fredag 21 januari 2011

The Green Hornet



Seriehjältar från andra medier lämnar inte den amerikanska filmindustrin någon ro. Men så blir det kanske när ögon och öron riktas mot det som redan har uppnått någon sorts framgång någon annanstans för att man ska våga investera motsvarande en miljard kronor i ett projekt. Som en producent nyligen sa inför en pitchning av en idé: "Jag gillar den verkligen, synd bara att den inte redan finns som film så att vi hade kunnat göra en nyinspelning."

Senaste exemplet på detta är The Green Hornet, Seth Rogens produktion av berättelsen om Britt Reid, mediemogulens son som efter ett liv i sus och dus får ta över den alltför stränge pappans imperium när denne plötsligt dör av ett bistick.


Och det är verkligen Rogens produktion eftersom han är en av två manusförfattare, ingår i producentgruppen och spelar titelrollen. Rogen har ju gjort sig känd som en av de centrala personerna i gruppen kring Judd Apatow och medverkat i bland annat

 The 40-Year-Old-Virgin (2005)











Knocked Up (2007)

Superbad (2007)

 







och Zack and Miri Make a Porno (2008).

Han har också varit med att skriva manus till en del av dessa filmer och har skapat en tydlig profil i sättet att utforma en samtida komedistil som i mycket bygger på improvisation och karaktärer som genom att till stora delar vara osympatiska bryter mot konventioner i hur man framställer figurer som publiken känner om inte sympati så i alla fall empati för. Det är kanske inte förvånande att Rogen tidigt i sin karriär arbetade med Sacha Baron Cohens tv-serie Da Ali G Show och det finns också en hel del i dennes sätt att använda sig av "dumskalle"-figurer för att utvinna satiriska poänger i filmerna som Rogen arbetat vidare med.

Men nu gäller det alltså en superhjälte, med en mediehistoria sedan mitten av 1930-talet: först i radio, sedan filmserier på 40-talet, tv-serie på 60-talet och många inkarnationer i den tecknade seriens form.

 Som radioserie riktade man sig till ungdomspubliken med spännande äventyr kring hur Britt Reid agerar kriminell men egentligen är en rättvisans förkämpe, 
 
medan 60-talets tv-serie (som hade samma producent som den samtidiga Batman-serien, vilket ledde till att skådespelarna gjorde gästspel i varandras serier) numera är mest ihågkommen för att Bruce Lee spelade medhjälparen, kampsportsspecialisten och teknikgeniet Kato 

(vars säregna tjänsteande även förkroppsligades som Cato i The Pink Panther/Rosa Panter-filmerna med Peter Sellers, med start i A Shot in the Dark/Skott i mörkret 1964).








På tv varade intresset för den gröna getingen bara en säsong (26 avsnitt), men i den tecknade seriens form har The Green Hornet funnits sedan 1940.


Kevin Smith, som Rogen tidigare arbetat med i filmsammanhang, har också varit inblandad i senare tiders uppdateringar av figuren, både i serieform och som långfilm.











Den nu aktuella filmen har dock regisserats av Michel Gondry, som redan på 90-talet var påtänkt för uppgiften. Gondry har under 2000-talet gjort sig känd som en fantasifull, men högst ojämn långfilmsregissör. Kommen från reklamfilm och musikvideor har han oftast en visuell påhittighet, men liksom så många med den bakgrunden en svagare känsla för narrativ helhet. Det är givetvis inte alltid som en traditionell berättelsestruktur är det viktigaste, men utan en säker känsla för detta blir även brottet mot ett klassiskt berättande till något slumpmässigt.

 Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) visar på de kreativa möjligheterna i ett uppbrutet berättande kring minnen och emotioner och är hans bästa film, onekligen hjälpt av Charlie Kaufmans manus,

medan The Science of Sleep (2006) upprepar tematiken från föregående film med mycket mindre slagkraft








och Be Kind Rewind (2008) visar på risken att involvera sig i den sentida amerikanska komedins mer bullriga aspekter, i detta fallet Jack Black.







Hur är då filmen The Green Hornet, med all denna historik och gjord av personer som redan gjort sig kända för distinkta karriärer inom filmbranschen?

Ja, inte har det blivit en lyckad mix.


Ett stort problem är användandet av Seth Rogen. Han spelar här Britt/Hornet på samma sätt som han gör de flesta av sina filmkaraktärer: med en påträngande, inte särskilt trevlig framtoning som i sitt brott mot konventionellt gott uppförande förväntas vara rolig. Och detta kan fungera när han sätts in i en mer vardagsrealistisk miljö, som blir ifrågasatt av hans stökighet och verbala improvisationsflöde.


Men i detta sammanhang, en redan i sig stiliserad värld utan realistiska anspråk, finns det ingen meningsfull kontrast. Rogen går bara på som en Duracell-driven apparat, utan meningsfull ironi. Eller som den välkände amerikanske filmkritikern Roger Ebert formulerade det när filmen hade premiär för en vecka sedan i USA:"There are pointless dialogue scenes going nowhere much too slowly, and then pointless action scenes going everywhere much too quickly."


Slutligen: varför är denna film släppt i 3D-format? Det är totalt meningslöst, förutom vid ett par tillfällen (vid faderns hus samt första gången han kommer in som ny chef på tidningen) då Britt ser ut att ha hamnat i en alltför stor leksaksvärld — vilket möjligtvis (med en välvillig tolkning) kan ge ett intryck av att han inte kan fylla upp faderns kostym.

Christoph Waltz lyser dock upp tillställningen en del som Los Angeles gangsterboss Chudnofsky, som har ambitioner att kallas Blodnofsky, samt Cameron Diaz som kriminologkunning sekreterare.





 Även om filmen drog in 40 miljoner dollar på de amerikanska biograferna under premiärhelgen är det nog dags för filmbolagen att ta sig en allvarlig funderare över superhjältefilmatiseringarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar