Gränsen

Eftersmaken till den svenska politiska ledningens hantering av kraven under det andra världskriget på att hålla landet utanför den förgörelse som drabbade även våra närmaste grannländer har så småningom blivit till en svårsmält surdeg. De etiskt färgade önskemålen om att bidra till att göra en insats för den "goda" sidan i dagens krigshärdar spiller även över till diskussionen om det var rätt att vara undfallande mot de nazityska kraven för sjuttio år sedan, en diskussion som också stundtals får genomslag på spelfilmens område.

 Gränsen har spelats in utan stödpengar från Svenska filminstitutet, istället är det regionala pengar från olika källor i Värmland som gjort det möjligt att genomföra denna 18-miljonersproduktion — i sig en bedrift. Och filmen har också blivit en god actionfilm, med familjedramainslag.

Efter ett anslag där svenska soldater på julafton 1942 apterar en sprängladdning på en gränsbro mot Norge (en händelse som får sin konsekvens i slutet, enligt Tjechovs diktum att om man hänger upp ett gevär på teaterscenen i början av en pjäs så måste detta gevär avfyras under dramats kulmen — även kallat att plantera och skörda) kommer Sven Stenström (Martin Wallström) till vägspärr 83, en gränspostering mot Norge, där han har sin bror Aron som löjtnant i den trupp som är stationerad där — och som var en av dem som placerade sprängladdningen.

Aron (spelad av André Sjöberg, som också har varit med att skriva manus och producera) ska gifta sig med gravida fästmö Karin (Marie Robertson), men hans familjeliv försvåras av major Adolfssons (Johan Hedenberg) krav på sina elitsoldater att de ska vara ständigt aktiva för att hindra tyskarna när invasionen kommer. Detta ger förutsättningarna för det drama som actionscenerna grundas i. Sven är nämligen omedelbart nyfiken på hur det ser ut vid gränsen och ger sig första natten under sin vakttjänst ut för att inspektera — och hamnar tillsammans med en annan rastlös soldat inne i Norge och i närkontakt med en tysk trupp, som tar de båda svenskarna tillfånga då de ser hur tyskarna jagar och skjuter ner en norsk man.

Aron skickas tillsammans med den enögde finske krigsveteranen Järvinen (Anitti Reini) iväg för att få hem soldaterna, varpå Aron inser att det är den egna brodern som är försvunnen. De tar med sig två soldater till, vilket innebär att det sammanlagt nu är sex svenska soldater på fel sida gränsen — något som redan en text under anslaget antytt vara (den fiktiva) utgångspunkten för berättelsen: att bland de över 300 svenska som försvann under andra världskriget kan några ha deltagit i striderna i Norge.

Detta blir alltså starten på den mer actiontyngda delen av filmen. 

Till skillnad från den populära tv-serien Någonstans i Sverige (1973) blir konflikterna alltså inte bara ämnen för samtal utan också utformade som brutala och blodiga strider, tydligt inspirerade av Steven Spielbergs Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan (1998) i utformningen, med utdragna dödsscener som visar kriget som allt annat än ett tonårsäventyr.

Osedvanligt skickligt för att vara i en svensk film lyckas Richard Holm (som tidigare främst gjort sig känd som regissör till några av de Johan Falk-filmer som släppts direkt på DVD) och de andra i teamet bakom Gränsen suggerera en akut krigserfarenhet, även om vissa inslag i intrigen alltför mycket har karaktären av osannolik tillfällighet, inte minst deus ex machina-inslaget när tyskarnas invasionsplaner dimper ner från i himlen i ett kraschat plan. Och i vissa scener gör användningen av den digitala kameran RED att färgtonen blir alltför kylslagen (även för en film där snön spelar en betydelsefull roll).

Vissa kritiker har haft invändningar mot att filmen mer än antyder att Sverige aktivt bidrog till kampen mot nazisterna, på ett sätt som skänker hjältestatus i efterhand åt den officiella eftergivenheten. En sådan reaktion bortser inte bara från att Gränsen avser att vara en actionfilm där fysisk handling, inte avsaknad av sådan, är en central ingrediens, utan också att det finns flera komplikationer i de militärpolitiska konfliktpunkter som faktiskt finns beskrivna.

Majoren får till exempel åthutningar av militärer högre upp i hierarkin angående hans sabotageplaner och när de svenska soldaterna blir en politisk belastning skickas andra svenskar iväg för att döda dem — knappast en bild av kampvilja mot nazisterna.

Genom att visa att man kan göra film utan att ha stöd från filmbranschens stora aktörer markerar filmarna bakom Gränsen också själva att det är upp till var och en att skapa förutsättningarna för att kunna göra det man anser vara viktigt. Och de har tydligen planer på åtminstone två uppföljare!

I samarbete med Filmtrailer.se