Godzilla i 3D

Nu rör Godzilla på sig igen!

Efter Roland Emmerichs kritiserade, för att inte säga föraktade, version från 1998 (föraktade för att reklamkampanjen gick ut på att ”size does matter”, dvs ju dyrare desto bättre), är nu britten Gareth Edwards här med en film han själv uttryckligen önskar ska räknas in som en del i det japanska Toho-bolagets värld, de 28 filmer som haft Gojira (ursprungsnamnet) som ett hot men också som en sorts hjältefigur.

Gareth Edwards

Gojira uppstod för i år 60 år sedan som en bild av kärnvapenhotet, inte minst i Japan som hade fått känna på detta vapens förfärliga effekter. Genom decennierna har Gojira kämpat mot, och ibland med, andra monster i berättelser som fascinerat (av olika skäl) en stor publik — och inte bara i Japan.

Edwards önskan om att befinna sig nära de japanska filmerna fungerar både bra och mindre bra. Liksom i hans Monster (2010) är dramatiken mer vardagligt förankrad och inte så stereotypt uppblåst som i många amerikanska monster/katastroffilmer, vilket gör hotbilden mer angelägen.

Men liksom i många (de flesta) av de japanska Gojira-filmerna finns här också en stelhet eller brist på dynamisk laddning som gör att vardagsdramatiken inte riktigt förmår engagera. Karaktärerna blir inte riktigt angelägna och trots att tematiken med sonen som skäms över faderns besatthet av en katastrof som tog moderns liv 15 år tidigare skulle kunna fungera som ett bra dramatiskt nav blir det aldrig tillräckligt starkt.

Till detta bidrar säkerligen att först modern (spelad av Juliet Binoche i en märkvärdigt liten roll), sedan fadern (Brian Cranston) dör och det är sonen Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson) som kommer att bära dramat karaktärsmässigt. Yrket som minröjare gör att han kan ingå i den militära operation som försöker besegra de onda monstren (MUTOs, dvs "Massive Unidentified Terrestrial Organism) men också att hans uttrycksregister inte är av det breda slaget. Det blir helt enkelt för entonigt.

Liksom i alla katastroffilmer så får vetenskapen stå som en sorts mot- eller medspelare till de militära lösningarna. Här är det dr Serizawa (Ken Watanabe) som får stå för de förnuftiga resonemangen (lite likt dr Malcolm i den första Jurassic Park [1993]), men mest får han gå omkring och se bekymrad ut med halvöppen mun. Och inte blir han hjälpt av sin halvt hysteriska kvinnliga forskarkollega dr Graham (spelad av Sally Hawkins i sin vanliga, halvt drogade, stil).

Hotet i filmen kommer alltså inte från Godzilla, som snarast blir till T Rex motsvarighet i Jurassic Park, den som räddar människorna från kärnvapenhotet. Och i filmens tv-sändningar blir Godzilla till slut beskriven som King of the Monsters och mänsklighetens räddare. Godzilla har blivit till en visuellt sett bra utformad figur, nära besläktad med de japanska Gojira — men tyvärr med alltför lite tid på duken.

De onda kärnvapentuggande monstren är en sorts blandning av Alien-figurerna och insekterna i Starship Troopers (1997) i utseende och Alien-referensen finns även i att vi, liksom i Aliens (1986), får se hur hon-varelsen hotar den mänskliga världen med en ny generation av monsterungar.

Överhuvudtaget finns här en hel del filmreferenser, inte alltför övertydligt tack och lov — men möjliga att hitta om man är uppmärksam: en text i familjen Brodys gamla hus där det står Mothra (en av de japanska filmernas monster, en jättefjäril) och det musikaliska temat från Jaws/Hajen (1975) dyker också upp ett par gånger när Godzilla närmar sig (och Brody hette ju sheriffen i denna film) — och David Strathairn får göra amiral Stenz som en version av sin underrättelsechef i Bourne-filmerna.

Sammantaget är Godzilla en film som är tillräckligt kraftfull när det handlar om action och det tekniska utförandet (användandet av 3D är riktigt bra, utan tramsiga plojeffekter) för att kunna tillfredsställa en stor internationell publik — men allt för svag i karaktärsdrama och egentligt spänning för att bli en genuin klassiker i genren.

(Godzilla hade premiär den 14/5)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se