Det är 15 år sedan Tom Hanks debuterade som långfilmsregissör med That Thing You Do!, en historia om ett popband på 1960-talet och dess äventyr i musikbranschen.
Både innan och efter det har han regisserat en hel del tv-serier och framförallt producerat en mängd serier och filmer, bland annat krigseposen Band of Brothers (2001) och The Pacific (2010), men också flera musikrelaterade dramer och dokumentärer, bland dem Mamma Mia! (2008).
Han producerade också Nia Vardalos lågbudgetsuccé My Big Fat Greek Wedding/Mitt stora feta grekiska bröllop (2002) och de två har nu återförenats som manusförfattare i Det är aldrig för sent Larry Crowne/Larry Crowne, en snäll historia om den varuhusanställde Larry (Tom Hanks) som sparkas från jobbet för att han inte har någon högskoleutbildning (han jobbade tjugo år som kock i den amerikanska flottan i stället).
Men Larry deppar inte ihop, han söker jobb och bestämmer sig sedan för att börja på college, där han tar flera kurser, bland annat i ekonomi och muntlig framställning.
På den sistnämnda kursen träffar han den charmiga Talia (Gugu Mbatha-Raw), som drar med honom i sitt vespa-gäng, samt (framför allt) retorikläraren Mercedes Taino (Julia Roberts).
Hennes smeknamn Mercy anger tydligt vilken ton filmen anlägger: det är en saga kring möjligheterna att starta på nytt trots äktenskapliga uppbrott (Mercy har en osannolik knöl till äkta man som hon till slut slänger ut p g a hans porrsurfande och bloggande [!]) och vantrivsel på jobbet.
Allting är vänligt och trivsamt — men inte särskilt spännande eller intressant. De inslag, förutom de ovan nämnda, som hade kunnat ge ett bett i dramatiken glider filmens upphovspersoner (Hanks har även fungerat som producent) snabbt förbi.
Grannen Lamar (Cedric the Entertainer) klagar på att man som svart behandlas annorlunda i USA, men det ser vi inte ett spår av och vespagänget är ett etniskt blandat gäng som trots West Side Story-blinkningar (de knäpper rytmiskt med fingrarna när Larry ska introduceras i gänget) mest kör omkring i Los Angeles och har det gott.
Hanks "persona" präglar hela produktionen: strömlinjeformat men utan att ta vara på möjligheterna i att skildra ett genuint vardagsliv i finanskrisens spår (vilket var Hanks ingång till historien).
Och Roberts (som Hanks spelade med i Charlie Wilson's War 2007) får fyra av några leenden och skratt samt ses flera gånger gå i helbild i högklackat, allt för att inte framställa hennes inledningsvis alkoholiserade lärare på ett alltför deprimerande sätt.
Och givetvis löser kärleken allt och Larry får ett A+ i slutbetyg av Mercy!
Det är 15 år sedan Jägarna slog en stor del av den svenska kritikerkåren med häpnad ("kan man i Sverige göra actionfilm av amerikanskt snitt?") och lockade till miljonbesök på biograferna.
Det var regissören Kjell Sundvalls tredje biograflångfilm och en återkomst efter tio år som tv-regissör, för Jägarna fick han också en Guldbagge för årets bästa regi.
Producenten Peter Possne samt manusförfattarna Björn Carlström och Stefan Thunberg har besvarat frågan varför det dröjt så länge med en uppföljare med att: "vi var tvungna att hitta en bra historia". Frågan blir då: har de lyckats med det? Jo, om man tycker att en upprepning av den förra historien (med lite variationer) är en lyckad idé.
Den första filmen handlade om polisen Erik (Rolf
Lassgård) som återvänder till sin hembygd för att lösa ett brott, upptäcker att en manlig släkting (brodern) gjort sig skyldig till mord och genom en serie dramatiska händelser lyckas lösa fallet — dock med den traumatiska följden att brodern dör.
Jägarna 2 handlar om hur Erik kallas tillbaka till trakter nära hembygden för att lösa ett försvinnande (som blir till mord), upptäcker att en nära manlig släkting (brorsonens styvfar) antagligen har något med saken att göra och till slut löser fallet — dock med en potentiellt traumatisk konsekvens (som tonas ner).
Om man till detta lägger att kvinnomisshandel är en viktig del i båda filmerna och att broderns självmord figurerar påtagligt i den nya filmen så är väl frågan varför man behövt vänta så länge på att göra uppföljaren, den fanns ju till stora delar redan i den första filmen.
Dramatiskt hämmas Jägarna 2 av att berättelsen till stora delar står och stampar på samma fläck. Det är styvfadern Torsten (Peter Stormare) som hela tiden är den huvudmisstänkte för (som det visar sig) mordet på en ung kvinna — även om en (mycket stereotypiskt skildrad) finne av traktens befolkning pekas ut. Scen efter scen blir till en uppgörelse mellan Erik och Torsten, utan särskilt mycket av intressanta överraskningar i relationen mellan dem.
Lassgård verkar också mer ha gått tillbaka till att vara Kurt Wallander än hittat nya drag hos sin polis och Stormare har (som vanligt) en irriterande tendens till att ta i från fotknölarna i alla scener: även om vissa actionladdade situationer därmed får ett energitillskott blir många andra scener alldeles för obalanserade.
Kvinnorollerna är också, som vanligt i Sundvalls filmer, inte särskilt utarbetade eller nyanserade: både kriminalteknikern Johanna (Lo Kauppi) och Torstens fru Karin (en utmärkt Annika Nordin) hade som karaktärer lika väl kunnat vara män.
Med detta sagt så ska det inte förnekas att det finns ögonblick när intensiteten är hög och dramatiken gnistrar. Men det som på ett sätt är fördelen med en uppföljare (vi känner till en del av förutsättningarna) blir här också en nackdel (vi känner igen för mycket).
"Svenska Filminstitutet har utsett Pernilla Augusts Svinalängorna till Sveriges Oscarsbidrag.
Filmen, som är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör, är fritt baserad på Susanna Alakoskis Augustprisvinnande roman med samma namn. Filmen utspelar sig både i nutid och i 70-talets Ystad och är en gripande historia om en kvinnas konfrontation med minnena från sin trassliga barndom.
Noomi Rapace, Ola Rapace, Ville Virtanen och Outi Mäenpää är några av skådespelarna i filmen. Filmen har producerats av Helena Danielsson på Heppfilm och Ralf Karlsson på Drakfilm.
Svinalängorna hade premiär den 10 december 2010 och sågs av nästan 400 000 biobesökare i Sverige. Filmen har sålts till ett flertal länder, förutom här i Norden även till bland annat Italien, Schweiz, Tyskland, Australien, Nya Zeeland, Taiwan, Rumänien och Israel.
Filmen har tagit emot priser på flera prestigefyllda filmfestivaler världen över. Bland annat prisades den i sektionen Kritikerveckan på Venedigs filmfestival förra året, samt i Lübeck, Hamburg och Sâo Paulo. På hemmaplan belönades den med tre Guldbaggar.
Svinalängorna har fått produktionsstöd från Svenska Filminstitutet av förre långfilmskonsulenten Peter ”Piodor” Gustafsson. Distributör är Nordisk Film."
(lägg märke till det märkliga att det är alldeles ljust utomhus vid en svensk luciamorgon: produktionsmiss?)
Kommentar: Svinalängorna passar väl in i den produktionsprofil som Svenska Filminstitutet och ledande produktionsbolag satsar på som festivalbidrag och prestigeprojekt: i flera avseenden välgjorda men varken estetiskt eller socialt fyllda med sprängstoff. Lagom med andra ord!
Werner Herzog har än en gång begett sig ner i de mänskliga avgrunderna i sin senaste dokumentärfilm, Into the Abyss, som visas på den stundande filmfestivalen i Toronto (samt även visades på den nyss avslutade Telluride-festivalen).
Herzog intervjuade den dödsdömde mördaren Michael Perry åtta dagar innan han avrättades i Texas förra året, en upplevelse han säger fortfarande hemsöker honom. Sin vana trogen söker Herzog inte främst efter vad som är rätt eller fel (även om han starkt motsätter sig dödsstraff), snarare är det hans antropologiska sinnelag att undersöka det mänskliga beteendet som åter igen fått honom att besöka existensens gränstrakter, på ett sätt som fått kritiker att göra jämförelser med Truman Capote och In Cold Blood på 1960-talet.
Herzog arbetar med att göra en serie dokumentärer om fångar som sitter i dödsceller för tv-nätverket Investigation Discovery.
Uppföljaren till det svenska actiondramat Jägarna (1996), fyndigt kallad Jägarna 2, har haft premiärvisningar i Norrland under helgen och entusiasmen är påtaglig från filmens producenter. Följande pressmeddelande har inlöpt:
PUBLIKRUSNING I NORRLAND FÖR JÄGARNA 2
I fredags hade JÄGARNA 2 biopremiär i Norrland, där den har gått för utsålda hus hela helgen. Filmen sågs av hela 20.235 besökare och hamnade på biotoppens andra plats.
JÄGARNA 2 hade sin urpremiär den 17 augusti i Överkalix där fantastiska 2.707 sett filmen, vilket är 79,8% av befolkningen. Inklusive helgens besök har nu totalt 22.942 personer sett filmen.
Peter Possne, producent: ”Jag har under mina 26 år i branschen inte varit med om något liknade . Att en så geografiskt begränsad premiär har tagit en film till den svenska biotoppens andra plats är smått fantastiskt. Jag ser nu fram emot den stora nationella biopremiären på fredag då övriga landet får möjlighet att se filmen”.
När vi närmar oss den mer rikstäckande premiären, alltså nu på fredag, kommer på dessa sidor att finnas en recension som innehåller några invändningar till den dramatiska konstruktionen i filmen — även om det finns en del att också glädjas åt.
Emma (Mathilda Paradeiser) börjar med voltige-träning i en tjejgrupp där Cassandra (Linda Molin) är den dominerande karaktären. Snart utspelas ett maktkamp mellan dem där närhet och positionsbyten skiftar med oroväckande lätthet. Sociala och genusutformade identiteter kämpar om herraväldet i en gestaltning vars intensitet bygger på iakttagelser av kroppars läge i det audiovisuella rummet mer än häftig klippning, digitala specialeffekter eller bullrande musik. Och ändå är den beskriven av regissören Lisa Aschan som närmast en västern — med tumbleweeds och allt.
På detta sätt skulle man kunna ge en ingång till Apflickorna, vinnare av både det Nordiska filmpriset vid den senaste filmfestivalen i Göteborg och utmärkelsen som bästa film i sektionen "World narrative competition" vid Tribeca-festivalen — bland andra priser den fått.
Och ändå blev jag till stora delar besviken på filmen. Varför?
Visst skulle man kunna säga att man har lättare att ta till sig filmen om man ingår i de ålders- och könsgrupper som huvudkaraktärerna tillhör. Men nog kan man bli berörd av film och övriga konstnärliga gestaltningar som handlar om andra än svagt förklädda versioner av en själv?
När det gäller Apflickorna så tror jag att den renskalade utformningen, istället för att ge utrymme åt en egen utfyllnad vad gäller motiveringar, förklaringar och känslouttryck, istället hindrade inlevelsen.
Det blir helt enkelt för mycket av det icke uttryckta. Med det menar jag inte att Emma och Cassandra skulle ha pratat mer (snarare tvärtom, vi hade gärna fått vara utan en hel del av den verbala formuleringen av den dramatiska undertexten) utan att deras relation till varandra och de figurer som befinner sig i marginalen borde ha fått vibrera mer av de undanträngda och/eller förträngda begär som, åtminstone jag, antar ligger bakom deras agerande.
Familjesituationen för Emma, med lillasystern Sara (suveränt spelad av Isabella Lindqvist) och pappan Ivan (Sergej Merkusjev), bär uppenbarligen på så mycket spänningar att filmens undanhållandet av information för oss åskådare blir till en belastning för berättelsen.
Saras intresse för och inordnande i en för tidig sexualisering har också så mycket inneboende kraft att den typ av estetisk norm som Apflickorna följer (och som många svenska filmer, liksom mycket av den festivalbelönade internationella film som har ambitionen att vara något mer än lättsam underhållning, ansluter sig till) leder till en lufttom existens, hyllad sedan länge av kulturella maktbärare som högtstående konstnärlig kvalité — medan det i många fall lämnar stora delar av den potentiella publiken ointresserad, se bara på publiksiffrorna för kritikerhyllade filmer som Sebbe (2010).
Blandningen av för mycket (uttalad symbolisk betydelse) och för lite (sinnlig intensitet), parad med visuellt avstånd och elliptisk berättandeform utformar alltför ofta en filmisk värld där zombiekänslan inte så mycket leder till ett kritiskt uppvaknande som en existentiell gravkammare.
Egentligen är det så här: ju mindre man skriver om Smurfarna/The Smurfs desto bättre.
Något mer oinspirerat och skrikigt var det längesen man slapp se på svenska biografer. Alla de dåliga sidorna i det internationellt animerade barn-tv-utbudet har man lyckats få med, minimalt av det goda.
Den belgiske tecknaren Peyos skapelse från slutet av 1950-talet har varit väldigt framgångsrik och ledde även till en tv-serie under 80-talet, något som tyvärr präglar denna 3D-produktion.
En alltför enkel premiss för berättelsen — smurfarna försöker undkomma den onde trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) och hamnar i dagens New York genom ett maskhål (eller egentligen en vattenspiral) — skapar en svag grund för filmen, som mest består av ett antal högljudda jakter — när den inte övergår till ett sentimentalt familjedyrkande av simplaste slag.
Den intressantaste aspekten av filmen blir istället de funderingar kring produktplacering (vilket verkar ha varit skälet till att man låtit smurfarna hamna i New York) som inställer sig. Sällan har man sett så många varumärken och loggor exponeras så ogenerat som i denna film riktad till barn, vilka förväntas koppla samman sina favoritfigurer med en förhöjd köplust.
Regissören Raja Gosnell har skapat sig en karriär genom att leda inspelningarna av några av de senaste årens mest onödiga filmer, t ex Beverly Hills Chihuahua/Chihuahuan från Beverly Hills (2008) samt ett par Scooby Doo-produktioner. Smurfarna ingår väl i denna samling.
Åsikterna om Woody Allens senaste decennier som filmregissör är delade.
Vissa anser att det är längesedan han visade upp den spiritualitet som präglade 1970- och 80-talen, andra hittar guldkorn i de senaste årens produktion, t ex Vicky Cristina Barcelona (2008).
Otvetydigt är dock att Allen med sin senaste film, Midnight in Paris/Midnatt i Paris har fått sin största ekonomiska framgång och sin största kritikerframgång sedan Annie Hall 1977.
Som så ofta är huvudkaraktären en tunt förklädd bild av Allen själv, i det här fallet Gil Pender (Owen Wilson), framgångsrik manusförfattare i Hollywood men med drömmar om att skriva romaner.
Detta gör han helst i drömstaden Paris, dit han kommit med sin förlovade Inez (Rachel McAdams) och hennes snipiga och politiskt reaktionära föräldrar. Precis som i den tidigare Barcelona-filmen fungerar den främmande staden (inte helt olikt en hel del andra amerikanska filmer, t ex An American in Paris/En amerikan i Paris 1951, med Gene Kelly som konstnärsdrömmande främling) som en projektionsyta för huvudkaraktärens mer sensuella begär, i det här fallet nostalgin rörande konstnärslivet på 1920-talet. När klockan slår midnatt upptäcker han också att han kan förflytta sig till detta decennium och möta alla sina amerikanska och franska idoler inom (främst) författar- och konstkretsarna.
Detta gör det möjligt för Allen att befolka filmen med kändisar som Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso och paret Fitzgerald — alla mycket skickligt gestaltade i en uppsluppen och humoristisk känsla.
Den allra skickligaste utformningen står Adrien Brody för i ett sanslöst roligt snabbporträtt av den självupptagne Salvador Dali, som här ser hela världen i form av noshörningar. En mer pricksäker gestaltning var det längesedan man såg.
Gil träffar också på en kvinna som han blir blixtförälskad i, Adriana (Marion Cotillard), älskarinna till flera av 20-talets manliga celebriteter, men som också har sina egna nostalgiska drömmar, för hennes del gäller det "la belle époque" på 1890-talet.
Detta blir också en bakgrund till det som är filmens mer filosofiska poäng: att vi alltid drömmer oss tillbaka i tiden eftersom vår egen samtid blir tråkig av att ständigt vara närvarande. En inte alltför revolutionerande tanke visserligen, men något som passar väl in i denna films lättsamma och underhållande ton.
Att filmen (och Allen) inte försöker ge en s k realistisk bild av Paris och dess sociala verklighet motiverar också att bilden av Inez och hennes familj är så ensidigt negativ som den är, men det ger också Allen chansen att rikta några välriktade slag mot solar plexus på den reaktionära republikanska Tea Party-andan.
Sammantaget är alltså denna senaste Allen-film en pärla på repertoaren och ett "måste-se" för alla filmintresserade.
Men Larry deppar inte ihop, han söker jobb och bestämmer sig sedan för att börja på college, där han tar flera kurser, bland annat i ekonomi och muntlig framställning.
Hanks "persona" präglar hela produktionen: strömlinjeformat men utan att ta vara på möjligheterna i att skildra ett genuint vardagsliv i finanskrisens spår (vilket var Hanks ingång till historien).
Det är 15 år sedan Jägarna slog en stor del av den svenska kritikerkåren med häpnad ("kan man i Sverige göra actionfilm av amerikanskt snitt?") och lockade till miljonbesök på biograferna.
Den belgiske tecknaren Peyos skapelse från slutet av 1950-talet har varit väldigt framgångsrik och ledde även till en tv-serie under 80-talet, något som tyvärr präglar denna 3D-produktion.
En alltför enkel premiss för berättelsen — smurfarna försöker undkomma den onde trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) och hamnar i dagens New York genom ett maskhål (eller egentligen en vattenspiral) — skapar en svag grund för filmen, som mest består av ett antal högljudda jakter — när den inte övergår till ett sentimentalt familjedyrkande av simplaste slag.
Detta gör det möjligt för Allen att befolka filmen med kändisar som Ernest Hemingway, Gertrude Stein, Pablo Picasso och paret Fitzgerald — alla mycket skickligt gestaltade i en uppsluppen och humoristisk känsla.
Gil träffar också på en kvinna som han blir blixtförälskad i, Adriana (Marion Cotillard), älskarinna till flera av 20-talets manliga celebriteter, men som också har sina egna nostalgiska drömmar, för hennes del gäller det "la belle époque" på 1890-talet. 
