Grace of Monaco

Olivier Dahans film om några dramatiska månader 1962 när furstendömet Monaco höll på att slukas av den omgivande grannen Frankrike har, efter premiärvisningen i Cannes, blivit till en kontroversiell film att hantera för distributörerna (i USA den legendariske Harvey Weinstein).

Berättelsen (skriven av Walesfödde Arash Amel) har Hollywood-stjärnan Grace Kelly (Nicole Kidman) som centralfigur, nu på sitt sjätte år som gift med furst Rainier (Tim Roth) — men hon saknar skådespelarkarriären som gav henne roller i filmer som High Noon/Sheriffen (1952), Mogambo (1953), The Country Girl/Mannen du gav mig (1954) och High Society/En skön historia (1956).

Men det var främst samarbetet med Alfred Hitchcock som gjorde miljonärsdottern från Philadelphia till stjärna, genom filmer som Dial M for Murder/Slå nollan till polisen (1954), Rear Window/Fönstret åt gården (1954) och To Catch a Thief/Ta fast tjuven (1955) — den senare inspelad på Rivieran och starkt bidragande faktor till att Kelly och Rainier möttes.

Det är också ett besök av Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths i en starkt positiv gestaltning av regissören) som sätter igång filmens intrig, inspirerad av verkliga händelser som en inledande text hävdar (och som bidragit till de högljudda diskussionerna under och efter produktionen: hur mycket av det som skildras hände i verkligheten?).

Kelly vill spela titelrollen i Marnie (den gjordes till slut av Tippi Hedren, en annan av Hitchs blondiner), men eftersom hon är en frigid kleptoman är det inte helt lätt att motivera för maken eller monegaskerna att hon ska få återuppta karriären.

När så Frankrikes behov av pengar och önskan om att ta bort omvärldens intresse från kriget i Algeriet gör att en politisk kris seglar upp sätts Kelly i det traditionella dilemmat för ambitiösa kvinnor: yrket eller familjen? Ska hon minska förtroendet för furstefamiljen genom att återuppta sin skådespelarkarriär eller ska hon visa sig vara en pliktuppfyllande hustru som står vid makens sida i krisen?

Lösningen är en kompromiss: hon tar furstinnerollen som sitt livs största roll (uppmanad av hovprästen) och bidrar starkt, genom ett tal om kärlek vid en Röda Korset-middag, till att lösa krisen.

Det är inte mycket fakta i detta påstående och inte heller i filmens hävdande att Kelly såg till att en palatskupp med Rainiers syster inblandad kunde avvärjas — men denna sidointrig leder åtminstone till att filmen får en liten spänningsdimension (en blinkning åt Hitchcock?), något som saknas under större delen av filmens förlopp. Det är mycket gående i korridorer, män i sammanträdesrum, Rainier som röker och har händerna i byxfickorna — men ärligt talat inte mycket insikter i karaktärerna eller miljön.

Kidman är i några närbilder påtagligt lik Kelly, men Dahan (som tidigare gjort bland annat La Vie en rose [2007] om Edith Piaf) har i övrigt inte lyckats särskilt väl att ringa in karaktären, hon blir mest en gökunge i hovboet likt vilken modern kvinnohjälte som helst (jämför med förra årets Diana). Biskådespelarna (Derek Jacobi, Frank Langella, Parker Posey med flera) gör väl ifrån sig, men Grace of Monaco blir som helhet en överraskande tunn och oengagerande berättelse, som mer tar fasta på politik och konspirationer än relationer och insikter.

(Grace of Monaco har premiär den 23/5)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se