Fortsättningsfilmer och romanfilmatiseringar, det är
stapelvaran i den kommersinriktade internationella filmen numera. Inte konstigt
då att Jonas Jonassons romansuccé Hundraåringen som klev ut genom fönstret och
försvann nu blivit film, i regi av Felix Herngren.
Herngren har mest blivit känd som tv-skådespelare men han
har även regisserat tv-serier och långfilmer (Vuxna människor [1999], Varannan
vecka [2006]). Dessa har dock främst varit samtida vardagskomedier och när han
nu fått ansvaret för en berättelse som rör sig över hundra år och många länder
(samt med budgeten 63 miljoner kronor är en av de dyraste filmerna i svensk
filmhistoria) syns också tydligt bristerna i den övergripande visionen.
Historiens nutid handlar om hur Allan Karlsson på sin hundraårsdag
kliver ut genom fönstret från äldreboendet i Malmköping, får tag på en väska
med 50 miljoner som ett mc-gäng tjänat på knarkhandel samt hur han dels träffar
ett blandat gäng udda existenser på sin resa, dels jagas av gänget.
Samtidigt får vi genom hans berättarröst reda på hur han
levt sitt liv, alltifrån den tidiga fascinationen för att spränga (han råkar
döda en grosshandlare, varpå han sätts in på mentalsjukhus och kastreras) till
deltagandet i spanska inbördeskriget och hur han träffar Stalin, Truman,
Einsteins bror och Erlander – de flesta lyckas han på ett eller annat sätt
stöta sig med.
Hela berättelsen har den s k pikaresk-formen, där strukturen
utgörs av mer eller mindre slumpmässiga händelser och möten — men för att detta
ska bli till en upplevelserik helhet krävs att det finns något som håller ihop
de spretiga händelserna, ett tema som får helheten att bli större än de
enskilda händelserna.
Och det är här som Herngren och teamet bakom filmen inte har
lyckats. Enskildheter är bra: Robert Gustafsson gör en klart godkänd insats som
Allan, han överdriver varken den gamle Allan eller töntar till den yngre för
mycket, Iwar Wiklander som Julius (en av
reskamraterna) från den nerlagda järnvägsstationen i Byringe gör som vanligt en
gedigen insats och Guhn Andersson som personal på äldreboendet prickar in en
medelsvensk ordningsmentalitet med ackuratess.
Och Ralph Karlsson som polisen
som inte har den minsta aning om nånting är filmens stora komiska behållning.
Men när det kommer till mc-gänget och de övriga kring Allan blir det mycket av
en lågtstående buskis som sänker underhållningsvärdet i nutidsinslagen.
Om det är svensk buskis som präglar nutiden är det snarare
amerikansk film av typen Zelig (1993) och Forrest Gump (1994) som utgör
riktmärket i de historiska delarna (och medfört den höga produktionskostnaden).
Här har man satsat på att göra den visuella framställningen historisk rättvisa
och det har blivit väldigt snygg (all heder åt fotografen Göran Hallberg för
hela filmen). Men skådespeleriet ligger inte på samma nivå, vilket säkert också
hänger samman med att det inte blir klart vari poängen ligger med denna
historieskrivning. Det blir bara till (ganska platta) lustigheter, lite i stil
med Hasseåtages Picassos äventyr (1978), som ju dock är en pärla. Allan är också
en figur liknande Mr Chance i Being There/Välkommen mr Chance [1979], men där
dennes betydelse i den filmen kom sig av omgivningens tolkningar av hans
kryptiska trädgårdsmetaforer blir Allan inte till någon meningsfull metafor
över någonting, bara förevändningen för ett antal (tv-komedimässiga) sketcher.
Synd på så goda förutsättningar.
(Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret och försvann
har premiär den 25/12)
Betyg: 5/10
I samarbete med Filmtrailer.se