lördag 29 januari 2011

Burlesque


Två lantisar träffas i storstaden (Los Angeles), ljuv musik uppstår (fast vissa aspekter av det förstår de inte, eller vill inte förstå), de får varandra men genom ett missförstånd skiljs de åt — tills att allt ordnar allt sig i slutet och de får varandra OCH varsin karriär.


Det är vad som händer i Burlesque, Christina Aguileras filmdebut och återkomsten för Cher på bioduken.

Bob Fosses Cabaret (1971) med Liza Minnelli är en uppenbar inspirationskälla, 
liksom givetvis hela burlesk-traditionen i amerikanskt nöjesliv — dock "uppstädad" för att kunna locka med det (sexuellt) förbjudna utan att riktigt leverera det.

Att filmen håller sig till formeln för artistskildringar, där någon ung talang upptäcks av en erfaren (och inledningsvis negativ) ikon är egentligen inget problem för denna typ av film, det hör till att vara en variant av detta mönster. Men i det här fallet blir det svårt att ens ta genren på allvar, eftersom Aguilera så uppenbart redan från början är färdig som artist när hon som servitrisen Ali(ce) i en liten håla i Iowa dansar på borden — vilket klipps ihop med bilder från det lilla stället "Burlesque", dit hon kommer att bege sig så fort hon sjungit färdig första låten. 

Det blir alltså ingen utvecklingshistoria, vilket hela den här typen av berättelse hänger på. Motorn i filmen saknas och som publik blir det till att sitta och vänta på att uppträdandena på scenen kommer igång eller att Cher, som ägarinnan Tess, dyker upp och med sin blotta närvaro blir till ett uppträdande.

För så är det: hennes sedan decennier framodlade image fungerar fortfarande och det som för vissa betraktare framstår som en närmast hotfull uppenbarelse blir här till en effektiv gestaltning av en äldre stjärna som repar sig i kontakten med den unga kraften — och till och med får sjunga att "you haven't seen the last of me" (belönad nyligen med en Golden Globe).




Att Aguilera och Cher inte får ha något sångnummer tillsammans är dock förvånande, det borde inte minst marknadsföringsmässigt ha varit ett klockrent krav. Och röstmässigt hade de kunnat matcha varandra: Aguilera har en mycket kraftfull pipa, inte minst hörs det i inledningsnumren när musiken mer är präglad av blues och gospel (i slutet av filmen är det mest som att sitta och höra på en konsert med verklighetens artist) medan Chers djupa klang fortfarande (för denne lyssnare) är ljuvlig.

 
Konflikten med Nikki (Kristen Bell), den unga stjärna som håller på att supa bort sig, och kärleksaffären med bartendern Jack tillhör de verkligt lättviktiga, men alltför ofta förekommande, scenerna i filmen, medan Stanley Tucci som Tess kompanjon Sean får spela Stanley Tucci i alltför hög grad (även om han som vanligt gör det väldigt bra).


Kampen om den lilla lokalen "Burlesque", där superkapitalisten Marcus får ge sig när en annan superkapitalist köper luften ovanför Tess ställe (!), har en omisskännlig klang från de brittiska filmer som gjordes kring 1950 av bolaget Ealing och markerar på ett paradoxalt sätt att "Burlesque", det fantastiska ställe som verkar kunna ändra storlek beroende på berättelsens krav (Sean säger till och med till Ali när han får veta att hon egentligen heter Alice: "Welcome to Wonderland" ) ska stå för det genuina och äkta — allt med hjälp av några av de senaste decenniernas mest designade och självmedvetna artister.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar