Alain Tanner har avlidit

En av 1970- och det tidiga 80-talets mest uppmärksammade europeiska filmskapare, schweizaren Alain Tanner, har avlidit i en ålder av 92 år, två dagar före sin landsman Jean-Luc Godard.

Tanner startade som dokumentärfilmare, men blev starkt influerad av den franska nya vågen i slutet av 1950-talet och blev ett internationellt namn som spelfilmsregissör med filmerna Salamandern (1971), Skördemånad (1979), I den vita staden (1983) men kanske främst  Jonas – som blir 25 år 2000 (1976), ett av sina samarbeten med den brittiske konstvetaren och kulturkritikern John Berger.

 

Jean-Luc Godard har avlidit

Den franske filmregissören Jean-Luc Godard har avlidit i en ålder av 91 år.

Godard var den mest inflytelserike filmskaparen i den nya våg som bröt fram i Frankrike i slutet av 1950-talet och omstöpte den internationella filmbranschens estetik.

Han var inte den som hade de största publiksuccéerna, det var snarast Truffaut, Chabrol, Demy och Malle som stod för dem, men i sättet att ifrågasätta de klassiska principerna för berättande och gestaltning går det inte att överdriva hans betydelse.   

Sidney Poitier har avlidit

En av den amerikanska filmens mest ståtliga (ja, närmast aristokratiska) skådespelare, Sidney Poitier, har avlidit i en ålder av 94 år. 

Han var den förste skådespelare med afrikansk-amerikanskt ursprung som fick en huvudrolls-Oscar, för Lillies of the Field/Liljorna på marken [1963].

Poitier och Rod Steiger i In the Heat of the Night

Men främst är han känd för två filmer från 1967, polisthrillern In the Heat of the Night/I nattens hetta och dramat Guess who’s Coming to Dinner/Gissa vem som kommer på middag.

Båda sysselsätter sig i grunden med frågan hur (rasistiska eller liberala) vita klarar av att behandla icke-vita med respekt och värdighet. Att Poitier valdes att förkroppsliga dessa som hot uppfattade rollfigurer blev både grunden för hans framgång och en aspekt av hans begränsade betydelse i Hollywood.

I en tid när filmindustrin hade svårt att hantera en ungdomskultur som krävde något annat än filmberättelser som byggde på mer än fyrtio år gamla mönster stod Poitier upp för en rakryggad moral (både i filmerna och utanför arbetet), i kontrast till rasistiska traditioner.

Men hans utstrålning präglades mer av att i etisk mening stå över konflikterna än att vara en del av dem, som huvudkaraktärerna i samtida filmer som The Graduate/Mandomsprovet [1967], Bonnie and Clyde/Bonnie och Clyde [1967] eller Easy Rider [1969] snarare gjorde – en viktig orsak till deras stora popularitet.

Så trots Poitiers roll som vägröjare i de infekterade rasrelationerna i USA i mitten av 1960-talet och hans roll i medborgarrättsrörelsen blev han och hans roller (även i den fortsatta karriären) huvudsakligen till en symbol för det Goda.

Vilket inte förminskar hans historiska betydelse eller skicklighet i yrket.

 

Soylent Green aktuell igen

 

Filmen Soylent Green från 1973 har blivit aktuell igen.

 

I en kombination av snutfilm och dystopisk framtidsvision (ett decennium före Blade Runner) är Charlton Heston polismannen Thorn i ett New York 2022 som är överbefolkat, undernärt och våldsamt.

 

Han utreder ett mord på en rik och mäktig man, men det är inte brottsintrigen som gör filmen, som berättandemässigt inte är speciellt kreativ, till ett intressant dokument.

 

Det är snarare föreställningarna om hur världen kommer att se ut femtio år efter filmens tillblivelse, en skildring av hopplöshet och människors utnyttjande av andra människor ända tills slutpoängen: den näringsrika föda som de desperata massorna kämpar om, Soylent Green, är nedmalet människokött. 

 

Tolkningarna av denna berättelse, ursprungligen en roman av Harry Harrison (en av den klassiska science fiction-genrens stora namn) kan dras åt många olika håll: ekologisk katastrof, mardröm kring kapitalismens förödande härjningar, människosläktets inneboende barbarism.

 

En dimension som framgår med all önskvärd tydlighet genom Edward G Robinsons (vars sista film detta blev) rollfigur Solomon Roth är den judiska erfarenheten. Roth är en klassisk vis judisk ålderman som sett världens skönhet, men nu inser dess moraliska undergång. Han får med hjälp av en grupp lika ålderstigna kvinnor och män, samlade i ett bibliotek med all världens återstående skrifter, insikten om den pågående förintelsen – som på ett uppenbart sätt anspelar på den judiska förintelsen under nazismen.

 

När Charlton Heston i filmens slutscen försöker få sin chef att varna mänskligheten för vad som pågår skriver Soylent Green inte bara in sig i science fiction-genrens historia (se till exempel slutet i Invasion of the Body Snatchers [1956] och Hestons upptäckt i Planet of the Apes [1968]) utan i alla varningsfabler där hotet om civilisationens undergång blir till en uppmaning att hindra detta från att ske.

David Prowse har avlidit

Mannen som spelade Darth Vader i Star Wars-filmerna men vars röst inte hördes och ansiktet inte syntes, David Prowse, har avlidit i en ålder av 85 år.

Prowse var kroppsbyggaren som kom in i filmvärlden tack vare sin kroppshydda. Han hade en liten roll i Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) och det var där George Lucas såg honom och tyckte att han skulle passa bra som ondskan inkarnerad, Darth Vader, i den kommande Star Wars-filmen (1977).

Sean Connery död

 

Så har då Sean Connery avlidit, i en ålder av 90 år.

Av de flesta ansedd som den bäste James Bond — även om filmerna inte alltid var de bästa i den fortfarande pågående serien.

Figuren Bond har en dubbelhet som han delar med många hjältefigurer: dels en charmig och socialt framgångsrik sida, dels en brutalitet som stundtals kan slå över i ren ondska.

Censur och allmän tidsanda gjorde att Connerys Bond (1962-1971 samt en film 1983) oftast inte hamnade på fel sida om det accepterade, medan senare Bond-inkarnationer (inte minst när Daniel Craig spelar honom) ligger betydligt närmare skurkens karaktärsdrag.

Connerys manlighetsframställning gjorde honom lämplig att gestalta andra hjältar än Bond.

Intressantast (som ofta) var när den charmiga och framgångsrika sidan fick drag av storhetsvansinne och i det närmaste socialpatologi. John Hustons "The Man Who Would be King" (1975) är ett exempel på detta, liksom även Hitchcocks "Marnie" (1964), men det finns flera sådana figurer i Connerys rollförteckning.

Sean Connery slutade filma 2003, men gjorde några insatser som röstskådespelare efter det.

Men det är som James Bond de flesta kommer att minnas honom.

King Kong och krigspropaganda

Nog vet en att stereotypiska föreställningar används i alla möjliga sammanhang.

Men att en propagandabild från första världskriget påminner så starkt om filmen King Kong från 1933 hade jag ingen aning om!

This Island Earth (1955)

Science fiction-genren fick ett uppsving i USA på 1950-talet, orsakat både av kapprustningen med Sovjet och riskerna med atomenergin.

Mestadels höll genren till som andra-filmer på de i USA vanliga dubbelfilmsföreställningarna, där filmer med hög budget kompletterades av billigare produktioner, därför benämndes de också B-filmer. Det hade alltså inget med "estetisk kvalité" att göra, även om de ekonomiska produktionsförhållandena naturligtvis kunde sätta käppar i hjulet för filmskaparnas ambitioner.

I en genre som science fiction skulle en ju också kunna tänka sig att den lägre budgeten gjorde det omöjligt att utforma rymd- och/eller framtidsberättelser, men till skillnad från många av nutidens effektsöverlastade storproduktioner kunde de bästa exemplen inom genren på 1950-talet använda de begränsade resurserna till sin fördel och mer satsa på den grundläggande idén med berättelsen.

 Ett exempel på detta är This Island Earth från 1955.

En civilisation från ett solsystem långt borta från jorden försöker få vetenskapsmän att hjälpa dem bekämpa sina fiender och rädda sin värld på planeten Metaluna med hjälp av kärnenergiteknik. Det går givetvis inte så bra, de tvingas avbryta uppdraget och tar med sig de två centrala karaktärerna dr Meacham (Rex Reason) och dr Adams (Faith Domergue), vilka naturligtvis också har en romantisk relation, till hemplaneten.

Eller en ska väl egentligen säga att den främmande civilisationens sändebud Exeter (Jeff Morrow) är huvudkaraktären, eftersom det är han som förändras mest och till slut offrar sig för jordinnevånarna. Till detta finns också kopplat ett ständigt återkommande tema inom genren att de jordiska varelserna (alltså amerikanerna) inte vill berövas sin frihet att tänka själv.

En imponerande aspekt av filmen är den nedtonade och ”naturalistiska” spelstilen hos skådespelarna och att den romantiska delen av intrigen inte blir överbetonad.

En annan del som imponerar är den visuella utformningen. Visserligen är det i huvudsak en studioproduktion, men både interiörerna och den scenografi som ska förställa planeten Metaluna är för sin tid och tekniska förutsättningar riktigt bra.

This Island Earth är en av de bästa science fiction-filmerna från 1950-talets USA.

The Revenant

Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter (drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för ett tag sedan.

 

Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare blivit skadad av en björnhona.

En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom Hardy).

Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).

Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering, Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse. Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.

Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).

Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken — upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den billigare actiongenren.

Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna, filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.

Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust; och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.

Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.

Betyg: 7 (av 10)

(The Revenant har premiär den 29 januari)

Ettore Scola död

Den italienske filmregissören Ettore Scola har avlidit i en ålder av 84 år.

Speciellt de filmer han gjorde på 1970- och 80-talen fick ett stort internationellt genomslag.

 












C'eravamo tanto amati/Vi som älskade varann så mycket (1974) är en absolut favorit, ett mästerstycke i att skildra hur en grupp partisaner och vänner genomlever efterkrigstiden, med en speciell kärlek till den italienska filmhistorien.

Una giornata particolare/En alldeles särskild dag (1977) sammanför två av Italiens största stjärnor, Sophia Loren och Marcello Mastroianni, i ett djupt humanistiskt drama som utspelas i Rom 1938 den dag när Hitler besökte Mussolini.

Scola fortsatte att göra filmer fram till för ett par år sedan, den sista var en dokumentär om regissörskollegan Fellini.

Inherent Vice

Thomas Pynchon (född 1937) har sedan länge av många litteraturkritiker ansetts vara en av USA:s främsta författare. Inte för de enkla och okomplicerade intrigerna, inte heller för bristen på ambitionsnivå i tematiken – tvärtom är det just det intrikata i såväl form som innehåll, stil som tematik som gjort honom till en kritikerfavorit medan han aldrig producerat någon riktig kioskvältare eller ständigt hamnat högt på försäljningslistorna. Han anses ofta vara den främste postmoderne författaren i USA.

Hollywood-bolag har länge varit intresserade av att göra film på Pynchons böcker, men det har stupat på hans komplexa litterära stil. När nu den första filmatiseringen av en av hans böcker, Inherent Vice från 2009, får svensk premiär så är det lämpligt nog en berättelse som har deckaren av modell Raymond Chandler som utgångspunkt. Detta borde väl göra den publika attraktionskraften uppenbar.

Men nu är det ju så att Pynchon och filmens manusförfattare/regissör Paul Thomas Anderson inte bara följer en populär genres mönster — man använder snarare detta för att hitta sidohistorier och karaktärsteckningar som befinner sig bortom den enklare genrelitteraturens/filmens gränser. Andersons film är alltså inte enbart en s k film noir med en deckare, modell Humphrey Bogart, som får i uppdrag att lösa ett brott och genom sin skicklighet och många prövningar visar sin mannakraft.

Handlingen utspelar sig 1970 och en, oftast påtänd, privatdeckare vid namn Doc Sportello (Joaquin Phoenix) får av sin f d flickvän Shasta (Katherine Waterston) uppdraget att hjälpa henne rädda sin nye älskare, byggmiljonären Mickey Wolfmann (Eric Roberts), från att bli inspärrad på dårhuset av hans fru och hennes älskare.

Redan här finns det tillräckligt mycket av komplikationer för att göra en del åskådare förvirrade (och filmen har inte heller varit en publikframgång i USA), men mycket mer av bisarra figurer och osannolika intrigvändningar väntar.

Doc får fler och fler uppdrag, vilka stapplas på varandra i alltmer svårgripbara mönster, och figurer som etableras som stereotypa klichéer, som polisen ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), visar sig ha många motsägelsefulla sidor.

I mångt och mycket kan man se Inherent Vice som en fortsättning både på Hunter S Thompsons s k Gonzo-stil (sanslöst filmatiserad av Terry Gilliam i Fear and Loathing in Las Vegas [1998]) och kultrullen The Big Lebowski (i regi av bröderna Coen, även den från 1998) där Jeff Bridges på ett likartat sätt dras in i märkliga händelseförlopp men själv är The Dude, en ”laid back” hippie som bara vill ta det lugnt. Humorn i de båda filmerna ligger också väldigt nära varandra.

Och Robert Altmans The Long Goodbye från 1973 är kanske prototypen för denna dekonstruktion av manlighetsideal och etablerade berättarmönster med Elliott Gould som Chandlereskt postmodern hjälte.

Paul Thomas Anderson har med Inherent Vice lyckats komma tillbaka till den nivån när han slog igenom med filmer som Boogie Nights [1997] och Magnolia [1999]. De senaste alstren — There Will Be Blood [2007] och The Master [2007] — har varit misslyckade kombinationer av pretentiös tematik och stora brister i den filmiska hantering av ambitionerna, men i Inherent Vice finns en lyckad lätthet i användandet av en nästan uttjatad berättarformel.

En styrka i filmen är det utmärkta ensemblespelet, inte en av skådespelarna gör en dålig insats vilket visar på Andersons skicklighet som personinstruktör, en annan den kraftfulla visuella stil som Anderson och ständige fotografen Robert Elswit (som även fotograferat många av de amerikanska filmer som under de senaste tjugo åren varit de bildmässigt mest intressanta) lyckats skapa.

Betyg: 8/10

(Inherent Vice hade premiär den 20/3)

Leviatan

En rysk film inspirerad av händelser i USA — kan det tänkas vara en action-film? Nej, snarare ett spänningsladdat drama där entydigheten i hjälte- respektive skurkrollerna visar sig vara en chimär.

Andrej Zvjagintsev har de senaste tio åren gjort sig känd som en filmare med en känsla för den långsamma iakttagelsens estetiska möjligheter, i filmer som Vozvrasjtjenije/Återkomsten [2003], Izgnanije/Förvisningen [2007] och Jelena/Elena [2011]  — filmer som genererat flera festivalpriser och gjort att han setts som en Tarkovskijs efterträdare.

När förra årets Leviafan/Leviatan nu har premiär i Sverige kan man konstatera att samma blick för människors intrikata relationer finns kvar, men nu sammankopplad med en stark känsla av ett våld som kan explodera i vilket ögonblick som helst samt en underfundig humor när filmen ser på dramats figurer.

Händelserna utspelas vid det Norra Ishavet i ett landskap som påminner en hel del om Nordnorge eller Island. Bilmekanikern Kolja håller på att förlora en rättstvist mot staden borgmästare Vadim vilket kommer att innebära att hans hus ska rivas.

Han tillkallar en vän från militärtiden, Dimitrij, som nu arbetar som advokat i Moskva. Denne har lyckats få reda på att Vadim begått oegentligheter (vilka och under hur lång tid låter filmen oss inte få reda på) och de ska nu pressa honom på pengar som ersättning för huset.

Allt är upplagt för ett blodigt drama med maktens man som en mafioso och Kolja som kraftfull hjälte. Men trots att Kolja är hetsig så kommer filmen inte att följa detta förväntade mönster. Det är i stället en berättelse med bibliska kopplingar, där Kolja blir till en samtida Job som utsätts för en serie prövningar på en väg som stadigt leder mot undergången.

Borgmästaren blir till en ganska räddhågsen figur och advokatvännen är inte främmande för svek. Kvar som drabbade av händelseutvecklingen är Koljas fru Lilja och sonen Roma: hon klarar inte av allt elände och han blir ensam lämnad kvar i huset som i filmens slutfas rivs för att ersättas av en ny kyrka.

Och stadens präst, som är borgmästarens andlige rådgivare, avkunnar samhällsmoralen: följ Guds bud så kommer du att se sanningen.

Leviatan möttes av en hel del kritik i Ryssland av kretsar som tyckte att den avslöjade för mycket av maktmissbruk och korruption i landet, men den utsågs också till Oscarkandidat och besegrades först på mållinjen av den polska Ida (men Leviatan fick en Golden Globe).

Både Bibelns Leviatan (havsmonstret som en bild av Satan) och samhällsfilosofen Thomas Hobbes bok från 1651 (där Leviatan är en bild för envåldshärskaren som kontrollerar människornas inneboende egoism) är relevanta för att förstå filmens religiösa och filosofiska dimensioner — men till slut är det ändå de inneboende filmiska kvalitéerna som gör Zvjagintsevs film till en sällsam resa i den mänskliga gemenskapens komplexa universum.

Och skådespelarinsatserna är överlag utmärkta, speciellt Sergej Pochodajev som sonen och Roman Madjanov som borgmästaren.

Betyg: 8/10

(Leviatan har premiär den 13/3)
 

BUFF 2015 sätter igång

Årets Barn- och ungdomsfilmfestival (BUFF) i Malmö startade igår.

Här är några röster från kön till invigningsfilmen.

Stöd till bred (och dyr) kvalitetsfilm

PRESSMEDDELANDE från SvT, Nordisk Film och Film i Väst

"Ny satsning på publik kvalitetsfilm

Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television satsar på nya filmprojekt som förenar hög kvalitet med stor publik potential. Satsningen görs med förhoppningen om att vitalisera svensk films position i Sverige och i övriga världen med målet att göra svensk film till publikens förstahandsval.

Idag tillkännager Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television sin gemensamma satsning med målet att skapa bättre förutsättningar för finansiering och produktion av långfilm som förenar hög kvalitet och angelägna berättelser med ett starkt publikt tilltal.

Varje enskilt projekt kan få maximal tilldelning om 25 miljoner kronor av de tre samproducenterna.

"Vår satsning kan ses som en vitamininjektion till svensk filmsektor som behöver lyfta produktionskvaliteten med siktet inställt på att nå den stora publiken. Målet är göra Sverige till det land i Norden som har högst marknadsandel för inhemsk film på repertoaren", säger Tomas Eskilsson, VD för Film i Väst.

De tre samarbetsparterna skapar genom satsningen ett starkt fundament för filmer som strävar efter kvalitet i alla aspekter som manus, regi, cast, visualitet och tematik. Filmer som är och ska vara angelägna för en stor publik både på hemmaplan och utanför Sveriges gränser.

"Detta är också ett sätt att motivera flera av våra talangfulla filmskapare inom svensk film att fokusera mer på bred kvalitetsfilm med en potential att nå ut internationellt", säger Lone Korslund, Head of Nordic Co-productions and Acquisitions, Nordisk Film.

Satsningen är tänkt att utgöra ett fundament från vilket filmer kan produceras med budgetar mellan 35 och 50 miljoner kronor, vilket är cirka 50 % mer än vad en genomsnittligt svensk film kostar.

"Vi vill höja kvaliteten i svenskt filmskapande och ytterligare stärka svensk långfilms position hos den breda svenska bio-publiken och inte minst hos tv-tittarna", säger Hanne Palmquist, Commissioning Editor Feature Films & TV Drama, vid Sveriges Television.

Nordisk Film kommer att svara för den nordiska distributionen av de aktuella filmprojekten och Trust Nordisk för International Sales. Sveriges Television erhåller nationella sändningsrättigheter för fri-tv."

En reflektion är att det som sagts vara den stora kvalitetshöjlkingen i svensk film (vilket man kan diskutera om detta verkligen inträffat) inte slagit igenom publikt och nu måste man göra något åt situationen så att man kan dra nytta av framgångarna för tv-serieproduktionen. 

Och allt som höjer kvalitén inom svensk film bör stödjas!

Oscar 2015

Årets Oscar-statyetter fördelades så här:

Bästa film: ”Birdman”

Bästa regi: Alejandro González Iñárritu - ”Birdman”

Bästa originalmanus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr and Armando Bo - ”Birdman”

Bästa manus efter förlaga: Graham Moore ”The Imitation Game”

Bästa foto: Emmanuel Lubezki – ”Birdman”

Bästa klippning: Tom Cross ”Whiplash”

Bästa originalmusik: Alexandre Desplat ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore - ”Still Alice”

Bästa manliga huvudroll: Eddie Redmayne - ”The theory of everything”

Bäst manliga biroll: JK Simmons – ”Whiplash”

Bästa kvinnliga biroll: Patricia Arquette - ”Boyhood”

Bästa utländska film: ”Ida” av Pawel Pawlikowski

Bästa dokumentär: ”Citizenfour” av Laura Poitras

Bästa animerade långfilm: ”Big hero 6”

Bästa ljudklipp: Alan Robert Murray och Bub Asman – ”American Sniper”

Bästa visuella effekter: Paul Franklin, Andrew Lockley, Ian Hunter och Scott Fisher – ”Interstellar”

Bästa makeup: Frances Hannon och Mark Coulier – ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kostym: Milena Canonero – ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa produktionsdesign: Adam Stockhausen och Anna Pinnock ”The Grand Budapest Hotel”

Bästa kortdokumentär: ”Crisis Hotline: Veterans Press 1”

Bästa kortfilm: ”The Phone Call”

Bästa animerade kortfilm: ”Feast”

Bästa låt: ”Glory” i ”Selma” (John Stephens och Lonnie Lynn, framförd av Common och John Legend)

Svenska framgångar i Berlin

Glädjande pressmeddelande från Film i Väst

Sanna Lenkens MIN LILLA SYSTER vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation Kplus idag på eftermiddagen och gör därmed Beata Gårdeler sällskap efter hennes vinst igår kväll av Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation 14Plus vid Berlins filmfestival.

Det blev full utdelning för Film i Västs samproduktioner MIN LILLA SYSTER och FLOCKEN som båda tog hem var sin Kristallbjörn vid årets upplaga av Berlins filmfestival.

Sanna Lenken vann Kristallbjörnen i sektionen Generation Kplus med MIN LILLA SYSTER om 12-åriga Stella och hennes några år äldre syster, konståkningssatsande Katja som bär på en hemlighet med bland andra Amy Deasismont i rollerna.

Juryns motivering:
The film's unique perspective, stunning performances and challenging theme really touched our hearts.

"Jag är mycket lycklig! Jag och mina tyska kollegor som varit med och jobbat med filmen nere i Berlin vill dricka bubbel, dansa och krama Kristallbjörnen och juryn", säger regissören Sanna Lenken.

MIN LILLA SYSTER är producerad av Annika Rogell för Tangy i samproduktion med Film i Väst, Fortune Cookie Film och Sveriges Television med flera samt med stöd av Svenska Filminstitutet, Magdalena Jangard.

Beata Gårdelers drama FLOCKEN vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i sektionen Generation 14Plus igår kväll som tidigare meddelats.

"Vi gratulerar filmskaparna bakom Min lilla syster till Kristallbjörnen och konstaterar att vår satsning på film för nya generationer skördar stora framgångar på absolut högsta internationella nivå", säger Tomas Eskilsson, VD på Film i Väst.

MIN LILLA SYSTER har svensk biopremiär 18 september 2015.

Fifty Shades of Grey

Så var det då dags för den första delen i E L James (författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.

Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).

Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis, eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?

Först och främst en variant av Twilight-berättelserna (historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.

Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele (Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som står som modell för hela genren.

I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”, genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans lust och moral som styr skildringen.

I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.

Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda, men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.

Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas förhållande blir ohållbart i denna första del.

Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas, alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till fascinationsobjekt för själva berättandet.

Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.

Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi, kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.

Betyg: 3/10

(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)

I samarbete med Filmtrailer.se