X-Men: Days of Future Past

Marvels serievärld erbjuder en oändlig mängd figurer för filmindustrin att göra till hjältar i påkostade actionäventyr. Sedan tidigare går två filmer på de svenska biograferna med Marvel som ursprung: The Amazing Spider-Man 2 (i den nystartade serien) och Captain America: The Return of the First Avenger – nu kommer ännu en del i berättelsen om mutanterna X-Men, med undertiteln Days of Future Past.

 

I denna den sjunde delen skickas Logan/Wolverine (Hugh Jackman) tillbaka i tiden från år 2023 till 1973 för att förhindra att Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) mördar företagsledaren Bolivar Trask (Peter Dinklage), ett mord som startade den jakt på mutanterna som nästan utrotat dem. 

Trask har skapat de farliga Sentinels/Väktarna, men Mystique orsakar genom mordet och infångandet av henne att dessa förstärks med mutantblod — vilket gör dem i stort sett osårbara.

Wolverine letar, på Charles Xavier/Professor X (Patrick Stewart) och Erik Lehnsherr/Magnetos (Ian McKellen) uppmaning, upp deras yngre jag (James McAvoy och Michael Fassbender) i jakten på Mystique och försöken att få president Nixon att inte utveckla Väktar-progammet.

Liksom alla tidsreseberättelser blir även denna en stundtals komplex och komplicerad väv av historiens nutid och olika dåtider, med möten mellan karaktärer som vet, alternativt inte vet, vad som kommer att hända i framtiden, något som både kan berika och onödigtvis krångla till temat i berättelsen.

I denna X-Men-film fungerar tidsresan förhållandevis väl, det handlar om att starta om relationen mellan människa och mutanter och undvika ett förödande krig. Och dessa berättelser har ständigt handlat om hur varelser som bedöms vara avvikare möts med rädsla och våld (den judiska historien ligger nära som referens i många situationer, likaså tillvaron för dem som bedöms vara sexuella avvikare), hur reaktionen från gruppen riskerar att eskalera våldet men också hur förnuftiga lösningar kan rädda civilisationen från undergång.

I detta finns en utvecklings- och kulturmötesoptimism som befinner sig nära en av den amerikanska populärkulturens mest långlivade medieföreteelser, tv-serien Star Trek. Och kapten Kirk dyker faktiskt upp i filmen, från ett avsnitt med tidsresor, som både en hommage och en vink om en amerikansk liberal världsbild.

Bryan Singer (en genuin Trekkie) gör här sin tredje X-Man-film (han regisserade de två första i serien) och lyckas förena tematik och kraftfull 3D-action med en lagom dos humor och goda skådespelarprestationer (med professor X i både nu- och dåtid som svagaste länk) för att garantera ytterligare en publikframgång.

(X-Men: Days of Future Past har premiär den 23/5)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se