Hokus pokus Alfons Åberg

Sedan drygt 40 år har Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg varit en älskad del av den svenska barnkulturen och avsnitt för tv har tidigare gjorts men nu kommer långfilmen Hokus Pokus Alfons Åberg.

Boken kom redan 1987 men det spelar ingen större roll eftersom berättelserna både har en allmängiltig karaktär som historier om moral och en visuell stil som kan sägas vara såväl gammal som nutida. Historien handlar om hur Alfons snart ska fylla sju år och tycker att han är så stor att han kan få en hund. Pappan tycker dock att han är för liten och berättelsen går ut på att visa att Alfons visst är så stor att han kan ta ansvar.

Det görs genom en intrig med en äldre trollkarl som Alfons och hans kompisar Milla och Viktor lär känna samt ett gäng äldre barn som de knappt sjuåriga vill leka med. Vad gör man för att komma med i gänget, hur mycket kan man tänja på sanningen för att få det man vill ha — och hur kan man som vuxen på bästa sätt lära barnen moral och etik?

Detta är grundläggande mänskliga frågor som filmen tar upp på ett både lättsamt och intresseväckande sätt, utan alltför enkla pekpinnar och med ett perspektiv som har all respekt för det ganska lilla barnets synvinkel.

Filmen är en nordisk samproduktion med norskfödda och tidigare Oscarbelönade Torill Kove som regissör, men animationen har gjorts i Kina och präglas av en klarhet och renhet i linjer och färger som är högst tilltalande. Miljön är uppenbarligen storstad, men den har gjort så trevlig med små affärer, behagliga bostadsområden och en lekvänlig park att den kanske är lite väl snygg och oproblematisk, men med den lovvärda ambitionen att inte vara en socialt misärskildring.

Hokus pokus Alfons Åberg är cirka en timme och en kvart lång, kanske i längsta laget för de minsta men med en spänst och livfullhet att den går att rekommendera även för den publiken.

Betyg: 7/10

(Hokus pokus Alfons Åberg hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Blue Jasmine

Woody Allen har under de senaste åren gjort en serie njutbara filmer vars tillkomst baserats på var han lyckats få produktionspengar från. Bäst har Midnight in Paris (2011) varit, men även Vicky Christina Barcelona (2008) och To Rome with Love (2012) har varit njutbara. Ett genomgående drag i dessa, och de flesta av Allens filmer, har varit den höga nivån på skådespeleriet och detta finns också som en utmärkande del i hans nya film, Blue Jasmine.

Cate Blanchett spelar Jeannette French, en kvinna som sveptes iväg med kärlekens vindar av finanshajen Hal (Alec Baldwin i en roll perfekt för hans slemmiga persona) innan hon tagit sin collegeexamen, hon ändrade också sitt namn till Jasmine efter att ha träffat honom. Men han är en man som visar sig lura alla och envar innan han fängslas genom ett tips av den bedragna Jeanette och i fängelset tar han livet av sig varpå Jasmine berövas allt det livets goda som hon vant sig vid.

I filmens inledning reser hon därför från New York till San Francisco för att tillfälligtvis bo hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), som lever ett allt annat än glamoröst liv med sina två söner (även om hennes lägenhet är ombonad och full med mysiga inredningsdetaljer). Båda kvinnorna är dock adopterade och deras olikheter i livshållning och utseende skapar en spännvid som blir till en bild av den livets mångfald som präglat en stor del av Allens sentida sociala dramakomedier.

Jasmine tål inte Gingers män, varken det förflutnas Augie eller nutidens Chili, men kan inte heller klara av så mycket annat av omvärlden. Tennessee Williams berömda pjäs A Streetcar named Desire/Linje Lusta (1947) har varit en utgångspunkt för den här historien och Blanchett spelade för några år sedan i en omtalad scenuppsättning den nedgångna Blanche, något som de flesta recensenter av filmen varit noga med att påpeka.

Och en liknande konstellation av karaktärer som i Williams pjäs finns i filmen, med Ginger och hennes män som versioner av pjäsens Stella och Stanley, men den är inte en illa dold version av pjäsen utan bra mycket rikhaltigare än så. Mest imponerande är hur Allen, som givetvis skrivit manus själv, lyckas balansera det som riskerat bli en moraliserande skröna om de rika och lögnaktigas fall till att bli en genuint inkännande berättelse om en kvinna som inte kan finna ett verkligt fotfäste i tillvaron.

Om man ska hitta likheter med tidigare gestaltningar av en sådan karaktär slås man av hur nära Blanchetts gestaltning ligger Gena Rowlands i maken John Cassavetes A Woman under the Influence/En kvinna under påverkan (1974): i stort sett samma utseende, samma oförmåga att hantera sin omvärld, samma skörhet och samtal med sig själv som gör att omgivningen tror att hon är galen.

Men Allen plockar även in en personlig referens när Hals senaste otrohet avslöjas: då är det med en mycket yngre fransk au pair och Allens egen otrohet med Mia Farrows adopterade dotter får en spöklik dubblering i hur Blanchett ges ett uppenbart drag av Farrows spelstil i just denna scen.

Karaktärerna i filmen är på ett sätt grovhuggna stereotyper, men Allen får varje figur att bära på flera oväntade och ibland motstridiga drag som gör att skildringen blir såväl nyanserad som både komisk och tragisk. Ett exempel är scenen där den tandläkare, som Jasmine lyckats få ett receptionsjobb hos, i sin kärlekskrankhet blir väl påstridig. Scenen börjar som en komisk bild av hans önskan att förklara sin kärlek (alternativt kåthet) och spelas utifrån hans synvinkel, men när han blir fysiskt påträngande får Allen och Blanchett det att bli uppenbart hur situationen är från hennes synvinkel och hur totalt fel tandläkaren agerat — för att i slutet stanna vid bilden av honom när han lämnats av Jasmine, uppenbarligen både oförstående och i någon mån med insikten om vad han gjort. Liknande nyanser finns i skildringen av Gingers mekanikerpojkvän Chili (Bobby Cannavale), som kunnat bli en råbarkad arbetarklasskille men visar sig vara en känslig själ som t o m gråter när Ginger under en period träffar en annan man.

Visserligen blir några av intrigens vändningar lite väl enkla och slutets uppgång och fall för Jasmine blir en okomplicerad väg för filmens handling att komma till sitt slut, men i centrum står hon likväl, en figur vars drag av lögnerska med socialt samvete Blanchett lyckas fylla med så mycket mänsklighet att en Oscarsnominering är ett givet resultat.

Betyg: 8/10

(Blue Jasmine hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Känn ingen sorg

Håkan Hellström rapporterades få fem miljoner kronor för sitt planerade framträdande på festivalen Peace & Love i Borlänge i år — men festivalen gick i konkurs efter att ha skaffat sig 75 miljoner i skulder. Hans framträdande på årets Allsång på Skansen genomfördes dock och drog en rekordpublik både i Stockholm och framför tv-apparaterna. Uppenbarligen gör han något rätt.

Men när nu filmen Känn ingen sorg får premiär på biograferna så är det som om den svenska filmbranschens väldokumenterade oförmåga att skapa engagerande artistporträtt (se [eller kanske helst inte] Cornelis från 2010) även drabbat herr Hellström.

 

Filmen är baserad på hans texter och centralfiguren Pål (spelad av Adam Lundgren som en förståndshandikappad Clark Kent) har fått tydliga drag av Håkan, men intrigen har tyngts ner av dels en banal och totalt osannolik kärlekshistoria, dels en skildring av killkompisen Johnnys knarkaffärer som enbart osar amerikansk D-filmsnivå.

Regisserat har Måns Mårlind och Björn Stein gjort. Deras främsta kännetecken är att de regisserar varannan dag, men vems material som dominerar i den färdigklippta filmen har jag ingen aning om. Stein har även klippningsuppgifter så antagligen gör han de mer actionpräglade momenten och det som mest präglar stil och utförande är en sorts trailerfragmentering som gör att berättelsen som helhet har en besvärande brist på fördjupning och konsekvens. Det är som om man bara tagit de mest kliché- och stereotypfyllda aspekterna av Hellströms texter, förstärkt dem med Mårlind/Steins erfarenheter av amerikansk filmindustris dussinproduktion (de regisserade Shelter [2010] och Underworld:Awakening 2012]) och släppt ut mischmaschet i förhoppning om att Hellström-effekten ska rädda filmen.

Och det kanske den gör — ekonomiskt vill säga, men inte konstnärligt. Det här är ett riktigt pekoral, med Tomas von Brömssen som Påls farfar men med tydliga Albert och Herbert-vibbar, simpel överklasskritik (som dock innehåller filmens roligaste replik) och osammanhängande handlingstrådar.

Roligast är när Freddie Wadling, Ebbot Lundberg och Håkan Hellström själv dyker upp på Stigbergstorget i Göteborg — simpelt, men kul. Det man kan känna sorg över är att den svenska filmindustrin är så präglad av räddhågsen produktplacering på alla nivåer att förmågan att berätta en engagerande historia med djup och konsekvens verkar ha tappats bort totalt.

(Känn ingen sorg har premiär den 19 juli)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

James Gandolfini död

Den amerikanske skådespelaren James Gandolfini har avlidit i en hjärtinfarkt, 51 år gammal. Han deltog i en filmfestival på Sicilien när han dog.

Gandolfini blev en världskändis när han spelade den krisande gangsterbossen Tony Soprano i tv-serien som gick i 86 avsnitt under åren1999-2007.

Men han spelade en hel del filmroller både före och efter det. True Romance (1993), Get Shorty (1995) och Zero Dark Thirty (2012) är några av de filmer som drog nytta av han otvetydiga närvaro och skicklighet.

Populära filmer på Sveriges biografer

Pressmeddelande från Svenska Filminstitutet:

Svenska filmer står högt i kurs hos biobesökarna kan man konstatera efter att ha tagit del av senaste tio-i-topp-listan över de mest sedda filmerna.

Johan Falk sköt in sig själv på plats nummer två efter premiären i fredags av Johan Falk – kodnamn Lisa  i regi av Charlotte Brändström.  
Små citroner gula av Teresa Fabik har befunnit sig på listan i fem veckor och har nu setts av fler än 100 000, närmare bestämt 105 105 och återfinns på plats nr fem.



Direkt efter ligger Maria Lang-deckaren Mördaren ljuger inte ensam av Birger Larsen, som hade premiär förra fredagen, och som kan ståta med 24 640 besök.

Svenska barn- och familjefilmer är det inte så gott om. På den senaste Guldbaggegalan vann Sune i Grekland – All Inclusive av Hannes Holm Biopublikens pris. Efter att ha legat hela 13 veckor på biotoppen har nu filmen totalt setts av 569 120 personer. En mycket stark siffra för en svensk barn- och familjefilm. Det innebär att Sune i Grekland  – All Inclusive är den mest sedda svenska filmen som haft premiär under 2012 och 2013. Dessutom får man gå tillbaka hela 20 år i tiden för att hitta en bättre siffra för en barn- och ungdomsfilm. Den filmen hette Sunes sommar.

– Det är ju oerhört roligt. Särskilt att biopubliken upptäckt igen att man faktiskt kan ta med sig både en halvdöv farfar som några bångstyriga barnbarn till samma film! På något vis är det alltid befriande när publiken lyckas ta död på målgrupps-tänket! säger filmens regissör Hannes Holm.

I hela 30 veckor har Malik Bendjellouls Oscarsbelönade Searching for Sugar Man befunnit sig på bioreportoaren och har plats nr nio på biotoppen. Hittills har 127 231 svenskar sett filmen på biografer i hela landet.

Publiksiffrorna kommer från distributörerna Nordisk Film, SF Film och Nonstop Entertainment.

Pristagare på BUFF 2013

Vinnare av årets barnfilmpris under barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF är Kauwboy. Malmö stad delar ut priset för tolfte året i rad och prissumman är 100 000 kr.

Kauwboy är en berättelse om vänskap, sorg och kärlek – en modern, stark och hoppfull film om hur man lär sig att hantera det allra svåraste. Filmen kommer att ha svensk biopremiär under våren 2013.

10-årige Jojo hittar en dag en fågelunge som han tar med sig hem. Han måste gömma den lilla kajan för sin pappa, som inte vill ha några fåglar i huset. Jojo ringer ibland i hemlighet till sin mamma, men han berättar inte om kajan. Hon fyller snart år och Jojo vill överraska henne, men hans pappa vill inte fira henne. Hans pappa har väldigt häftigt humör, så Jojo måste vara mycket försiktig.

Nederländerna 2012. Regi: Boudewijn Koole. 78 min. Holländskt tal. Svensk text. Distribution: Folkets bio. Från åk. 2.

Juryns motivering

Årets mest gripande film med barnskådespeleri i världsklass. En välgjord och hoppingivande film som tar oss med på en stark känsloresa om sorgbearbetning, kärlek och utsatthet. Den visar hur ett barn skapar en fantasivärld för att hantera sin verklighet och tar sig igenom en svår förlust genom att ta hand om en fågelunge. Filmen gestaltar en fin balans mellan sorg och vänskap ur ett barns perspektiv.

Jury 2013

Oliver Ussing, regissör, Danmark
Helen Ahlsson, producent Tre Vänner
Elisabeth Lundgren, kulturdirektör, Kulturförvaltningen, Malmö stad
Marcelo Arce-Castillo, vice ordförande i Malmö kulturnämnd
Peter Österlin (m), andre vice ordförande i Malmö kulturnämnd

Broken vinnare av Svenska kyrkans filmpris på BUFF

Rufus Norris långfilmsdebut Broken tilldelas Svenska kyrkans filmpris på BUFF i Malmö. Priset består av 50 000 kronor och delas ut till en film som håller hög konstnärlig kvalitet och synliggör rättvisefrågor. Broken har svensk biopremiär 22 mars.

Juryns motivering löd:

"Varför drabbar detta kaos mig? Broken släpper respektfullt en bomb med frågor och vi får själva hitta svaren. Filmen berör svårigheten i att vara människa i en värld som faktiskt är oförutsägbar och där hoppet också finns"

När 11-åriga flickan Skunk bevittnar en misshandel på sin gata dras hon in i en infekterad konflikt som successivt sammanflätar kvartersbornas livsöden. Broken, som är regisserad av prisbelönte teaterregissören Rufus Norris, med musik av Blur-sångaren Damon Albarn, hade premiär i Cannes och har tidigare belönats med en British Independent Film Award för Bästa film.

Nästa vecka, den 22 mars, får Broken svensk biopremiär.

Vinnare av Unga filmjuryns pris 2013 är filmen Molly Maxwell, regisserad av Sara St. Onge.

Om filmen:

Charmig komedi om 16-åriga Molly som går på en progressiv high school och försöker hitta sin grej. Alla andra elever verkar så talangfulla och Molly känner pressen från sina välmenande föräldrar och vänner att komma fram till vad som gör just henne unik. När en ung, snygg engelsklärare kliver in i handlingen känns allting ljusare, men när deras förhållande fördjupas blir situationen ohållbar.

Juryns motivering:

Det är en väl genomtänkt ungdomsfilm med ett intressant och realistiskt tema som vi tyckte tog publiken med storm. Trots det allvarliga och något udda ämnet har filmen en ljus sida, vilket gör filmen lätt att relatera till. Filmen är konstnärligt filmad med ljus och färg som binder samman handlingen och huvudkaraktärerna som utvecklas och förändras. Den moderna musiken kompletterar handling, personligheter och miljöer och skapar på så sätt ett känslomässigt band till åskådaren.

Även ett kortfilmspris delades ut och det gick till den danska Damn Girl, i regi av Kira Richards Hansen. Den handlar om 12-åriga Alex som hänger med killar, målar graffiti och dricker alkohol. Men puberteten gör livet mer komplicerat.

Förutom filmpriserna utsågs även årets bästa barnfilmsbiograf och det blev Elektra Bio i Västerås.

Under kvällen fick också Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad pris som den bästa europeiska barnfilm enav den europeiska barnfilmföreningen ECFA, en stor ära.

Johan Falk — Kodnamn Lisa

Berättelserna om Johan Falk (Jakob Eklund) och hans kamp mot svensk polisbyråkrati, inhemska gangsters och östeuropeiska megagangsters har nu producerat den femtonde filmen — och än är det inte slut.

De fyra första (1999-2003 samt 2009) gick upp på bio och möttes för det mesta av välvilliga kommentarer från kritikerna, som tyckte att Anders Nilsson både lyfte fram en viktig aspekt av det som händer i brotts-Sverige och att han lyckades göra häftig action. De följande tio filmerna har enbart släppts på DVD och nu är det alltså dags att runda av den här omgången.

 

Frank Wagner (Joel Kinnaman) avslöjas som polisinformatör, vilket leder till att hans chef tvingas sätta ett pris på hans huvud av den ryska maffian som inte vill få sina affärer i Sverige störda mer och de 500 000 kronorna gör att alla Västsveriges busar beger sig ut på jakt efter honom (vilket varken hindrar Wagner från att enkelt slå ner dem han möter eller röra sig på Göteborgs gator.

Wagner ber sin poliskontakt, alltså Falk, om hjälp för att rädda sig själv och sin familj (fru och son) och trots att Falk precis lämnat in sin avskedsansökan ställer han upp — och får de flesta av sina kolleger att göra detsamma. Utom de kvinnliga cheferna, som är misstänksamma mot allt vad dessa manliga män uträttar.

Nåväl, Falk och Wagner lyckas, trots att Wagner blir arg på Falk för att han avslöjats (vilket egentligen inte är Falks fel utan den svenska rätts- och polisbyråkratins) till slut ta död på den ryska maffian, sätta korrupta svenska advokater inom lås och bom samt till och med omvända en av de kvinnliga cheferna (Jessica Zandén, som gör en riktigt dålig insats som polischef) — medan den andra kvinnliga chefen pekas ut som okänsligt svin.

Charlotte Brändström har kallats in som regissör och det verkar som om ryktet om hennes insatser i fransk film fortfarande gör henne till ett gångbart namn i svenska producentkretsar. Men liksom i Wallanderfilmen Hämnden (2009) förmår hon inte berätta på ett spännande sätt och scenerna blir till väldigt stela uppställningar med ljussättning som mest påminner om tv-serier ur det franska förrådet där det viktigaste är att göra bilderna så snygga som möjligt, utan tanke på deras dramatiska roll.

Brändström får inte heller någon ordning på replikföringen, vilket ju inte är så konstigt med tanke på de klyschor ur polisfilmens förråd som manuset består av och skådespeleriet går överhuvudtaget på rutin från alla inblandade, från Eklunds "men, va fan" till Kinnamans method acting-mumlande. 

Även om Mikael Tornving gör sin vanliga gedigna insats som Falks närmaste chef, med en replikföring som ingen av de andra kommer i närheten av, räddar det inte detta sjunkande skepp.

Och vad menas med filmaffischens påstående att detta är en "oklippt version": har man använt allt inspelat material och "klippt i kameran" som ungarna får göra med sina första filmförsök? Eller innebär det att det finns en klippt version som producenterna tyckte var alltför tam och nu satsar på hårdare tag?

Och det planeras ännu en "säsong" filmer, sex stycken. Jisses!

(Johan Falk — Kodnamn Lisa har premiär den 15 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Faro

Faro är en populär semesterort i södra Portugal. Det är också en plats som pappan i Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius nya film drömmer om, därför har berättelsen om honom och hans dotter Hella (Clara Christiansson) fått detta namn som titel. Pappan (Jakob Cedergren) har dödat en annan man och ska gripas av polisen. Han flyr och Hella följer med. De lever i skogen under sommaren, men när hösten närmar sig har tiden kommit för att gör bokslut.

Edfeldt och Arrhenius lyckades med föregående långfilm Flickan (2009) skapa en suggestiv och vibrerande berättelse om huvudkaraktären och hennes ensamma liv en sommar när föräldrarna och storebror ger sig av till Afrika för att hjälpa folk i nöd där. Trots vissa osannolika situationer och händelser lyckades man där, hjälpta av Hoyte van Hoytemas sinnliga foto, forma en berättelse utan vare sig sentimentalitet eller brutalt våld — man lyckades till och med antyda att flickan begår självmord, utan att lämna åskådaren i en känsla av förtvivlan.

I Faro känns mycket igen från den föregående filmen: flickan (som nu är ett par år äldre), naturen, hopplösheten vid vägs ände, det (i viss mening) positiva slutet. Men trots att Flickan kanske inte berättade så mycket mer om bakgrunden till den berättelsens händelseförlopp är Faro i avsaknad av det som kunde fått historien att bli riktigt angelägen.

Vad är bakgrunden till mordet, hur kan det komma sig att polisen inte lyckas hitta far och dotter i skogen (det är ju ändå en förrymd mördare de letar efter) — och mest drabbande av allt för filmen som helhet: vad händer mellan far och dotter i skogen som gör det angeläget att berätta denna historia? För det som skulle kunna ge en bild av hur de närmar sig varandra eller alternativt separeras av vistelsen utanför civilisationen blir till ett enda stort Jaha.

Visserligen kan man säga att filmarna har eftersträvat någon sorts tillståndsberättande, där det inte är de yttre händelserna och de problem som karaktärerna stöter på som är det viktiga, det är ett djupborrande i deras relation som man söker arbeta fram. Men det lyckas man inte särskilt väl med och de bästa delarna av skildringen, huvudsakligen bilder på Hella och hennes upplevelse av världen (i mångt och mycket utan dialog) mer är som förlängningar av bilderna i Flickan, snarare än ett nytt sätt att skildra en karaktär på.

Och delar i berättelsen gör också att den alltför mycket tippar över i det bisarra (Gunnel Fred som tokig kvinna i skogen har inte den sagokaraktär som hade krävts för att göra de scenerna bärkraftiga) eller orimliga (en sen jakt på far och dotter leder till skottlossning när polisen på ett enkelt sätt hade kunnat omringa dem: det känns snarast som om man behöver avsluta berättelsen på något sätt och tar till en nödlösning).

Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius

Skådespelarmässigt gör Christiansson en bra insats och Cedergren kan knappast lastas för bristerna i manusets karaktärsteckning. Göran Stangertz gör här som polis sin sista roll och kommer att saknas i det svenska filmlivet.

Flickan var 2009 års bästa film och förhoppningsvis kan Edfeldt och Arrhenius komma fram med historier i fortsättningen som gör att man som åskådare inte känner att de kokar soppa på samma gamla spik.

(Faro har premiär den 15 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Oz the Great and Powerful

The Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz (1939) är en av de mest älskade filmerna från Hollywoods klassiska era, det stora genombrottet för Judy Garland men också (tillsammans med Gone with the Wind/Borta med vinden från samma år) genombrottet för färgfilmen. 

 

Musical, familjefilm och fantasy på en och samma gång förkroppsligade Oz-filmen vad den amerikanska filmindustrin önskade erbjuda inte bara den amerikanska utan i lika hög utsträckning den internationella publiken, vilket man lyckades med i ungefär ett decennium ytterligare, innan tv plockade till sig tre fjärdedelar av publiken.

De påkostade och spektakulära aspekterna av Frank L Baums bok från 1900 gjorde att Walt Disney efter sin första tecknade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs/Snövit och de sju dvärgarna (1937), ville fortsätta med Baums berättelse, men den var redan uppköpt av en annan producent. När rättigheterna till Baums tretton uppföljare om Oz blev tillgängliga köpte Disney dem och använde dem i sin tv-produktion, men någon långfilm blev det inte förrän 1985 med Return to Oz. Men eftersom den inte blev någon succé har man inte försökt sig på någon mer långfilm förrän nu, när den digitala tekniken gjort det möjligt att skapa fantasilandet Oz till fullo.

Att Sam Raimi valdes som regissör till en Disneyfilm hade för 20-30 år sedan framstått som en omöjlighet, Evil Dead-berättelserna (1981-1992) var knappast familjeunderhållning på den tiden. Men efter det har Raimi bland annat gjort tre Spider-Man-filmer (2002-2007) och är nu rumsren även i Disneyvärlden. Vilket bidrar till att Oz the Great and Powerful har blivit en så fantasi- och kraftlös film.

Berättelsen tar sin början 1905 när Oscar Diggs (James Franco, i en svag gestaltning och klädd så att han mest av allt liknar Abraham Lincoln) är trollkarl i en liten cirkus på landsbygden i Kansas, men mest av allt en lurendrejare, både i jobbet och i förhållande till kvinnor. När han ska fly från cirkusens starke man efter att ha kurtiserat dennes kvinna hamnar han (liksom Dorothy i 1939 års film) i en våldsam virvelstorm och landar i Oz, där han tas för att vara den trollkarl som ska störta den onda häxa som dödade den förre kungen. Efter det ska Oscar bli kung själv.

Problemet är bara att han dels inser att han inte har den magiska kompetens som krävs för att besegra häxan, dels är det inte helt klart vem häxan är av tre kandidater: systrarna Theodora (Mila Kunis) och Evanora (Rachel Weisz) eller kungadottern Glinda (Michelle Williams) — men systrarna är mörkhåriga och Glinda blond så det är egentligen inte så svårt att räkna ut det. 

Oscar får hjälp i sin kamp av apan Finley (röst Zach Braff) och en porslinsdocka (röst Joey King) samt ett gäng kittelflickare, munchkins och Quadlings.

Börjar inte detta få drag av Tolkien och Ringen-berättelserna? Även Baum byggde upp en hel värld med kartor och folkslag för sina böcker, även om han inte gjorde det med samma ambitioner som litteraturprofessor Tolkien. Och nog hade filmen kunnat inleda en efterlängtad serie berättelser om landet Oz, om det inte hade varit så att produktionen är så platt och fantasilös.

En hel del av skulden faller på Franco, som mest går omkring med ett snett leende (lurendrejaren) eller ett Stomatol-leende (hjälten), där har han och Raimi inte alls hittat karaktären. Och filmen faller i övrigt i Peter Jackson-fällan med att vara överdådig visuellt men berättelsemässigt bli en kopia på en kopia på en kopia osv på de senaste trettio årens superproducerade äventyrsfilmer för små och stora barn.

Likheten med Tim Burtons filmer — visuellt överdådiga, berättandemässigt svaga — får en ytterligare förstärkning i musiken som skrivits av Burtons huskompositör Danny Elfman (trots att denne deklarerade efter Spider-Man 2 att han aldrig skulle jobba med Raimi mer).

Filmen har redan spelat in en hel hög med guld (motsvarande vad Oscar ska få om han besegrar häxan) så nog blir det fler filmer — men bra är det inte.

(Oz the Great and Powerful har premiär den 15 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Invigning av BUFF 2013

Så har då den årliga barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, BUFF, startat. För trettionde gången ges här tillfälle att se film man annars i stor utsträckning går miste om på den vanliga repertoaren på tv eller DVD och trots att inte allt genom åren varit lysande är en sådan här festival nödvändig.

Numera finns också flera andra inslag än filmvisningar: skolbiodag, seminarier, finansieringsforum och diskussioner om barn- och ungdomsfilmens framtid — vilket gör att BUFF väl försvarar sin plats som den nationella festivalen på området.

Kvällens invigning hade dock kunnat få en smidigare start: ridåerna på storbiografen Royal löpte amok och for upp och ner, från sida till sida, en bra stund innan personalen fick ordning på det hela.

Härligt var att Uzi och Lotta Geffenblad fick Sydsvenskans och BUFF:s stora filmpris för sin mångåriga produktion av animerade filmer, bland annat Aprikoser (1996) och Bland tistlar (2005).

Festivalgeneralen Julia Jarl uttryckte sin stolthet över BUFF:s tre decennier och när väl ridåerna tillät det kunde publiken se den korta öppningsfilm som kommer att inleda varje visning under festivalen. I år är den gjord av eleverna på filmlinjen på Fridhems folkhögskola och visar en flicka som smyger iväg från det tråkiga vuxenkalaset till barnens eget rum — där de tittar på en film som visar barn som har ett roligt kalas! Antagligen anknyter öppningsfilmen även till festivalaffischen och programtidningens omslag som har en lite märklig bild på en äldre man som verkar ha väldigt tråkigt. Knappast lockande för en barnpublik kan man tycka.

 

Stephan Apelgrens Eskil och Trinidad fick inleda festivalen, en ganska intetsägande historia som Apelgren burit på i tjugofem år. Mer om den senare i veckan när den har ordinarie biografpremiär, men den känns som en klonad version av de flesta svenska barnfilmer, allt ifrån Hugo och Josefin (1967) till Isdraken (2012): en välmenande berättelse om att lära sig hantera verkligheten och få ett erkännande för den man verkligen är, utan att kunna gripa tag i känslosträngarna.

 

Nåväl, fler filmer från många länder väntar på att ses och höras — bland annat en tysk version av en av Enid Blytons Fem-böcker, det blir en höjdare.