värt cirka 500 000 kr.

Juryns motivering: ”Med utgångspunkt i sitt eget liv, en stark och brinnande övertygelse samt mod har denna, minst sagt kreativa producent, lyckats få regissör, skådespelare och team att tillsammans skapa en gripande, tät och snygg film. Juryn är imponerad! 2012 års Lorens går till Josefine Tengblad som får priset för sitt arbete med filmen Kyss mig.”

Jury: Tony Forsberg, fotograf, Petra Ahlin, klippare, Lena Koppel, regissör, Jesper Bergom-Larsson, producent, Dan Myhrman, fotograf och Ali Boriri, filmlabbschef och filmare.


Kodak Nordic Vision Award:

Den svenska filmen Pojktanten av Ester Martin Bergsmark tilldelas årets Kodak Nordic Vision Award. Priset är råfilm till ett värde av 50 000 kr till bästa foto bland filmerna i Dragon Award Best Nordic Film.

Juryns motivering: "Filmen som vi har valt för bästa fotografi övertygade oss genom sin förmåga att utveckla en stark visuell stil, en filmfotografisk handstil, som är unik och provocerande och som ofta överraskar genom sitt finkänsliga sätt att hitta bilder som stannar kvar hos oss. Filmen talar till oss genom ett unikt och personligt filmspråk. Fillmens uttryck blir ett med sin berättelse i en utsträckning som är mycket ovanlig. Därför vill vi ge priset för bästa fotografi till både fotografen och regissören till Pojktanten: Minka Jakerson och Ester Martin Bergsmark."

Jury: Se Dragon Award Best Nordic Film.


Svenska Kyrkans Pris:

Svenska Kyrkans Pris, värt 50 000 kr, till bästa svenska långfilm går till Flimmer av Patrik Eklund.

Juryns motivering: ”Med värme och finurlighet skildrar Flimmer den mänskliga komedin. När mörkret blir som djupast är befrielsen nära.”

Jury: Helle Sihm, dansk skådespelare, Ola Sigurdson, professor tros- och livsåskådningsvetenskap, Mikael Ringlander, präst och Mikael Larsson, teol. dr.


FIPRESCI-priset:

FIPRESCI-priset går till Sønner av Norge (Sons of Norway) av Jens Lien. Priset delas ut av internationella filmkritikerförbundet och går till en av filmerna i tävlingen Dragon Award Best Nordic Film.

Juryns motivering: "FIPRESCI-priset går till Revolt, en rolig, rörande och kreativ berättelse om att bli vuxen som på ett utomordentligt sätt använder sig av musik för att fånga rätt tidsanda och känsla. Alla juryns medlemmar blev imponerade av filmens mognad liksom dess djärva, experimentella behandling av somliga av de drömlika scenerna."

Jury: Sergey Anashkin, rysk filmkritiker, Alissa Simon, amerikansk filmkritiker, och Guilhem Caillard, kanadensisk filmkritiker.