Hassel: Privatspanarna

Olov Svedelids berättelser om kriminalaren Roland Hassel började komma ut i början av 1970-talet, cirka femton år senare kom tv-filmerna med Lars-Erik Berenett i titelrollen, ett drygt tiotal gjordes på de mer än tjugo romaner och noveller som Svedelid skrev fram till några år in på 2000-talet (han avled 2008).

Nu är det dags för en ny Hassel som biograffilm, men det är en berättelse som Svedelid inte skapat. Det är i stället regissören Måns Månsson som velat göra en anti-deckare (vilket han fick Svedelids godkännande till), en film som har ambitionen att få den svenska produktionen av detektivfilmer och tv-serier att dö ut. Problemet är bara att denna anti-deckare är så bra gjord att behovet av genuint undersökningsarbete i kriminalfall sällan har framstått som så nödvändigt som nu.

Med bra gjord menas inte att den är spännande på ett konventionellt sätt eller har ett vackert bildspråk. Det är snarare så att Hassel: Privatspanarna är den fulaste film man sett på länge på en biograf. Den är gjort i det gamla S-VHS-formatet vilket innebär att alla bildpunkter slår mot åskådarens ögon med brutal kraft. Berättelsen har inte heller den vanliga uppbyggnaden, utan vi får följa Hassel, som numera är pensionär, när han tillsammans med andra privatspanare rekonstruerar mordet på Olof Palme 1986 (undrar viken nästa Palme-film blir, efter den utmärkta dokumentären av Kristina Lindström/Maud Nycander och den misslyckade Call girl verkar tiden nu blivit mogen för filmiska bearbetningar av hans liv och död).

Att Månsson gjort sig känd som dokumentärfilmare, bland annat med Guldbaggenominerade H:r Landshövding (2008) där Anders Björk följdes i ämbetet som Upplands landshövding samt som fotograf till förra årets Avalon, förvånar därför inte: här finns både en kompetens och en vilja att gå bortom de konventionella berättarnormerna för spelfilm.

Liksom de tidigare Hassel-berättelserna är detta en s k "procedural"-deckare, där alltså det långsamma och grundliga efterforskandet och det dagliga polisarbetet står i centrum — med den skillnaden att vi här inte kommer närmare någon lösning på fallet. Hassel får t o m i slutbilden stå och se på hur de andra privatspanarna slår sönder ett skyltfönster för att komma tillbaka in i värmen, utan att ingripa eller kanske inte ens förstå vad som sker. Han är hela tiden observatören, men utan att hitta något svar. Inte ens när han i filmens absurda inledning ska informera om sina undersökningar av brandskyddsmasker för den lokala pistolskytteföreningen kan han komma upp med ett tillfredsställande resultat.

Hassel ses också vid några tillfällen prata med andra (verkliga) figurer om närmast absurda saker: vid ett tillfälle ringer han till Täppas Fogelberg och vill diskutera om inte belöningen för tips om mordet borde ha höjts till nästan det dubbla på grund av inflationen, vid ett annat håller han på att driva fd JK Göran Lambertz tokig genom att inte säga så mycket vid en rådgivning.

Men vid detta senare tillfälle ställer han också frågan om Lambertz tror att det samhällssår som mordet rev upp någonsin kan läka — ingen av dem tror det. Därför blir också de privatspanare som i många sammanhang ses som bindgalna rättshaverister kanske t o m rättsstatens sista hopp genom sitt ständiga rotande i en fråga som måste få ett svar. Samtidigt fastnar privatspanarna, liksom Hassel själv, i detaljer vilket gör att inget svar kan ges och inga ny insikter framkomma. Annat än möjligen om spaningsarbetets omöjlighet.

Estetiskt ful, ovanligt kort (74 minuter), med premiär på bio, DVD och Video on demand samtidigt och utan klar intrig och lösning på dramats problem — omdömet kan väl bara bli att detta är en misslyckad film? Men nej, i sin enkelhet är detta ett lyckat försök att göra något annat av deckargenren, att ställa frågor på ett annat sätt och att kommentera konventionerna (man har även använt den gamla tv-seriemusiken vid flera tillfällen) så att nya frågor om både genren och nödvändigheten att ta spanandet på allvar uppstår hos åskådaren.

Så ambitionen att göra en anti-deckare ledde fram till högst intressant genreöverskridande meta-film, där ledaren för privatspanarna t o m har en bisarr likhet med Olof Palme.


(Hassel: Privatspanarna har premiär den 23 november)


Betyg: 6/10

 
I samarbete med Filmtrailer.se