fredag 20 juli 2012

On the Road


Jack Kerouacs On the Road/På drift är en av dessa närmast mytologiska texter som många genom åren har haft åsikter om, men färre har läst. Sedd som en del i den kulturella brytningsperiod som ledde fram till 1960-talets kulturella omvandlingar i västerlandet var den en text som utgick från en livserfarenhet baserad på 30-talets depression och det andra världskrigets förödelse.

 







Man kan med fog hävda att romanen (som baserades på händelser i slutet av 40-talet och skrevs 1951 i den version som är grunden för romanen när den gavs ut 1957) bär på de förändringar inom såväl filosofi som populärkultur och sexualitetsvanor som omväxlande har benämnts existentialism, rockkultur och beat-eran. 

Det senare epitetet kom att häfta vid Kerouacs litterära karriär ända fram till hans död 1969 och har kommit att definieras på en mängd olika sätt.

Klart är att ambitionen hos Kerouac och de vänner som kom att få sina fiktiva motsvarigheter i On the Road försökte hitta sätt att gestalta och leva den nya livserfarenhet som efterkrigseran medförde. Liksom den neo-realistiska filmen i Italien eller bebopen inom jazzen handlade det om att försöka skaka av sig den gamla världens vanor och föreställningar och hitta adekvata uttryck för den nya värld som höll på att formas efter nazismens förödelse.

Just denna tydliga koppling mellan verklighetens händelser och människor samt bokens händelser och människor har kommit att bli till en hämsko när romanens litterära kvalitéer har bedömts. Kerouac fick tidigt kritik för att han i stort sett bara skrivit ner sina dagboksanteckningar, att det inte fanns någon litterär gestaltning.

Och visst var boken byggd på hans möten med Neal Cassady, Allen Ginsberg, William Burroughs och andra, men den hade en mer klassisk uppbyggnad som lärostycke i att mogna som människa än vad många insett. Och detta är nödvändigt att hålla fast vid när en filmatisering ska göras, annars blir resorna som Sal och de andra gör över den amerikanska kontinenten svåra för en åskådare att kunna skilja åt samt svåra att uppfatta som delar i en mognadsprocess.

Och det är här som regissören Walter Salles och manusförfattaren Jose Rivera går vilse. Antagligen inte för de är distanserade från romanen utan för att den (åtminstone för Salles) är en litterär favorit. Svårigheten att se hur de fyra resor som beskrivs i boken kan struktureras på bästa sätt för en film på dryga två timmar gör att det dels inte blir tydligt vad de olika händelserna har för innebörder, dels att omotiverade plats- och tidsangivelser i filmen får åskådaren att tro att nu kommer något betydelsefullt att inträffa — fast det gör det inte.

Berättelsens centrala gestalt, Sal Paradise (någon sorts version av Kerouac, spelad av Sam Riley, en engelsman som tidigare gestaltade Joy Divisions sångare Ian Cutis i Control [2007]) förlorar sin far i filmens början och resorna över kontinenten blir ett sätt att med hjälp av Dean Moriarty/Cassady (Garrett Hedlund) hitta en giltig mansbild. Sal, liksom flera av de New York-intellektuella som han umgås med, blir fascinerad av Deans omedelbara livsstil, något de uppfattar som ett mer naturligt sätt att leva.

Men Deans spontanitet och sexuella utlevelselust innebär också att han ständigt lämnar fruar, barn och vänner vind för våg, något som till slut får Sal att avstå från hans sällskap.

Han sätter sig och skriver romanen On the Road på den legendariska rulle papper som vi också nogsamt får se i närbild (och som finns som turnerande utställningsföremål över världen).

Att brasilianaren Salles som tidigare gjort den utmärkta Diarios de Motocicleta/ The Motorcycle Diaries (2004) — också den baserad på en beskrivning av livet på vägarna, fast i detta fallet Che Guevaras upplevelser av den fattigdom på Sydamerikas landbygd som fick honom att välja den revolutionära banan (och med manus av Rivera) — och den tidigare Central do Brasil (1998) — som också den handlar om en yttre och inre resa — av Francis Ford Coppola och de andra producenterna valdes som regissör förvånade egentligen ingen, men den specifika kopplingen mellan västernmytologi och litterär modernism som präglade dessa nordamerikaner har till stor del undgått honom.

Hedlund fångar relativt väl den västernmytologiska aspekten hos Dean, medan de kulturella ambitionerna inte kommer fram lika väl. Och Riley blir genom sin passivitet (vilket är ett medvetet val, han ska vara den som observerar) en för otydlig ingång för oss åskådare i denna värld och ledsagare på utvecklingsvägen. 



Däremot gör Viggo Mortensen en intressant Bull Lee/Burroughs, som lever ett drogliv med familjen ute i Louisianas ödemarker.

Och Steve Buscemi dyker upp i en kort och bisarr sekvens som en sextörstande medelamerikan: men scenen när han stönande av vällust blir påsatt av Dean är kanske en nyckelscen i beskrivningen av det moderna samhället.

Kvinnogestalterna blir, liksom i verkligheten, till bifigurer i männens identitetssökande, användbara i det sexuella men lämnade när de "viktiga" livsfrågorna ska ställas. Varken Kristen Stewart eller Kirsten Dunst lyckas heller gjuta mycket liv i sina gestalter.

Bildmässigt har Salles och hans fotograf Eric Gautier (som även fotograferade Diarios de Motocicleta, men också Sean Penns Into the Wild [2007]) har dock fångat en del av den rustika amerikanska västern i sin landskapsbilder.

(On the Road har premiär den 20 juli)

Betyg: 5/10


I samarbete med Filmtrailer.se

3 kommentarer:

  1. Cyril Tönisberg22 juli 2012 15:31

    Välskriven, intressant recension. Har själv inte sett filmen, orkade upp till den tidiga pressvisningen, kändes på förhand som ett dödsdömt projekt... Gillade f.ö. inte heller Salles Che-film; jäkligt könslös och ytlig...

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Kolla gärna in vår blogg om film också!


    http://filmfett.blogg.se/

    SvaraRadera