Alain Tanner har avlidit

En av 1970- och det tidiga 80-talets mest uppmärksammade europeiska filmskapare, schweizaren Alain Tanner, har avlidit i en ålder av 92 år, två dagar före sin landsman Jean-Luc Godard.

Tanner startade som dokumentärfilmare, men blev starkt influerad av den franska nya vågen i slutet av 1950-talet och blev ett internationellt namn som spelfilmsregissör med filmerna Salamandern (1971), Skördemånad (1979), I den vita staden (1983) men kanske främst  Jonas – som blir 25 år 2000 (1976), ett av sina samarbeten med den brittiske konstvetaren och kulturkritikern John Berger.

 

Jean-Luc Godard har avlidit

Den franske filmregissören Jean-Luc Godard har avlidit i en ålder av 91 år.

Godard var den mest inflytelserike filmskaparen i den nya våg som bröt fram i Frankrike i slutet av 1950-talet och omstöpte den internationella filmbranschens estetik.

Han var inte den som hade de största publiksuccéerna, det var snarast Truffaut, Chabrol, Demy och Malle som stod för dem, men i sättet att ifrågasätta de klassiska principerna för berättande och gestaltning går det inte att överdriva hans betydelse.   

Sidney Poitier har avlidit

En av den amerikanska filmens mest ståtliga (ja, närmast aristokratiska) skådespelare, Sidney Poitier, har avlidit i en ålder av 94 år. 

Han var den förste skådespelare med afrikansk-amerikanskt ursprung som fick en huvudrolls-Oscar, för Lillies of the Field/Liljorna på marken [1963].

Poitier och Rod Steiger i In the Heat of the Night

Men främst är han känd för två filmer från 1967, polisthrillern In the Heat of the Night/I nattens hetta och dramat Guess who’s Coming to Dinner/Gissa vem som kommer på middag.

Båda sysselsätter sig i grunden med frågan hur (rasistiska eller liberala) vita klarar av att behandla icke-vita med respekt och värdighet. Att Poitier valdes att förkroppsliga dessa som hot uppfattade rollfigurer blev både grunden för hans framgång och en aspekt av hans begränsade betydelse i Hollywood.

I en tid när filmindustrin hade svårt att hantera en ungdomskultur som krävde något annat än filmberättelser som byggde på mer än fyrtio år gamla mönster stod Poitier upp för en rakryggad moral (både i filmerna och utanför arbetet), i kontrast till rasistiska traditioner.

Men hans utstrålning präglades mer av att i etisk mening stå över konflikterna än att vara en del av dem, som huvudkaraktärerna i samtida filmer som The Graduate/Mandomsprovet [1967], Bonnie and Clyde/Bonnie och Clyde [1967] eller Easy Rider [1969] snarare gjorde – en viktig orsak till deras stora popularitet.

Så trots Poitiers roll som vägröjare i de infekterade rasrelationerna i USA i mitten av 1960-talet och hans roll i medborgarrättsrörelsen blev han och hans roller (även i den fortsatta karriären) huvudsakligen till en symbol för det Goda.

Vilket inte förminskar hans historiska betydelse eller skicklighet i yrket.

 

Soylent Green aktuell igen

 

Filmen Soylent Green från 1973 har blivit aktuell igen.

 

I en kombination av snutfilm och dystopisk framtidsvision (ett decennium före Blade Runner) är Charlton Heston polismannen Thorn i ett New York 2022 som är överbefolkat, undernärt och våldsamt.

 

Han utreder ett mord på en rik och mäktig man, men det är inte brottsintrigen som gör filmen, som berättandemässigt inte är speciellt kreativ, till ett intressant dokument.

 

Det är snarare föreställningarna om hur världen kommer att se ut femtio år efter filmens tillblivelse, en skildring av hopplöshet och människors utnyttjande av andra människor ända tills slutpoängen: den näringsrika föda som de desperata massorna kämpar om, Soylent Green, är nedmalet människokött. 

 

Tolkningarna av denna berättelse, ursprungligen en roman av Harry Harrison (en av den klassiska science fiction-genrens stora namn) kan dras åt många olika håll: ekologisk katastrof, mardröm kring kapitalismens förödande härjningar, människosläktets inneboende barbarism.

 

En dimension som framgår med all önskvärd tydlighet genom Edward G Robinsons (vars sista film detta blev) rollfigur Solomon Roth är den judiska erfarenheten. Roth är en klassisk vis judisk ålderman som sett världens skönhet, men nu inser dess moraliska undergång. Han får med hjälp av en grupp lika ålderstigna kvinnor och män, samlade i ett bibliotek med all världens återstående skrifter, insikten om den pågående förintelsen – som på ett uppenbart sätt anspelar på den judiska förintelsen under nazismen.

 

När Charlton Heston i filmens slutscen försöker få sin chef att varna mänskligheten för vad som pågår skriver Soylent Green inte bara in sig i science fiction-genrens historia (se till exempel slutet i Invasion of the Body Snatchers [1956] och Hestons upptäckt i Planet of the Apes [1968]) utan i alla varningsfabler där hotet om civilisationens undergång blir till en uppmaning att hindra detta från att ske.

David Prowse har avlidit

Mannen som spelade Darth Vader i Star Wars-filmerna men vars röst inte hördes och ansiktet inte syntes, David Prowse, har avlidit i en ålder av 85 år.

Prowse var kroppsbyggaren som kom in i filmvärlden tack vare sin kroppshydda. Han hade en liten roll i Stanley Kubricks A Clockwork Orange (1971) och det var där George Lucas såg honom och tyckte att han skulle passa bra som ondskan inkarnerad, Darth Vader, i den kommande Star Wars-filmen (1977).

Sean Connery död

 

Så har då Sean Connery avlidit, i en ålder av 90 år.

Av de flesta ansedd som den bäste James Bond — även om filmerna inte alltid var de bästa i den fortfarande pågående serien.

Figuren Bond har en dubbelhet som han delar med många hjältefigurer: dels en charmig och socialt framgångsrik sida, dels en brutalitet som stundtals kan slå över i ren ondska.

Censur och allmän tidsanda gjorde att Connerys Bond (1962-1971 samt en film 1983) oftast inte hamnade på fel sida om det accepterade, medan senare Bond-inkarnationer (inte minst när Daniel Craig spelar honom) ligger betydligt närmare skurkens karaktärsdrag.

Connerys manlighetsframställning gjorde honom lämplig att gestalta andra hjältar än Bond.

Intressantast (som ofta) var när den charmiga och framgångsrika sidan fick drag av storhetsvansinne och i det närmaste socialpatologi. John Hustons "The Man Who Would be King" (1975) är ett exempel på detta, liksom även Hitchcocks "Marnie" (1964), men det finns flera sådana figurer i Connerys rollförteckning.

Sean Connery slutade filma 2003, men gjorde några insatser som röstskådespelare efter det.

Men det är som James Bond de flesta kommer att minnas honom.

King Kong och krigspropaganda

Nog vet en att stereotypiska föreställningar används i alla möjliga sammanhang.

Men att en propagandabild från första världskriget påminner så starkt om filmen King Kong från 1933 hade jag ingen aning om!

This Island Earth (1955)

Science fiction-genren fick ett uppsving i USA på 1950-talet, orsakat både av kapprustningen med Sovjet och riskerna med atomenergin.

Mestadels höll genren till som andra-filmer på de i USA vanliga dubbelfilmsföreställningarna, där filmer med hög budget kompletterades av billigare produktioner, därför benämndes de också B-filmer. Det hade alltså inget med "estetisk kvalité" att göra, även om de ekonomiska produktionsförhållandena naturligtvis kunde sätta käppar i hjulet för filmskaparnas ambitioner.

I en genre som science fiction skulle en ju också kunna tänka sig att den lägre budgeten gjorde det omöjligt att utforma rymd- och/eller framtidsberättelser, men till skillnad från många av nutidens effektsöverlastade storproduktioner kunde de bästa exemplen inom genren på 1950-talet använda de begränsade resurserna till sin fördel och mer satsa på den grundläggande idén med berättelsen.

 Ett exempel på detta är This Island Earth från 1955.

En civilisation från ett solsystem långt borta från jorden försöker få vetenskapsmän att hjälpa dem bekämpa sina fiender och rädda sin värld på planeten Metaluna med hjälp av kärnenergiteknik. Det går givetvis inte så bra, de tvingas avbryta uppdraget och tar med sig de två centrala karaktärerna dr Meacham (Rex Reason) och dr Adams (Faith Domergue), vilka naturligtvis också har en romantisk relation, till hemplaneten.

Eller en ska väl egentligen säga att den främmande civilisationens sändebud Exeter (Jeff Morrow) är huvudkaraktären, eftersom det är han som förändras mest och till slut offrar sig för jordinnevånarna. Till detta finns också kopplat ett ständigt återkommande tema inom genren att de jordiska varelserna (alltså amerikanerna) inte vill berövas sin frihet att tänka själv.

En imponerande aspekt av filmen är den nedtonade och ”naturalistiska” spelstilen hos skådespelarna och att den romantiska delen av intrigen inte blir överbetonad.

En annan del som imponerar är den visuella utformningen. Visserligen är det i huvudsak en studioproduktion, men både interiörerna och den scenografi som ska förställa planeten Metaluna är för sin tid och tekniska förutsättningar riktigt bra.

This Island Earth är en av de bästa science fiction-filmerna från 1950-talets USA.

The Revenant

Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter (drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för ett tag sedan.

 

Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare blivit skadad av en björnhona.

En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom Hardy).

Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).

Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering, Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse. Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.

Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).

Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken — upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den billigare actiongenren.

Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna, filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.

Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust; och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.

Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.

Betyg: 7 (av 10)

(The Revenant har premiär den 29 januari)

Ettore Scola död

Den italienske filmregissören Ettore Scola har avlidit i en ålder av 84 år.

Speciellt de filmer han gjorde på 1970- och 80-talen fick ett stort internationellt genomslag.

 












C'eravamo tanto amati/Vi som älskade varann så mycket (1974) är en absolut favorit, ett mästerstycke i att skildra hur en grupp partisaner och vänner genomlever efterkrigstiden, med en speciell kärlek till den italienska filmhistorien.

Una giornata particolare/En alldeles särskild dag (1977) sammanför två av Italiens största stjärnor, Sophia Loren och Marcello Mastroianni, i ett djupt humanistiskt drama som utspelas i Rom 1938 den dag när Hitler besökte Mussolini.

Scola fortsatte att göra filmer fram till för ett par år sedan, den sista var en dokumentär om regissörskollegan Fellini.