Bitchkram

Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998) satte sig i den svenska filmvärlden som en vattendelare: före fanns det töntiga ungdomsfilmer från vuxenperspektiv, efter kunde man på allvar göra film om ungdomars både inre och yttre kval, kryddat med normkritiska sexualitetsgestaltningar.

Verkligheten är givetvis inte så simpelt entydig, men filmen betydde en hel del i utvecklandet av svensk films mångkulturalitet. När nu Andreas Öhman (från den för några år sedan Oscarsaktuella I rymden finns inga känslor) återkommer med sin version av samma historia — småstadstjejer som längtar bort, fåniga vuxna, lesbisk antydan — är det en fartfylld dramakomedi om ännu en centralkaraktär med symptom på psykisk ohälsa (i den förra filmen var det Aspergers, i denna DAMP) — den svenska filmvärlden kommer dock inte att denna gång bli så omskakad. 

 Däremot är filmen i vissa delar en fläkt av frisk luft bland alltför mainstreampolitiskt korrekta produktioner. Dock finns det inte mycket av mångkulturalitet i filmen, speciellt inte om man tänker mångetnicitet: visserligen utspelas handlingen i Sundsvallstrakten, men så fullständigt utan annat än svennar är det väl ändå inte där? Och tänk på vad som kunnat utvinnas av dramatiska och komiska poänger om inte allt varit så medel(pads)svenskt.

I filmens inledning längtar Kristin (Linda Molin) ut. Hon vill till New York och får, med hjälp av den senaste av killar hon har sex med, en chans att skriva krönikor från New York. Efter ett otal fighter med storasyster Linn (Mathilda von Essen) — vilket gör att man som åskådare undrar om det är något allvarligt fel på henne — slutar Kristin gymnasiet och ska ge sig iväg. Hon missar dock planet efter att kvällen innan ha gett sig av med en bartender, Gustav (Adam Lundgren), till hans hem ute i skogen. Vad göra? Vänta på nästa avgång? Kanske, men under tiden gömmer hon sig där, låtsas att hon skriver sina texter i New York och får hans lillasyster Andrea (Fanny Ketter, från tv-serien Vintergatan) som bästa kompis — de ger varandra bitchkramar.

Intrigen är inte mer utvecklad än så — vilket både är en (liten) fördel för möjligheterna att flyga fritt i påhitten kring vad tjejerna gör under sommaren som följer. Men det blir också en brist — eller snarare flera.

Dels blir händelserna kring Kristins undanhållande alltför osannolika: alltför snabbt struntar hon i New York; föräldrarna söker aldrig kontakt med henne; tidningsredaktören tror på de enklaste charader som tjejerna hittar på (för att inte tala om att han tycker att historien om en ung svensk tjej i New York är fräsch!); när det hålls midsommarfest kommer plötsligt alla de som inte borde se Kristin till Gustav och Andreas hus.

Dels blir aldrig karaktärsskildring riktigt fördjupad. Varför tjejerna egentligen kommer så nära varandra tas mer för givet än gestaltas, det räcker inte med att Kristin är mer traditionellt "kvinnlig" och Andrea "manlig". Det blir från filmskaparnas sida för mycket ett uppvisande av att kunna göra lite fräcka scener än att förankra figurerna i sin världar.

Filmens behållning är den uppfinningsrikedom som Öhman och manusförfattaren Jonathan Sjöberg visar (även om reklamfilmserfarenheterna gör att Öhman stundtals underminerar sina dramatiska inslag: kolla fighten mellan Kristin och Linn i motljuset) samt flera av de unga skådespelarna.

Linda Molin är energisk, men lite för entydig i de tidiga scenerna med sin butterhet, men Fanny Ketter är (som vanligt) riktigt bra och Adam Lundgren med sina Elijah Wood-ögon lyckas få Gustav att bli en trovärdig figur, trots lite speltid och Öhman/Lundgrens svaghet när det gäller att arbeta fram de manliga karaktärerna.

(Bitchkram har premiär den 19 oktober)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se