Dom över död man

Malmösonen Jan Troell har alltsedan sina första kortfilmer på 1950-talet haft en alldeles egen ton i sitt bildskapande, en ton som man i brist på bättre ord har kallat lyrisk eller poetisk. Ett dröjande vid detaljer och texturer som lagt betoningen på de centrala karaktärernas (och filmskaparens) upplevelser av situationer och händelseförlopp och inte på hur intrigen fortlöper har gett honom en speciell plats i den svenska filmvärlden. En styrka i det konstnärliga arbetet (som så ofta handlar om att undersöka förutsättningarna i det medium eller konstform man valt att arbeta med), men också en risk när det gäller de mer dramatiska uttrycksformerna: man tenderar att skapa ett alldeles för stillastående verk, utan dynamisk puls och betydelsefulla kontraster.

Problemet framstår med tydlighet i Troells svartvita film om tidningsmannen Torgny Segerstedt, vars berömmelse ligger i hans kritik mot nazisterna före och under det andra världskriget, en kritik som irriterade inte bara de mest reaktionära utan också den svenska statsledningen — men även var ett kraftfullt försvar för en yttrandefrihet som sattes på svåra prov under 1930- och 40-talen (även om han ekonomiskt inte var en speciellt framgångsrik tidningsman).

Segerstedts arbete på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning bär på alla de drag som en hjältehistoria vävs av, men Troell har valt en annan väg. Visserligen får vi alltifrån filmens start 1933 till hans död höra om hur han skriver upprörda artiklar mot Hitler-regimen och vi får se bitar ur dåtidens journalfilmer från Tyskland (och höra statsminister Per Albin Hanssons röst, för övrigt utmärkt spelad av Kenneth Milldoff). Men eftersom Segerstedts inställning etableras från första stund och aldrig förändras tappar den här intrigtråden all dramatisk spänning.

Filmen kommer i stället att handla om hans förhållande till kvinnor — och döden. Att Segerstedts mor dog när han var 8 år (vilket han själv berättar i en klumpig upplysningsdialog) får bli förklaringen till hans relationer till kvinnor — och bli grunden för hur Troell motiverar filmens motto, taget från Segerstedt själv: "Ingen människa tål vid en närgången granskning."

Segerstedt (spelad av dansken Jesper Christensen med en tydlig dansk brytning) blir en stundtals riktigt otrevlig karaktär, men vad värre är — han är alltigenom tråkig. Christensen (som ju är en av den nordiska filmens skickligaste skådespelare) begränsas av Troells fokusering på Segerstedts närmast religiösa (han var ursprungligen teolog) kamp mot Hitler, kvinnofigurerna och de symboliska scenerna när de dyker upp från dödsriket i hans föreställningsvärld, iförda sorgflor. Dödsbesattheten, som det närmast är fråga om (tänk även på den politiska dimensionen och hotet från nazisterna) innebär att det av dramatiken blir till en sorgemässa (även en av Segerstedts älskade hundar dör). Segerstedt dör före kriget tar slut och innan Hitler begår självmord, vilket hans närmaste (som inbegriper hans sista kärlek, sekreteraren Estrid) döljer under hans sista timmar i livet genom att påstå att nazistledaren är borta: Segerstedt kan dö nöjd.

Ett par av kvinnokaraktärerna är det bästa i filmen. Ulla Skoog gör Segerstedts fru, den norskfödda Puste, till en genuint tragisk figur, kärlekssökande men närmast osynlig för maken efter sonens alltför tidiga död (!) och hans öppna otrohet med frun till en av tidningens ägare. Skoog bär skickligt upp Pustes komplexa relation till maken, men hade antagligen behövt fler varierade scener om hon hade funnits med genom hela filmen. Puste dog dock 1934 och efter det är det älskarinnan Maja Forssman (med judiskt ursprung) som fram till sitt självmord under kriget blir det kraftfulla inslaget i hans liv. Pernilla August gör en stark insats (nästan som en fortsättning av bordellmamman i Call girl) och ingjuter liv i scenerna med Christensen. Björn Granath som hennes man Axel lyser också, medan scenen där Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker upp som om de vandrat in från Utvandrar-filmerna trots sin lättsamma ton ger fel associationer.

Troells signum, det ypperliga bildskapandet (här delar han kameraarbetet med Mischa Gavrjusjov), bär tillsammans med Skoog och Augusts insatser upp Dom över död man, som hade mått bättre av att antingen vara en kraftfullare dramatisk skildring av kampen mot nazismen eller ett intimt kammarspel, med färre karaktärer och en mer variationsrik centralkaraktär.

(Dom över död man hade premiär den 7 december)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Caesar måste dö

Skådespelaren och regissören Jan Jönsson satte 1985 upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot med några av fångarna på Kumla. När de turnerade utanför fängelset rymde fyra av de fem, vilket ledde till omfattande diskussioner om det naiva i att tro på konstens "renande" kraft och att busar är busar för att de är busar. Och 1999 deltog en av de fångar som repeterade Lars Noréns pjäs 7:3 i morden på två polismän i Östergötland.

Dessa händelser är givna referenspunkter att associera till när man ser de italienska bröderna Tavianis film Cesare deve morire/Caesar måste dö, vilken belönades med Guldbjörnen vid Berlins filmfestival i februari. Bröderna, nu dryga 80 år, har återkommit till den stora filmscenen med en känslostark och tankeväckande produktion.

Vi se hur ett sedan länge pågående projekt på högsäkerhetsfängelset Rebibbia i Rom med att låta långtidsdömda män, de flesta en del av den organiserade brottslighetens ("maffians") verksamhet, spela roller i berömda teaterpjäser avlöper. Avsikten med detta presenteras inte uttryckligen i filmen, men fängelset har en uttalad ambition att genom meningsfulla aktiviteter få de intagna att efter frigivningen inte återgå till den brottsliga banan.

Den här gången ska de spela Shakespeares Julius Caesar, där mordet på makthavaren blir till en utgångspunkt för en mångskiktad gestaltning av frågor om identitet, makt och rätten att bruka våld. Filmen är ingen dokumentär i den gängse meningen och filmatiseringen har använt sig av möjligheten att öppna upp teaterrummet eftersom en ombyggnad av salongen gör det möjligt för fångarna att röra sig över hela fängelseområdet.


Men det är verkliga fångar som spelar rollerna, vi får följa repetitionsarbetet (antagningsprovet tillhör de bästa scenerna i filmen, fångarna ska spela upp sorg och ilska och gör det på ett intensivt sätt) och vid premiären får vi i filmens början och slut se hur de möts med jubel av den faktiska publik som såg föreställningen. I övrigt är allt iscensatt för kameran i en mycket stram och traditionell stil, närmast "teatral" — men med en närvaro som det hade svårt att uppnå om inte det hade varit fångarna och deras verkliga teaterarbete som skildrades.

För teaterpjäsen som skrevs för över 400 år sedan om händelser som inträffade för över 2 000 år sedan talar på ett paradoxalt sätt om det liv som fångarna levt (och antagligen fortfarande till stor del lever i i fängelset), alltså som delar i starkt hierarkiska maktsystem, där mord och brutalitet varit vardagsföreteelser.




Vid ett tillfälle uppstår också bråk mellan två av fångarna eftersom replikerna påminner dem alltför tydligt om verkligheten, men utan att regissören Fabio Cavelli förmår ingripa löser de det ändå.

Frågan om det är rätt att göra uppror blir central, men inte besvarad på ett enkelt sätt. Och pjästexten bidrar till att både det rimliga i att döda en envåldshärskare och ifrågasätta det moraliskt riktiga i handlingen får en nutidsförankring, både vad gäller fångarnas situation inne i såväl som utanför fängelset — men också bli en vidgad fråga om det större samhället och dess makthavare (tänk Berlusconi, men också många andra, i Italien och utanför). Pjäsens replik "Rom, en stad utan skam. Neapel likaså" vibrerar som en förkastelsedom över den (sen)moderna världen.

Vad kan då teaterarbetet bidra med, för fångarna och för rehabiliteringsarbetet? Shakespears språk får uppenbarligen de ovana skådespelarna att upptäcka aspekter av verkligheten som de tidigare inte tänkt på och i eftertexterna får vi reda på att två av fångarna gett ut böcker och att en av dem, Salvatore Striano som spelar Brutus, efter frigivningen blivit skådespelare.

En replik visar också på vad möjligheten att se en värld utanför maffian och fängelset kan göra med fångarna: "Ända sedan jag upptäckte konsten har denna cell blivit ett fängelse."

(Caesar måste dö har premiär den 7 december)


Betyg: 7,5/10

Svenska kortfilmer till Sundance

Från Svenska Filminstitutet:

"I år var det rekordmånga ansökningar till filmfestivalen i Sundance, trots det tog sig två svenska kortfilmer till tävling - On Suffocation av Jenifer Malmqvist och Benjamins blommor av Malin Erixon. För Malmqvist blir det tredje Sundancefestivalen.




Totalt inkom 8102 kortfilmsbidrag till festivalen, vilket är ett nytt rekord. Av dessa valdes färre än 1 % (65 st.) ut att delta.

– Den här filmen föddes ur lika delar kärlek och ilska. Jag är så jäkla glad att den får premiär i Sundance för det är en viktig film och jag hoppas den får stor spridning. Produktionen gick i en hisnande fart med ett underbart team och helt fantastiska skådespelare. Min förhoppning är att publiken blir påmind om vikten av att bemöta varandra med ödmjukhet, säger Jenifer Malmqvist.

Tidigare har Jenifer Malmqvist deltagit på Sundance med Födelsedag och I fred. On Suffocation tävlar i sektionen International narrative short films och är en dialoglös berättelse om de system människan underordnar sig, en hierarki på liv och död. Den är producerad av China Åhlander för Anagram med produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis

– Oväntat, otippat och väldigt, väldigt roligt! Jag åker dit, säger Malin Erixon.

Benjamins blommor, som nyligen vann kortfilmstävlingen ifestival på Stockholms filmfestival, är en av tio filmer som tävlar i sektionen Animated short films. Den berör tvångstankar, fantasier och kampen med att få rätsida på saker och ting. Benjamin har svårt att veta vad som är riktigt och falskt - och vad som är meningen med allt. Den är producerad av Malin Erixon och Malin Ekerstedt för Ganzanderes med produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis."

Ännu en svensk film aktuell för en Oscar

Från Svenska Filminstitutet:

"För första gången någonsin blev igår kväll en svensk dokumentärfilm klar för Oscargalans shortlist. Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul har tagit sig vidare från ett urval på ursprungligen 126 filmer och är nu en av 15 kvar i tävlingen. Fem av dessa filmer nomineras för en Oscar.

Searching for Sugar Man hade svensk premiär 24 augusti och går nu sin femtonde vecka på bio. Internationellt har den setts av 420.000 besökare. Filmen handlar om den amerikanske folksångaren Sixto Rodriguez som inte slog i USA men sålde mer än The Rolling Stones i Sydafrika. Den är producerad av Malik Bendjelloul, Peter Schildt och Simon Chinn med produktionsstöd av Filminstitutets tidigare konsulent Lars G. Lindström."

Svensk kortfilm i Oscar-racet

Från Svenska Filminstitutet:

"Kiruna-Kigali av Goran Kapetanovic har som en av elva filmer tagit sig vidare till Oscargalans short list, efter en utgallring av 125 titlar.

Kiruna-Kigali handlar om 18-åriga Malika i Rwanda som ska föda. Barnet är felvänt, det är fara för Malikas liv och efter inbördeskriget finns inga vuxna kvar i byn. Samtidigt går vattnet på en kvinna i Sverige – Eva, 39 år. Dessa två historier vävs in i varandra och pågår till synes samtidigt i två helt olika delar av världen. Malin Crépin gör rollen som Eva och Mukundente Fiona spelar Malika.

– Arbetet med filmen har varit en jobbig och intressant resa på tre år. Jag är stolt över att ha fått möjlighet att göra den och hoppas nu att filmen visas ännu mer på festivaler. Det är viktigt med annorlunda historier så att vi funderar på hur vi i västvärlden kan var delaktiga i andra världshändelser. Jag vill att man glömmer allt annat i 14 minuter när man ser filmen, säger en glad Goran Kapetanovic.

Filmen är producerad av Helena Danielsson och Goran Kapetanovic för Hepp Film AB med produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis."

 

 

 

Sinister

"Found footage" har blivit ett vanligt sätt att motivera undersökningar av brott i film- och tv-fiktion. Där äldre tiders kriminalberättelser fick lita på karaktärer som mindes händelseförlopp (som vi åskådare fick se i bild) får nu karaktärer i historiernas nutid se vad som skedde en gång i tiden (lika fiktivt givetvis, men nu är bilderna placerade inne i figurernas värld). Alternativet är att låta synska figurer eller medier (alltså inte film/tv) presentera förklara händelserna eller som CSA-varianterna ha rättsmedicinare som genom att titta på ett lik veta exakt vad som hänt.

Främst är det skräckfilmen som utnyttjat greppet med upphittat filmmaterial, vilket blivit vanligt efter megasuccén The Blair Witch Project (1999, intressant nog samma år som The Matrix hade premiär, med ett annorlunda men inte helt olikt upplägg). Den japanska skräckfilmens användande av videofilmer, telefoner eller liknande teknisk apparatur befinner sig också i denna värld där denna typ av medier blir till en portal in i ondskan.

För sällan är det något annat än ont som på detta sätt får en väg in till det Normala, oftast familjelyckan. Fast ibland kan detta onda använda sig av en störning som finns i den normala världen, en störning som mer pekar på något som är grundläggande fel i den ordinära vardagen.

Stephen King har använt sig av detta i flera av sina böcker, mest känt i The Shining, som ju även blev film 1980. Kings vinkling är att det hos den kreative (författaren) släpps de onda krafterna loss om inte vanliga spärrar för fantasin fungerar.

Eller som i fallet med den undersökande journalisten och författaren Ellison Oswalt (Ethan Hawke) i Sinister —den desperata ambitionen att efter tio år i medieskuggan äntligen ha spårat upp en mordhistoria som kan ge honom kändisskapet åter får honom att bli blind för konsekvenserna.

Vi får till och med se hur han tittar på en gammal tv-intervju där han hävdar att rättvisan är det viktiga, inte att bli känd. Men det är uppenbart att han är beredd att offra allt, även sin familjs hälsa, för framgång.

12-årige sonen Trevor (Michael Hall D'Addario) har återkommande katatoniska anfall där han kan hamna i allt från flyttkartonger till trädgårdsbuskar.

Lillasyster Ashley målar mer eller mindre skräckfyllda ansikten på väggarna — och mamma Tracy (Juliet Rylance) försöker ha en stödjande funktion i allt detta kaos (Rylance, brittiska som antagligen finns med av kvoteringsskäl eftersom produktionen till en del har engelska rötter, har en olycklig tendens att i större delen av filmen ha ett leende på läpparna).

Ellison (som fått sitt namn efter sf-författaren Harlan Ellison) har grundat den berömmelse han har kvar på att skriva om mordfall där polisen gjort misstag — men han har själv gjort misstag i sitt arbete vilket medfört att mördare har släppts fria. Nu har han sett en Super 8-film där fyra personer hängs från ett träd, vilket gör att han väljer att flytta in i huset där familjen bodde. Hans egen familj är ovetande om detta, även om de vet att hans arbete leder till att de regelbundet blir hånade och bortkörda från sina hem. Ellison får snart nog syn på ytterligare 8mm-filmer på husets vind och de visar sig innehålla fler mordscener från 1966 och framåt.

Ellison tar hjälp av en professor i det ockulta (Vincent D'Onofrio) när han upptäcker en fasansfull figur i filmerna. Detta är den hedniska Bughuul, som slukar barns själar för att själv leva vidare. Hela denna del av berättelsen är ytterligt svag och en kopia av en kopia av en kopia av oräkneliga skräckockulta historier (det onda huset, de onda barnen, de onda demonerna), utan egen vridning. Det visar sig att ett barn försvunnit från varje familj som mördats, men varför de sen hemsöker Ellison i huset nattetid blir aldrig klarlagt.

Intressantare är då att Ellisons författarambitioner, att han ska slippa undervisa och skriva läroböcker, medför att demonen sätter sig i hans sinne och får den att kallas fram. Men om detta har något med de andra familjernas öde gör inte Sinister klart (alltså om fäderna där orsakat händelserna, vilket förefaller långsökt då de verkar ha haft ett gott förhållande till sina barn). Och Ellison själv blir också offer för demonens verkningar, så hans egen demoniskhet är inte heller påtaglig.

Regissören Scott Derrickson har tidigare bland annat gjort nyinspelningen av klassikern The Day the Earth Stood Still (2008), som också hade svårt att förbinda dramat med de visuella effekterna. Däremot har Sinister Ethan Hawke i huvudrollen och han arbetar hårt för att göra karaktären och problematiken trovärdig, något han ska ha all heder av.

(Sinister har premiär den 30 november)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

End of Watch

Att man i oräkneliga action/snut/"buddy"-filmer får sig till livs sentimentaliserade skildringar av huvudkaraktärernas homosociala/-sensuella/-erotiska (i princip aldrig -sexuella) förhållande har blivit till standard. Även deras längtan efter ett tryggt kärnfamiljliv där hustrun sköter om hemmet och föder barnen medan pappa rensar stan/USA/världen från slöddret/buset/knarkledarna/den röda faran/islam/allt det främmande är också en stapelvara. Men sällan sker det lika en-faldigt och propagandistiskt som i End of Watch. I eftertexterna tillägnas följdriktigt filmen "de hjältar som bekämpar det Onda".

Och nog får de två kompiskollegorna Brian Taylor (Jake Gyllenhaal) och Mike Zavala (Michael Peña) bekämpa ondskan alltid. De tjänstgör i de tuffa delarna av Los Angeles, där omgivningen bara består av skrikande, svärande, vapenviftande dumskallar — till övervägande delen spansktalande och svarta. Det värsta gänget, som är den sydamerikanske knarkkungens brutala töntunderhuggare, kan inte säga en mening utan att använda "fuck" som vart tredje ord och för att betona deras onormala tillstånd är den värsta av dem lesbisk.

Och så håller det på. Vilka är då Taylor och Zavala? Hyyvens grabbar, ständigt skämtande på ett grovhugget men käckt sätt. Taylor (vit) vill gärna avancera uppåt i hierarkin, men är trots det rättskaffens, med en perfekt flickvän, Janet (Anna Kendrick, kan man ha en mer perfekt flickvän?), som tillsammans med Taylor umgås så fint med de goda mexikanerna. Och Zavala är inte alls som de andra spansktalande (mexikaner eller andra sydamerikaner), han har sin fru och den kommande bebisen som viktigaste delar i livet — förutom Taylor då.

Inte nog med att Taylor och Zavala sysslar med brottsbekämpning, de lyckas också under filmens gång rädda barn vars (svarta) föräldrar antingen stänger dem inne i garderoben, bundna och med munkavel, eller springer ut ur sitt brinnande hus utan att bry sig om barnen: tur att Taylor och Zavala är på plats och med risk för sina egna liv kan agera livräddare — för vilket de får tapperhetsmedalj, vilket dock inte leder till att de blir rövslickare uppåt utan fortsätter att vara oneline-spottande sanningssägare när det behövs.

Det ska dock sägas att Gyllenhaal och Peña gör ett bra jobb, deras snack flyter på väldigt naturligt på ett sätt som håller igång intresset för filmen. Rent tekniskt är den också huvudsakligen skickligt gjord, med intensiva actionscener och en energifylld klippning.

Ayer har också valt att låta en del av bilderna vara en sorts "found footage", populärt huvudsakligen i skräckfilmen, men här motiverat av att Taylor filmar som projekt i tjänsten. Det följs dock inte upp på något sätt i berättelsen, utan används för att få oss åskådare att acceptera bildstilen i filmen som helhet.

Att manusförfattaren David Ayer tjänstgjort i den amerikanska flottan, till stor del vuxit upp i Los Angeles, känner många poliser och själv upplevt South Central (som vit mellanvästernyngling) präglar hela filmen. Han har tidigare skrivit manus till den liknande Training Day (2001), som dock hade en betydligt intressantare karaktärsskildring än vad Ayer lyckats komma upp med denna gång. Och nästa film är en Arnold-rulle, Ten, där ett gäng knarkpoliser ska göra en kupp — knappast något som kommer att lyfta Ayers filmskapande till nya höjder.

(End of Watch har premiär den 30 november)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Argo

"Argo fuck yourself".

Otvetydigt den roligaste repliken i Ben Afflecks tredje film som regissör, så rolig att den upprepas många gånger under filmens förlopp. Efter Gone Baby Gone (2007) och The Town (2010) kan man nu fastslå att Affleck utvecklats till att bli en ytterst habil action- och spänningsfilmregissör. Så mycket bättre som skådis har han dock inte blivit, åtminstone att döma av Argo.

Berättelsen är den fantastiska om hur sex amerikaner, som flytt från den amerikanska ambassaden i Teheran när den islamiska revolutionen 1979 tog makten i landet och stormade beskickningen, lyckade ta sig ut ur Iran under förespeglingen att de var kanadensiska filmare. Det var först för femton år sedan som sanningen avslöjades, innan dess hade olika historier förklarat hur de kunde ta sig tillbaka till USA efter ett par månader alltmedan 66 av deras kollegor satt som gisslan i sammanlagt 444 dagar. 

Argo berättar i stort sett sanningen om hur detta gick till. CIA:s  fritagningsexpert Tony Mendez (Affleck) kommer med idén, den "bästa dåliga idén" som det uttrycks, att åka till Iran och låtsas att de sex, som gömt sig på den kanadensiska ambassaden, är kanadensiska filmare som varit i landet för rekognoscera inför inspelningen av en science fiction-film. I lurendrejeriet har de med sig ett par Hollywoodveteraner, make up-artisten John Chambers (John Goodman) som hjälpt CIA tidigare, och (den påhittade) producenten Lester Siegel (Alan Arkin). De låtsas planera Argo, en töntig sf-produktion kopierad på föregående års Star Wars. Mendez lyckas föra ut amerikanerna, efter vissa svårigheter och en (påhittad) spännande flygplatsjakt.

Affleck har fått mycket beröm för regiarbetet i Argo, helt rättvist. I uppbyggnaden av spänningen när Mendez kommit till Teheran och i slutets actionscener är nagelbitningen inte långt borta, trots att man vet hur det gick i verkligheten. Men William Goldenberg, som klippte Gone Baby Gone men också jobbat med Michael Mann och senast med Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty, ska också få sin beskärda del av berömmet: det är i klippningen mycket av spänningen sitter.

Argo består egentligen av två delar. Dels planeringen och genomförandet av flykten, dels de komiska och filmsatiriska scenerna när Siegel och Chambers (en hälsning till kritikerparet Siskel & Ebert eller Laurel & Hardy?) ska organisera den falska produktionen. Här kan filmen vältra sig i tjuvnyp på både Hollywood och allehanda yrkesgrupper inom branschen ("vilken apa som helst kan lära sig att regissera på en eftermiddag"), vilket görs med gott humör — och här behövs ingen nyanserad karaktärsskildring, det vore till och med tjänstefel att försöka sig på det.

Men när det kommer till de mer dramatiska delarna är manuset inte så fullödigt som det hade kunnat vara. De iranska islamisterna är lika endimensionella och enfaldiga som typerna i Hollywood (dock farligare), något annat kunde man ju inte förvänta sig. Enda gången någon av dem ler är när revolutionsgardets vakter på den tredje kontrollstationen på Teherans flygplats får syn på de storyboards som Mendez tagit med sig. Actionhjälten och de lättklädda damerna får de beryktat hårda männen att bli storögda som tonårspojkar.

Och dynamiken bland de sex gömda amerikanerna utvecklas inte på något speciellt sätt. Det blir mest en fråga om när Joe (Scott McNairy) ska komma med nästa klagomål på Mendez flyktidéer.

När det gäller Mendez gör Affleck honom som en sammanbiten men inte särskilt intressant karaktär. Han ser mest bekymrad och koncentrerad ut, vilket inte skapar förutsättningarna för en spännande hjältefigur.

(Argo hade premiär den 23 november)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Jag vill tacka livet

Violeta Parra (1917-1967) var en folkmusiker, konstnär och poet från Chile vars betydelse under 1950- och 60-talen som insamlare av den folkliga musikskatten i sitt land knappast kan överskattas. Andrés Woods film, baserad på hennes son Ángels bok och Chiles nominering till bästa icke engelskspråkiga film inför Oscar-utdelningen förra året, följer hennes liv från fattigdom på landsbygden till framgångar inte minst i Europa och till slutet av hennes liv, när hon det år hon skulle fylla 50 tog livet av sig med ett revolverskott.

Det första respektive sista vi ser i filmen är extrema närbilder på ett öga, vilket antagligen ska tolkas som att resten av berättelsen utspelas under de sekunder som livet flyr från Parra. 

Det motiverar också att filmen, speciellt i början, tidsmässigt intensivt hoppar mellan olika perioder i hennes liv — vilket kan göra det besvärligt för den som vill få en rak historia från födelse till död, men som här leder till att vi får en känsla av Parras upplevelse av livet, nog så centralt för att förstå filmen. Men vi får också hjälp att följa hennes liv genom en tv-intervju som löper genom hela filmen, där förklarar hon vad som hänt henne.

Parra började tidigt spela gitarr, uppmuntrad av sin far som i filmen beskrivs som en kärleksfull men hetsig och alkoholiserad person. Efter hans död i början av 30-talet började Parra uppträda och vi får se hur hon tillsammans med sin syster reser runt på landsbygden där de sjunger och uppför dramatiserade historier. Parra visar sig kunna utnyttja de flesta situationer för att uppnå det hon vill.

Ibland, som när hon tvingas ändra innehållet i föreställningen för att det är påsk och den katolska kyrkan inte vill att något ogudaktigt ska framföras gör hon om den till en Kristus-berättelse men med folklig betoning.

Men filmen handlar också mycket om hennes kärlekshistoria med den betydligt yngre schweizaren Gilbert och hur hennes mindervärdighetskänsla för sin ålder och att hon inte är vacker (samt, antyds det, för att hon är halvindianska) leder till känslomässiga kast mellan att vara extremt beroende av honom och att ställa närmast orimliga krav.

Detta slår också igenom på hennes relationer med olika makthavare, som när hon vid ett tillfälle får vänta på att framträda och efteråt inte får vistas bland de uppklädda gästerna utan hänvisas till maten ute i köket: då tänder hon till och vandrar sturskt ut efter att ha kallat värden ett tondövt svin.

Hon kräver respekt, men kan också vara oförskämd — vilket filmen inte ryggar för. Det gör att den också visar hennes mindre trevliga sidor och inte blir till en nyanslös hyllning. Hennes minsta barn dör till exempel medan hon turnerar i Europa, vilket inte leder till att hon återvänder till sina andra barn utan stannar kvar där i ett par år. Hon vägrar också länge inse att det folklorecentrum hon senare bygger upp i utkanten av Santiago inte blir någon publik framgång, utan låtsas som om det alltid är fullsatt.

 

Francisca Gavilán (som kort introducerar filmen) gör en stark insats i rollen som Parra och sjunger själv hennes kraftfulla sånger på ett imponerande sätt. Flera av de andra skådespelarna gör också goda insatser, medan några av personerna Parra träffar på sina resor för att samla in musik inte alls agerar utan genom sin tydliga amatörmässighet faktiskt förstärker intrycket av att vi ser en dokumentär under dessa delar av filmen.

Parra är främst känd i Sverige genom sången Gracias a la Vida/Jag vill tacka livet som hon spelade in kort före sin död. Det har också fått bli filmens titel på svenska, i original heter den Violeta se fue a los Cielos/Violeta gick till himlen — vilket kanske har en lite annorlunda innebörd.

(Jag vill tacka livet har premiär den 28 november)

Betyg: 7/10

Hassel: Privatspanarna

Olov Svedelids berättelser om kriminalaren Roland Hassel började komma ut i början av 1970-talet, cirka femton år senare kom tv-filmerna med Lars-Erik Berenett i titelrollen, ett drygt tiotal gjordes på de mer än tjugo romaner och noveller som Svedelid skrev fram till några år in på 2000-talet (han avled 2008).

Nu är det dags för en ny Hassel som biograffilm, men det är en berättelse som Svedelid inte skapat. Det är i stället regissören Måns Månsson som velat göra en anti-deckare (vilket han fick Svedelids godkännande till), en film som har ambitionen att få den svenska produktionen av detektivfilmer och tv-serier att dö ut. Problemet är bara att denna anti-deckare är så bra gjord att behovet av genuint undersökningsarbete i kriminalfall sällan har framstått som så nödvändigt som nu.

Med bra gjord menas inte att den är spännande på ett konventionellt sätt eller har ett vackert bildspråk. Det är snarare så att Hassel: Privatspanarna är den fulaste film man sett på länge på en biograf. Den är gjort i det gamla S-VHS-formatet vilket innebär att alla bildpunkter slår mot åskådarens ögon med brutal kraft. Berättelsen har inte heller den vanliga uppbyggnaden, utan vi får följa Hassel, som numera är pensionär, när han tillsammans med andra privatspanare rekonstruerar mordet på Olof Palme 1986 (undrar viken nästa Palme-film blir, efter den utmärkta dokumentären av Kristina Lindström/Maud Nycander och den misslyckade Call girl verkar tiden nu blivit mogen för filmiska bearbetningar av hans liv och död).

Att Månsson gjort sig känd som dokumentärfilmare, bland annat med Guldbaggenominerade H:r Landshövding (2008) där Anders Björk följdes i ämbetet som Upplands landshövding samt som fotograf till förra årets Avalon, förvånar därför inte: här finns både en kompetens och en vilja att gå bortom de konventionella berättarnormerna för spelfilm.

Liksom de tidigare Hassel-berättelserna är detta en s k "procedural"-deckare, där alltså det långsamma och grundliga efterforskandet och det dagliga polisarbetet står i centrum — med den skillnaden att vi här inte kommer närmare någon lösning på fallet. Hassel får t o m i slutbilden stå och se på hur de andra privatspanarna slår sönder ett skyltfönster för att komma tillbaka in i värmen, utan att ingripa eller kanske inte ens förstå vad som sker. Han är hela tiden observatören, men utan att hitta något svar. Inte ens när han i filmens absurda inledning ska informera om sina undersökningar av brandskyddsmasker för den lokala pistolskytteföreningen kan han komma upp med ett tillfredsställande resultat.

Hassel ses också vid några tillfällen prata med andra (verkliga) figurer om närmast absurda saker: vid ett tillfälle ringer han till Täppas Fogelberg och vill diskutera om inte belöningen för tips om mordet borde ha höjts till nästan det dubbla på grund av inflationen, vid ett annat håller han på att driva fd JK Göran Lambertz tokig genom att inte säga så mycket vid en rådgivning.

Men vid detta senare tillfälle ställer han också frågan om Lambertz tror att det samhällssår som mordet rev upp någonsin kan läka — ingen av dem tror det. Därför blir också de privatspanare som i många sammanhang ses som bindgalna rättshaverister kanske t o m rättsstatens sista hopp genom sitt ständiga rotande i en fråga som måste få ett svar. Samtidigt fastnar privatspanarna, liksom Hassel själv, i detaljer vilket gör att inget svar kan ges och inga ny insikter framkomma. Annat än möjligen om spaningsarbetets omöjlighet.

Estetiskt ful, ovanligt kort (74 minuter), med premiär på bio, DVD och Video on demand samtidigt och utan klar intrig och lösning på dramats problem — omdömet kan väl bara bli att detta är en misslyckad film? Men nej, i sin enkelhet är detta ett lyckat försök att göra något annat av deckargenren, att ställa frågor på ett annat sätt och att kommentera konventionerna (man har även använt den gamla tv-seriemusiken vid flera tillfällen) så att nya frågor om både genren och nödvändigheten att ta spanandet på allvar uppstår hos åskådaren.

Så ambitionen att göra en anti-deckare ledde fram till högst intressant genreöverskridande meta-film, där ledaren för privatspanarna t o m har en bisarr likhet med Olof Palme.


(Hassel: Privatspanarna har premiär den 23 november)


Betyg: 6/10

 
I samarbete med Filmtrailer.se

 

Blondie

Jesper Ganslandt har tidigare blivit uppmärksammad för fiktionslångfilmerna Farväl Falkenberg [2006), Man tänker sitt (2009) och Apan (2009) — alla på olika sätt experiment och med ett uppenbart intresse av att bryta, eller åtminstone töja på, det regelverk som är förhärskande i den konventionella berättande filmen.

När han nu återkommer som regissör är det med en historia som berättats många gånger förr. Det handlar om tre kvinnor som återvänder till sin mammas hus på landet för att fira hennes 70-årsdag: Elin (Carolina Gynning) arbetar som snortande och framgångsrik fotomodell på kontinenten; Katarina (Helena af Sandeberg) är läkare och gift med Janne (Olle Sarri) samt har två döttrar; och Lova (Alexandra Dahlström) bor i London, men verkar mest vara en osäker lillasyster bland de andra, mer stålsatta/framgångsrika kvinnorna. Alla är blondiner.

Men i linje med ett kammarspel av Bergman eller en familjeuppgörelse som Thomas Vinterbergs Festen (1998) kommer det att under filmens gång uppdagas både för oss och för dem själva hur mycket det finns av förträngda aggressioner och plågsamma minnen, något som gör sammankomsten till allt annat än trivsam.

Så, vad är det då som är nytt i just den här versionen? Faktiskt inget.

Jesper Ganslandt

Faktum är att här finns ingen insikt eller något avslöjande som gör att karaktärerna och deras relationer får någon som helst intressant vinkling. Det var faktiskt länge sedan man såg ett familjedrama som inte tillför genren några nya ingredienser. Eller man borde egentligen kalla filmen för en melodram för dess tillspetsade och (i detta fall i negativ mening) teatrala utformande, också för att filmmusiken av Fredrik Emilson (som även gjorde musiken till förra årets Kronjuvelerna, något han blev Guldbaggenominerad för) är så känslosam och stundtals stark att man kommer att tänka på Bernard Herrmanns musik till Hitchcocks Vertigo/Studie i brott (1958), men utan att filmen i övrigt närmar sig denna nivå.

Allt startar med att alla är främlingar inför varandra, vilket upprepas i det oändliga i akt I, medan moderns stroke i akt II gör att allt vänder och leder till att i akt III blir alla så fantastiskt vänliga mot varandra och bara ska kramas hela tiden. Tänk vad en hjärnblödning kan vara bra: mamman blir även hon glad och livlig!

Ganslandt har valt att presentera de tre akterna med texter som anger vilken akt det är tillsammans med tablåer där huvudkaraktärerna under en lång stund står eller sitter i bestämda poser. Detta återkommer också under eftertexterna då de även befinner sig i nya uppställningar. Detta ska antagligen signalera en sorts distansering som, tillsammans med den känslofokuserade musiken, förmodas skapa en kritiskt analyserande blick på familjedramat som utspelas framför oss i publiken.

I en välvillig tolkning av bristen på nyanser, trovärdigt händelseförlopp, absurda repliker eller verkligt liv skulle detta kunna förstås som en önskan hos filmarna att avslöja alla de undanhållanden och lögner som den mänskliga existensen och familjelivet till stora delar består av — men då hade det krävts ett annat handlag av filmskaparna, något i stil med vad Douglas Sirk eller hans beundrare Rainer Werner Fassbinder kunde uppnå.

Nu blir det i stället bara tomma gester. Några gånger hos Göranzon (som i sitt spel här blir till en märklig blandning av naturalismskådisarna Lennart Hjulström och Charlotte Rampling), Dahlström eller Sarri bränner det till, men annars är det stendött.

 Gynning, som många väl kommer att vara nyfikna på, har i stort sett ett ansiktsuttryck (med uppspärrade ögon som signalerar en kombination av förvåning och ilska) och ett tonläge i replikerna — vilket begränsar möjligheterna för filmen att berätta om konflikterna i familjen, det är ju Elin som tydligast kastats ut av modern som ung flicka och det är mellan dem som de största aggressionerna finns.

Förutom Emilsons musik är det i stort sett bara fotografen Linda Wassberg (som även filmade förra årets Apflickorna) som utmärker sig på ett positivt sätt i denna misslyckade produktion.

(Blondie har premiär den 23 november)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se