Prestigeprojekt i historiska miljöer bådar sällan gott inom svensk film, än mindre så när de baseras på omtalade/populära böcker. Arn-filmerna (2007 och 2008) var inga höjdare och Mina drömmars stad (1976) en sjunkbomb. Inte ens när man som i 1939 (1989) baserade manuset på människors minnen av andra världskriget kunde man krama ut mer än en tam tablå, mest användbar för den norska Max Manus (2008) som bildkälla för fredsfirandet 1945. Den regionalt finansierade Gränsen (alltså utan pengar från Svenska Filminstitutet) visade förra året vad man kan uppnå om man inte paralyseras av att göra en "korrekt" version av en förlaga med "pre-sold values".
När nu Marianne Fredrikssons berättelse från 1985 om Simon Larsson och hans upplevelser under det andra världskriget efter en viss turbulens (Björn Runge hoppade av som regissör precis innan inspelningsstart, konsulenten Lisa Ohlin som gett stödpengar hoppade in — och fick ännu mer stödpengar!) haft premiär kan man konstatera att även den hämmas av politisk korrekthet och svag dramatisk struktur.
Simon (som liten spelad av Jonatan S Wächter) lär känna den judiske Isak (Karl Martin Eriksson) när han, uppmuntrad av sin mor Karin (entonigt spelad av Helen Sjöholm) börjar på ett läroverk inne i Göteborg. Det finns en klassproblematik i berättelsen eftersom Simons far Erik inte gillar att Simon ska börja i vad han tycker är en snobbskola, ett motiv som upprepas utan någon större variation genom filmen.
Men det dominerande är relationen till det judiska, både som kulturarv och som konkreta människor. Liksom när det gäller klasskildringen blir manuset av holländska Marnie Blok alltför ensidigt och utan variation när väl motivet har etablerats, vilket gör att karaktärerna stelnar. Judarna som konstnärliga offer och svenskar som främlingsfientliga naturälskande enstöringar tillför inte förståelsen av de i grunden viktiga moraliska frågeställningarna något väsentligt och filmdramat blir till en serie, visserligen ofta bildmässigt vackra men ack så livlösa, fristående moment som på ett övertydligt sätt ska upplysa oss åskådare om viktiga men bortglömda händelser.
Att Isak flyttar ut till Simon och hans föräldrar på en ö utanför Göteborg borde gett berättelsen en möjlighet att på ett mycket mer nyansrikt sätt skildra mötet mellan olika sociala och kulturella traditioner, men det blir istället så att stereotyperna förstärks, trots att vi fär se hur Isak och Erik kommer varandra nära. Inte heller när frågan om Simons biologiska föräldrar dyker upp, som berättelsens hemlighet, blir avslöjandet till mycket mer än en tom gest. Inte heller ekarnas betydelse för Simon blir tydlig i filmen.
Detta medför i sin tur att när Simon vuxit upp så finns inte mycket av, i dramatisk mening, utveckling kvar, vilket leder till att filmen blir segare och segare. Detta hjälps inte upp av att Bill Skarsgård gör Simon som ung man, det är snarare som om han bara vandrat in från inspelningen av I rymden finns inga känslor (2010) där han spelade en annan Simon, denna gång med Aspergers syndrom.
Bäst i filmen är Jan Josef Liefers som spelar Isaks pappa Ruben på ett mycket inkännande sätt samt Stefan Gödicke som Simons far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar