Till ungdomen

Ordföranden i ungdomsavdelningen av det norska vänsterpartiet Sosialistisk Venstreparti, Kari Anne Moe, påbörjade 2009 en dokumentärfilm som avsåg att följa fyra ungdomar och deras politiska arbete inom fyra olika partier.

Johanne

Två tjejer — Sana från Sosialistisk Venstre, Johanne från Arbeiderpartiet — och två killar — Haakon från Høyre, Henrik från Fremskrittspartiet — valdes ut och filmades under deras träning till att bli partirepresentanter i debatterna inför skolvalet 2011. 

Henrik

Haakon

Johanne på väg till Utøy

Men verkligheten fick filmen att bli något annat än ett förhållandevis enkelt exempel på hur norsk politisk demokrati fungerar. Den 22 juli inträffade massakern på Utøya, där Johanne befinner sig.

 Til ungdommen (originaltiteln, som hämtats från den norske poeten Nordahl Griegs välkända dikt från det spanska inbördeskrigets år 1936, efter 22 juli ofta använd vid minneshögtider) är uppdelad i två avdelningar, förenade av en svartbild och ljudet av en våldsam explosion. 

Ljudet kommer från Breiviks sprängning i regeringskvarteren i Oslo, i närheten finns Sana med Sosialistisk Venstres ungdomsavdelning. Senare berättar hon att hennes första tanke när hon fick reda på vad som hänt var: "Jag hoppas innerligt att det inte var en muslim som gjorde det".

Haakon och Henrik ser vi inget av direkt efter den dagens händelser, det är i stället Johannes berättelse om vad som hände på ön när Breivik anlände som blir hela filmens starkaste ögonblick. Johanne har tidigare själv sagt att hon har svårt att tala fritt ur hjärtat och de krav som hon själv och hennes föräldrar ställer på henne som kommande internationell diplomat har uppenbarligen inneburit en stor press på henne.

Men när hon nu måste formulera sig kring skräcktimmarna på ön, där hon ser Brevik skjuta andra ungdomar och nästan dödar henne, blir den närvaro som tidigare fattats i Johannes politiska liv fullständigt tydlig. Det är en fasansfull berättelse och under filmens avslutande del ser vi hur hon under lång tid aldrig riktigt hämtar sig. Sammantaget är detta filmens starkaste avsnitt.

Men Moe har också haft avsikten att visa på hur ungdomarna trots allt kan gå vidare med sina liv. Redan tidigare (under filmens alltför långa första hälft) har vi sett hur även de tre andra ungdomarna haft sina personliga svårigheter att brottas med. 

Det antyds att Sana som muslim och ung kvinna får känna på de islamofobiska fördomarna men också är osäker på sin egen förmåga som politisk debattör, Henrik har vuxit upp med sin bror i en familj där mamman ensam tvingats uppfostra dem och Haakon slängdes ut av sin far när han gifte om sig efter hustruns död och han har vuxit upp hos sina morföräldrar. Olika förutsättningar, olika livsval.

Efter Utøya får vi kort följa hur Henriks fotbollsintresse tar överhanden och att Haakon väljs in i kommunfullmäktige, två resor som kanske i blixtbelysning visar på skillnaderna i klasstillhörighet hos dessa två killar på högerkanten. Alltmedan Sana och även Johanne till slut kan fortsätta sitt politiska arbete på gräsrotsnivå.

Trots den goda avsikten med denna avslutning ligger svagheten med konklusionen i att den inte riktigt tar tag i de verkliga problemområden som redan filmens inledning visat på: känslor av bortstötning och bristande kompetens genom att vara ung, kraven att uppfylla föräldrars drömmar. Slutet (kanske med inspiration från den film som fick Moe att vilja göra sin dokumentär, John Hughes The Breakfast Club [1985]) blir till en vuxenvärldsönskan, och en förmaning, om att låta det förfärliga som skedde den 22 juli 2011 bli till en kraft som Norges ungdomar ska använda för att förbättra världen: en hedervärd men samtidigt ideologiskt naiv förhoppning.

(Till ungdomen har premiär den 19 oktober)

Betyg: 6/10