Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Den fjärde installationen av berättelsen om CAPTAIN Jack Sparrow (Johnny Depp) och hans äventyr på världens hav, Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides/Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, har uppenbarligen haft som avsikt att på ett tydligare sätt fånga in den (unga, manliga) biopublik som också älskar Fast and Furious (2001 och framåt)- och Transformer (2007 och framåt)-serierna. Och ska man få tillbaka sina ekonomiska investeringar så kanske det är så man måste tänka. Men som inte helt ung, men äventyrsförtjust, åskådare blir man onekligen betänksam över den andefattighet och seghet som vidlåter regissören Rob Marshalls behandling av den senaste texten från Piraten-filmernas ständiga manusskrivare Ted Elliot och Terry Rossio.

Gore Verbinskis tre filmer präglades av en uppsluppen ton och ett uppbrutet sätt att behandla sjörövarmytologin på, stundtals väl frimodig men också ibland härligt surrealistisk — som när Jack i film nummer tre vaknar upp i dödsriket och ett hav av stenar blir krabbor som för hans skepp ut från den vita sanden till havet och livet.

Inget sådant här! Nu gäller det att ge actionpubliken vad den vill ha och då blir det istället en enahanda rad av scener där varannan ska vara (föregivet allvarligt) dramatisk (men utan något att berätta eller med en fördjupning som på något sätt ger mer av karaktärerna) och varannan ska vara en så bullrig slagsmåls- eller stridsscen som möjligt.

Precis som i så mycket av senare decenniers actionfilmer rör det sig mycket på duken, men inget i berättelsen, figurerna förflyttas från spelplats till spelplats, placeras i bilder som växelklipper mellan närbilder när de står och pratar — för att sedan bryta ut i koreograferade kampmoment så att vi åskådare ska tro att det verkligen händer något. Alltså en kombination av tvserie- och dataspelsestetiken.

Det här har väldigt lite med ett återvändande till en klassisk äventyrsform att göra (som vissa kritiker velat hävda) utan är mer ett exempel på den intensifierade form av kommersiell blockbustermentalitet som en forskarauktoritet som David Bordwell under det senaste decenniet varit så kritisk till (se artikel här).

Vad är det då som utspelas i filmen? Jo, Jack blir indragen i en kamp mellan de spanska och engelska kungahusen om att hitta ungdomens källa! Och — ja, sjörövarnas sjörövare Blackbeard dyker också upp, men that's it, inget med någon speciell konsekvens händer, skurkarna (spelade av kompetenta skådisar som Geoffrey Rush och Ian McShane) får inget särskilt att göra, Penelope Cruz ska bara se tuff ut men utan substans i replikerna och Depp får inte briljera med sin snurrighetsretorik.

Och jo, man har lyckats plocka in en sorts Avatar-motiv i det hela, när styckets präst förenar sig med naturen i form av en ung och vacker sjöjungfru!

Med all denna svaghet i berättelse och berättande hjälper det inte att de rent tekniska aspekterna är alldeles utmärkta och att 3D här, för ovanlighetens skull i en live action-film, fungerar — det blir bakläxa för producenten Jerry Bruckheimer samt Chicago (2002)- och Nine (2009)-regissören Marshall på det här.


BETYG: 4/10