Divergent

Succéerna Twilight och The Hunger Games (först som bokserier, sedan som filmer) har fått de amerikanska filmbolagen att bege sig ut på jakt efter nästa långa berättelse där tonårstjejer får visa att unga kvinnor kan. Att det finns ett sug efter denna sorts historier är inte underligt, killarna har ju haft sådana att uppslukas av i ett sekel. Och med en annan syn på vad kvinnor får lov att göra under de senaste decennierna är det inte så konstigt att mer actionpräglade berättelser attraherar tjejerna.

Men eftersom filmerna görs med just tjejerna i åtanke så dröjer sig tanken kvar hos producenterna att vad de egentligen vill se är hur den kvinnliga hjälten inte bara besegrar de onda i fysisk kamp utan fångar en äldre, lite farligare men i grunden kramgo kille och etablerar en heterosexuell parrelation. Mönstret går igen i Divergent, baserad på den första delen i endast tjugofemåriga Veronica Roths trilogi.

Så när sextonåriga Beatrice Prior (Shailene Woodley) i det postapokalyptiska Chicago (inte särskilt märkbart i filmen att det är Chicago, detta hade man kunnat göra mer av) har kommit till den ålder när hon ska välja vilken typ av människa hon ska vara i resten av sitt liv gör hon det enda rätta: erkänner för sig själv att hon är en gränsöverskridare och blir en av de Djärva istället för att hålla sig till föräldrarnas Ödmjuka grupp, de som innehar den politiska makten.

Men Beatrice har också drag av de andra tre samhällsgrupperna (de Fredliga, de Sanningssägande och de Lärda) vilket gör att hon ses som en divergent/avvikare, inte minst av den grupp Djärva som tillsammans med samhällets Lärda och starka kvinna Jeanine (Kate Winslet) försöker göra en statskupp och överta makten.

Liksom i så många actionfilmer, med män eller kvinnor i hjälterollerna och med en mans- eller kvinnopublik som huvudsakliga målgrupp, blir de onda till en väldigt endimensionell grupp, medan hjältens närmaste får några fler nyanserade drag. För Beatrice, som efter sitt val kallar sig Tris, innebär det att hon får råka ut för såväl svek som lojalitet i den blandade grupp tjejer och killar som ska tränas till att bli samhällets krigare.

Men hoten utifrån realiseras aldrig, det är istället de inre konflikterna som upptar berättelsen och det är genom de olika träningsmomenten som filmen ges möjlighet att uppvisa en serie actionscener. Strukturen på berättandet följer också det senaste decenniets mönster, det är tv/video/data-spelens rytmik av förklarande scener och uppdrag med tydliga inslag av fysiskt våld som upprepas genom hela filmen — med ett givet slut där Beatrice/Tris triumferar trots inledningens dåliga odds.

Romantikintresset finns i relationen till den kille som ska träna nykomlingarna, Tobias Eaton (Theo James), kallad Four efter de fyra skräcksituationer som han lärt sig övervinna på ett för de Djärva godkänt sätt. Han hjälper också Beatrice/Tris när hon ska genomgå skräcktestet, så att hennes intelligens i att lösa situationerna inte avslöjar henne för de Djärvas ledare.

Divergents regissör Neil Burger (som tidigare gjort de fantasipräglade The Illusionist [2006] och Limitless [2011]) lyckas hålla både romantik- och actionscenerna på en rimlig nivå och bildmässigt är filmen attraktiv, men det som drar ner intrycket är själva orimligheten i grundupplägget: uppdelningen i de fem samhällsgrupperna (så lik Indiens kaster att man t o m har en grupp utanför grupperna/kasterna) får ingen vettig förklaring eller orsak. Det som påstås vara grunden för ett fredligt liv är i stället alldeles uppenbart en ständig källa till interna konflikter. Kast/klass-indelningen innebär inget annat än att sätta de Ödmjukas försvarslöshet mot de Djärvas våld, efter det händer inget annat med berättelsen än uppvisandet av en serie actionuppdrag (där även Beatrices mamma visar sig vara en krigare).

(Divergent hade premiär den 30/4)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se