Call girl

Kontroverserna kring Call girl bara fortsätter, med JK-anmälningar för förtal av Olof Palme och anklagelser mot filmskaparna att de varit fega, alternativt gjort en tråkig film på ett spännande verklighetsmaterial.

Manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten har tagit fasta på den s k Geijer-affären i mitten av 1970-talet, när den dåvarande socialdemokratiske justitieministern påstods ha varit kund hos en välkänd bordellmamma och även utnyttjat småflickor sexuellt. Hon har för filmen byggt ut Palmes förnekanden av Geijers inblandning till att bli en beskrivning av hur alla män i maktställning, alltså även Palme (men också Thorbjörn Fälldin) utnyttjar unga flickor. Problemet i det här avseendet med filmen är att den både försöker äta upp kakan och ha den kvar.

Genom att starkt antyda de faktiska politikernas medverkan, men använda andra namn, blir de icke bevisade påståendena till något som enligt många närmar sig förtal. Frågan kommer att handla om enskilda personer och inte den mer generella maktdiskussion som bär på mycket intressantare och mer drabbande insikter.

Konsekvensen för filmens del är också att den dramatiskt kommer att stå stilla. Den mansdominerade politikens värld är från första början korrupt och sexistisk, inget händer som utvecklar eller förändrar den under dramats gång.

För att kompensera denna brist har Baumgarten och regissören Mikael Marcimain slängt in en ärlig ung polis, John (Simon J Berger) som ska rota i träsket, men utan någon rimlig gestaltning så att man förstår honom som karaktär — han finns bara med för att något ska hända.

Det inslag i intrigen som bär på de intressantaste aspekterna rör de unga flickor som kommer att bli dessa call girls som titeln syftar på. Främst gäller detta Iris (Sofia Karemyr), som vi i filmens inledning får se skickas till ett ungdomshem av sin mamma (som har en påfallande yttre likhet med skådespelerskan Anita Ekström, ett av 1970-talets mest kända ansikten inom den samhällskritiska svenska filmen). Relationen är allt annat än varm och förutom att skuldbelägga mamman för dotterns framtid i sexköpsbranschen blir dessa korta scener det enda som ger en bakgrund till Iris beteende — på hemmet, men även i fortsättningen.

I skildringen av den resa som Iris och kompisen Sonja (vars relation inte blir tillräckligt väl gestaltad för att man ska förstå varför de står varandra så nära) gör finns inslag som ger en närmast dokumentär känsla av att bli transporterad nästan fyrtio år bakåt i tiden (eller till Kenta och Stoffes värld från Stefan Jarl och Jan Lindqvists Dom kallar oss mods [1968]). Till detta bidrar starkt den skicklige Hoyte von Hoytema med sitt foto (som påminner om vad han gjorde i Tinker Taylor Soldier Spy, men även i tidigare samarbeten med Marcimain: Lasermannen [2005] och tv-serien Upp till kamp [2007]) samt hela scenografi- och rekvisitaenheterna: så här ska en tidsskildring göras.

Gestaltningen av bordellmamman Dagmar Glans förhöjs också av Pernilla Augusts spel, även om man gärna kunnat slippa se hur hon i varje hemmascen löser korsord eller mumsar på geléhallon: visserligen är kontrasten mellan den hårdföra affärskvinnan som kan örfila Iris och hennes mer mammaersättande funktion en viktig del av karaktäriseringen, men här blir det lite för mycket av det goda.

Filmen ramas in av en version av Palmes samtal i tv:s Kvällsöppet med Shirley MacLaine där politikerretoriken om det nödvändiga i att stärka kvinnornas position i samhället åter igen lyfts fram som ett moraliskt hyckleri. Men Call girl lyckas själv inte ta sig bortom en alltför förenklad genuspolitisk grovhuggenhet som döljer mer än den avslöjar.

(Call girl hade premiär den 9 november)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se