Nalle Puh

Nalle Puh återvänder till biodukarna i USA i dag, med användning av den traditionella cel-tekniken och inte datoranimerad. Varför? För att de senaste fyra årens slimmade stil inte lockat barnpubliken — men inte heller den internationella konsumtionsmarknaden, där kvinnor helst vill ha Puh som figur på kläder och accessoarer!




Se artikel i New York Times här

Recension av filmen New York Times finns här


Och här är den officiella trailern:

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Så var det då dags för sista kapitlet i sagan om Harry Potter, den unike trollkarl som överlevde mötet med Lord Voldemort och fick uppgiften att besegra högst densamme efter skolning på Hogwarts.

Denna åttonde film, Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 2/Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, är den fjärde som David Yates regisserat. Hans stil har mer varit inriktad på att betona relationerna mellan karaktärerna, med hjälp mindre av flåshurtiga specialeffekter men med ett tydligare intresse av att bygga berättandet på placeringen av figurer och rekvisita i betydelsefulla mönster i det filmiska rummet.

I denna ambition får Yates nu hjälp av den sista filmens 3D, men det är också uppenbart att man har arbetat hårt på att få karaktärers och kamerans rörelser att ske in i och ut ur bildens centrallinje (dock utan att hemfalla åt gimmickar som kastade spjut eller kulor i slow motion i alltför hög grad) .

Vad gäller själva berättelsen handlar det nu om att leta upp de sista horrokruxerna och förgöra dem (och därmed Lord Voldemort) samt erövra dödsrelikerna, alltså de föremål som gör att innehavaren kan besegra döden — i detta fallet huvudsakligen den mäktigaste trollstaven av dem alla, fläderstaven. Här kommer också avslöjanden om familjerelationer, oväntade hjältar och skurkar som får sina rättvisa straff — men också sorg över de nära som fallit i slutstriden.

Att J K Rowling hämtat en hel del från Tolkiens Lord of the Rings/Sagan om ringen-trilogi när hon skrev berättelsen om Harry Potter är tydligt även i filmerna, alltifrån motivet med ett föremål som kan ge allmakt (ring, trollstav) till den gode trollkarlen (Gandalf, Dumbledor) som fungerar som hjälpare till huvudkaraktären (Frodo, Harry) och striderna mot allehanda monster och onda trollkarlar (Sauron, Lord Voldemort). I denna sista film blir just släktskapet med de många striderna i Ringen-filmerna uppenbar, ett resultat av filmteknikens utveckling under senare år.

Berättelsen flyter på avsevärt bättre än i den föregående filmen, som mest var en (fysisk och upplevelsemässig) ökenvandring. Men det finns fortfarande en lite styltig uppdelning mellan (för det mesta) korthuggna actionscener, där huvudkaraktärerna på ett stundtals häpnadsväckande enkelt sätt undgår eller besegrar fienden, och "stand-and-deliver" (alternativt "walk-and-talk")-scener där allt ska förklaras. Problemet med detta är ju att det inte blir själva den fysiska handlingen som definierar karaktärerna, utan vad som sägs före eller efter — ett nog så vanligt litterärt grepp, men som gärna hade fått omformas mer genomgripande i en filmatisering.

Det finns också en simpel moralkaka som knyter ihop historien och som blir till en utdragen slutdel (i likhet med Peter Jacksons Sagan om ringen-filmer 2001-2003), vilken sänker intensiteten påtagligt.



Men denna åttonde film är ändå en av de bättre i serien och förmågan att hålla intresse och kvalité vid liv under de tio år som gått sedan starten gör att man måste imponeras av filmskaparnas hantverksskicklighet.


BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Hanna

Kvinnor som actionhjältar var länge en sällsynthet på filmduken.

Visserligen fanns redan under stumfilmstiden matinéserier med kvinnor som under en följd av veckor utsattes för de skamligaste överfall och farligaste jakter, med ett klipphängande som spännande avslut på avsnittet, men trots kraftfulla hjältar som Modesty Blaise återkom detta som en stapelvara i film- och tv-utbudet först på 1990-talet — tänk Nikita (1990) och Xena (1995-2001).

På senare år har det blivit allt vanligare med kvinnor som uppvisar kampsportskompetens i en utsträckning som gör dem närmast oövervinneliga: Uma Thurman i Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer (2003 och 2004) och Hit Girl i Kick-Ass (2010) för att ta några exempel.

Denna senare film är intressant i ljuset av regissören Joe Wrights senaste film. Wright har tidigare gjort sig känd för mer traditionella dramaproduktioner, som Pride and Prejudice/Stolthet och fördom (2005) samt Atonement/Försoning (2007),

men slår nu till med en hämndaction där en 16-årig flicka, titelns Hanna (Saoirse Ronan, från Atonement, där hon gjorde en stark insats), har utbildats av sin far Erik (Eric Bana) att slå till mot hans förra arbetsgivare, CIA och särskilt hans chef Marissa (Cate Blanchett).

Marissa är stereotypen av en kvinna högt upp på
karriärstegen (inte helt olik Blanchetts roll i senaste Indiana Jones-filmen, en sovjetisk sadist från 1950-talet, vilket gör hennes "typecasting" här extra intressant), utan skrupler när det gäller att utöva våld — för nationens bästa eller sin privata vinnings skull.

Detta motiverar också i filmen Hannas delvis osedvanligt brutala framtoning: för att besegra det onda monstret måste hjälten själv bete sig som ett monster. Inget ovanligt i detta.

Fråga blir bara om det finns tillräckligt av motivering och dramatisk bärkraft i händelseförloppet för att kunna hålla åskådarintresset vid liv. I Kick-Ass var överraskningseffekten med flickan som spöar de vuxna männen genom sin skicklighet i strid tillräcklig för att få berättelsens högst suspekta (a)moraliska ton att passera.

 

Men i Hanna finns, trots den onekligen skickliga iscensättningen (som inte tenderar att klippa sönder actionscenerna) inte tillräckligt av varken överraskningar eller dramatiskt djup för att bli mer än en stunds Bourne-influerad genregodis.

Man har försökt att späcka anrättningen med kryddor från sagovärlden (därav de alltigenom stereotypa karaktärerna), allt från Rödluvan, den elaka styvmamman (Marissa) och häxan i pepparkakshuset (hon ska ta sig till bröderna Grimms hus på ett tivoli för att återse sin far i slutet) till Alice i underlandet, men det är huvudsakligen i Hannas relation med en jämnårig tjej, Sophie (Jessica Barden), som det finns något i filmen som pekar på en värdefull handlingstråd: hur hantera sin uppväxt i en fragmenterad och kaotisk värld, full med bisarra vuxna?

Film Trailers by Filmtrailer.com

Kronjuvelerna

48 miljoner kronor sägs Ella Lemhagens nya film ha kostat. Miljöer har hittats i Litauen, för den sagostämning som både regissören och medmanusförfattaren Carina Dahl (på vars roman Familjelyckan från 2008 filmen bygger) önskade. Och Anders Bohmans bilder har för det mesta ett sug man inte alltid upplever i svensk film, tillsammans med en stundtals fantasifull klippning borde detta borga för en film av hög kvalité.

Varför har då den färdiga filmen så lite av detta?

Huvudsakligen beror det på det alltför ambitiösa manuset, man vill berätta så mycket om så många olika karaktärer med så olika målsättningar att filmen blir till en svag variant av en tv-serie. Visserligen kommer en tv-version som är en timme längre senare i år, den kanske kan fylla ut några av de mest påfallande luckorna i berättelsen, men för en två timmars biograffilm borde man ha koncentrerat sig på några av figurerna och berättat deras historier mer utförligt.

Filmer som har prägeln av att vara sammandrag av en hel säsongs serie på tv är inget ovanligt, se bara Colin Nutleys tredje Änglagård (2010), men i Kronjuvelerna finns även svagheten i en litterärt präglad dialog. Lemhagen har uppenbarligen inte kunnat frigöra sig från en begränsande bundenhet vid det skrivna ordet när hon haft berättelsens upphovskvinna med sig i manusskrivandet, när den visuella fantasin i stället borde få ha fått mycket större betydelse i sammanfogandet av historien.

Dialogen ska antagligen bidra till den stilisering som även präglar det visuella, men skapar i stället stundtals intrycket av att vara en gymnasieföreställning av en skolpjäs, med symboliska övertydligheter.

Till detta bidrar också den alltför förstärkta polariseringen i historien mellan den bohemiska och konstnärliga familj som huvudkaraktären Fragancia (Alicia Vikander) lever i (fadern är alkemist och kommen från en latinsk kultur gubevars) och fabrikörsfamiljen, som präglas av sadism, en (ursvensk) kapitalist som också är våldtäktsman och en son, Richard (Bill Skarsgård), som är så osäker på sin egen identitet att han orsakar Jesus (Fragancias lillebror) död. Men eftersom Jesus har Downs syndrom har han också ett hjärta av guld och kan ha sin egen berättarröst i filmen, allt för att visa de goda intentionerna med berättelsen.

Fragancia har också en egen berättarröst, vilket gör anknytningen till Lemhagens genombrottsfilm Drömprinsen - filmen om Em (1996) uppenbar. Här finns en (ibland) likartad ton i sättet att berätta om en flickas sätt att växa upp, hur hon ser på vuxenvärlden och hennes möte med pojkar, i detta fallet inte bara Richard utan även ishockeyhjälten Pettersson-Jonsson (med nära släktskap till Pelle Persson i Drömprinsen), spelad av Björn Gustafsson.

I ett försök att få någon ordning på alla de centrifugala krafter som slänger iväg berättelsen åt olika håll finns i filmen en brottsutredning, med ett polisförhör av Fragancia, som avser att styra upp händelsekedjan. Problemet med både brottsintrigen (vem skjuter Richard i filmens inledning?) och förhöret är att det aldrig blir spännande: Lemhagen förmår varken som manusförfattare eller regissör att skapa ett intresse och en nyfikenhet för denna räddningsplanka.

Att sedan skådespeleriet på vissa håll är alldeles utmärkt förmår inte lyfta Kronjuvelerna till någon majestätisk nivå.

Betyg: 4/10

Hasse Alfredson 80 år

80 år just i dag!

Grattis Hasse!

Det är onekligen som revy- och showskapare som Hasse Alfredson (tillsammans med Tage Danielsson) haft sin största betydelse i nöjes-Sverige, men liksom Tage har Hasse hunnit med att regissera en del filmer.

Bästa egna filmen är tveklöst Den enfaldige mördaren (1982), där Stellan Skarsgård och Hasse själv gör oförglömliga rollprestationer.

Men efter ytterligare några filmer, och inte minst Tages död 1985, så sinade Hasses kreativa energi när det gällde de egna filmprojekten.

Men han kom i stället att fortsätta sitt skrivande och att spela i andra filmskapares alster.

Senast som spionchefen Evert Gullberg i Millennium-seriens Luftslottet som sprängdes (2009), en karaktär som Hasses son Daniel lät försvinna ur handlingen på ett våldsamt sätt.

Låt oss hoppas att Hasse, trots de krämpor han numera har, får flera härliga år till på Söder och Österlen!

Super 8

Kombinationen J.J. Abrams och Steven Spielberg låter som en våt dröm för varje filmproducent med medieuppmärksamhet och kassaintäkter som ledstjärnor i sin verksamhet.

Spielbergs inflytande på den senaste fyra decenniernas filmkultur kan inte överskattas och Abrams fick med tv-serierna Alias (2001-2006) och  Lost (2004-2010) ett genombrott som han använt för att skapa sig ett namn även inom film.

Mission Impossible III (2006)

och Star Trek (2009) visade att han kunde hantera det längre filmiska berättandet på ett fullt godtagbart sätt och när han nu gett sig i kast med att gå tillbaka till sin ungdoms filmbesatthet i Super 8 har resultatet blivit relativt gott.

Han har visserligen i hög utsträckning använt sig av flera tidigare filmer för att utforma sin småstadsvärld i mellanvästerns Ohio år 1979, inte bara Spielbergs egen E.T. (1982) utan även hans berättelse The Goonies i Richard Donners (skrikiga) version från 1985


samt Rob Reiners Stephen King-berättelse Stand By Me (1987), för att nu bara nämna några.

Och genren rymdinvasion har ju använts åtminstone alltsedan 1950-talet i amerikansk film, så inte heller här skapar Abrams något nytt.

Men genomförandet har en dramatisk och karaktärscentrerad fräschör som gör att man som åskådare inte störs av det (alltför) välbekanta.





Abrams har också lyckats i arbetet med de unga skådespelarna, inte minst Elle Fanning som spelar Alice, det spirande romantiska intresset i huvudkaraktären Joes (Joel Courtney) liv.
Men ambitionen att säga något moraliskt upplyftande, ett drag som präglat även Spielbergs filmer, tynger den sista delen av filmen på ett olyckligt sätt.

Det måste visas att Joe har lärt sig att gå vidare i livet efter mammans död i en olycka några månader tidigare och den känslomässiga återföreningen med pappa polisen blir alltför sentimentaliserad för att vara rimlig.

Och den varelse som sedan ett halvsekel är inspärrad på jorden, och vars flykt vid en tågurspårning  sätter igång hela händelseförloppet, blir till en alldeles för övertydlig symbol för den sinnestillstånd som finns under Joes städade yta.

För att denna morallektion skulle fungera dramatiskt hade krävts en betydligt svartare skildring av Joes liv, men filmskaparna har uppenbarligen inte velat ha temat som en undertext utan velat försäkra sig om att vi förstår att "monster-på-rymmen"-historien egentligen handlar om något "viktigare".

Vilket är synd, för den kopplingen förstår vi själva och det livfulla i skildringen av kompisgänget riskerar att dränkas i en sentimentalitet som Abrams och Spielberg gott kunnat undvika.






BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

De bortglömda

Helgen ägnades åt att jobba med teasern till den planerade skräckis-långfilmen De bortglömda, en ursprungligen en idé av Karin Bertling (skådespelare) och Thom Olausson (författare), sedan ytterligare bearbetad av Thom och mig.

Med inspelningen förlagd till Skottorps slott och eminenta insatser av fotograf Per Svensson och hans assistenter Sebastian Brännström och Andreas Dahl samt en RED-kamera (tack Smartfilm) tog vi bilder som kommer att ge intryck.





 Och de härliga ungdomar (Amanda, Axel, Fanny, Jim, Johanna, Maja, Martin, Mergim, Stina, Viktoria) som trotsade regnväder samt den ständiga växlingen mellan lång väntetid och krav på intensivt agerande när det väl är dags för tagning som präglar filmarbete gjorde jobbet som regissör till en glädje.






















För att inte tala om Karin som drottning Ulrika Eleonora,









Olle Anebratt (kompis sedan länge) som slottstjänaren Herkules och




maskläggare Richard Szedelyi.



















Tack Thom (och din käresta Ditte) för den osvikliga entusiasmen!