torsdag 26 maj 2011

Melancholia

Planeten Melancholia närmar sig jorden i Lars Von Triers senaste film (med samma namn som planeten), vilket får de två systrarna Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg) att hamna i skilda former av livskriser.

Justine har precis gift sig i filmens första del, men kan inte riktigt stå ut med tanken på att vara förenad med den snälle (läs menlöse) Michael (Alexander Skarsgård), och hennes melankoliska tillstånd aktiveras.

Det är antagligen inte så konstigt att hon har ett svårbearbetat förhållande till äktenskapet, eftersom hennes mamma Gaby (Charlotte Rampling) inte tvekar att spy sin galla över denna institution i allmänhet och sin f d man Dexter (John Hurt) i synnerhet. Dexter å sin sida är en tvekande och undflyende man, inte helt olik Michael.

Systern Claire har dock gift sig med en mer handlingskraftig karl, John (Kiefer Sutherland), vars enorma herrgård, placerad någonstans i USA men med inspelningen förlagd till Tjolöholm i Halland, är spelplatsen för de familjekonflikter som präglar den första halvan av filmen.

Liknande skildringar är inte helt ovanliga i de senaste decenniernas danska film, inte minst i Thomas Vinterbergs Festen (1998), som Melancholia starkt påminner om inledningsvis. Det gäller inte bara familjemotivet utan även stilen som Von Trier valt att använda sig av, den Dogme 95-estetik som ger korniga och gulfärgade bilder samt en klippning som låter karaktärerna hoppa runt i det filmiska rummet samt elliptiskt avlägsnar förväntade övergångsbilder.

Men familjetemat är naturligtvis inte begränsat till att komma ur den danska filmmiljön, inte minst har ju auteurerna i konstfilmsberättande-genren nagelfarit sin uppväxt i syfte att hitta sina dämoner. Melankolin hos Justine har av Von Trier förankrats i hans egen akuta melankoli för ett par år sedan, och hans ständiga fokusering på kvinnogestalter som är i centrum av nedbrytande psykiska processer — använda och utnyttjade av den omgivande sociala miljön — förekommer ju ofta i hans filmer från senare år:
Dancer in the Dark (2000)
Breaking the Waves (1996)












Dogville (2003)











Manderlay (2005)


Antichrist (2009)

I Melancholia blir temat stundtals till en effektiv gestaltning av det känsloläge som Von Trier uppenbarligen själv känner väl till, men stundtals blir den alltför skissartade karaktärsteckningen när det gäller figurerna runt Justine till en bromskloss för dramat.

Det visar sig också få konsekvenser för filmens andra del, den där Claire står i centrum. Här vänder de två systrarnas förmåga att hantera situationen: planeten är nu närmare och det mer akuta hotet gör att Claire blir desperat, medan Justine, som redan vet att livet är för djävligt och att vi alla är ensamma, får en sorts styrka genom sin insikt.

Även här finns en tydligt koppling till konstnärens realistiska verklighetssyn, till skillnad från vardagsmänniskans fastklängande vid drömmar och förhoppningar (kan reproduktionen av Pieter Breughel d ä:s Jägare i snö från 1556, också använd av Andrej Tarkovskij i Solaris [1972], även den en berättelse om en rymdplanets inverkan på människorna från jorden, vara ett tecken på detta?). I detta finns det även en genusdimension då styckets män — Michael, John och Dexter — visar sig vara oansvariga och bortflyende, oförmögna att hantera livet.


Men den sociala och kulturella minimalism som Von Trier valt gör också att filmens dramatik totalt stannar av i denna andra del. Inget händer som vi inte redan sett, ingen utveckling av karaktärer eller relationer sker, allt i väntan på den stora katastrofen.

Och den har vi redan sett i anslaget, där detaljer från de tidigare skeendena har fått en egen version, men också slutets apokalyps visats. Här, och genomgående i filmen (inte minst i slutet), låter Von Trier Wagners musik från Tristan och Isolde dundra på i öronbedövande utsträckning, så mycket att själva biosalongen börjar vibrera.

Kanske var det detta dunder som låg kvar i Von Triers öron under den famösa presskonferens där hans försök till provokativa skämt kring judar och Hitler gjorde honom döv för omvärldens önskan om att han skulle visa lite rimligt omdöme?



BETYG: 6/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar