Julie

Helena Bergström satte för ett par år sedan upp August Strindbergs pjäs Fröken Julie på Stockholms stadsteater. Enligt henne själv tänkte hon under arbetet ständigt på hur en film kunde gestalta triangeldramat kring kön, klass och sexualitet — och nu får vi se dessa tankar realiserade.

Det har blivit en betoning på närbilder och instängt kammardrama i köket på fröken Julies gård. Betjänten Jean (Björn Bengtsson) och kokerskan Kristin (Sofi Helleday) är förlovade, men maktrelationerna gör att grevedottern Julie (Nadja Mirmiran) i sin vilsenhet kan locka Jean till att vara otrogen.

Frigörelsen från överklassens normer gör dock inte Julie lyckligare utan dramat slutar med att hon tar livet av sig.

Eller gör det? I Bergströms film skapar de sista bilderna en tveksamhet, antagligen beroende på en vilja att inte tvinga in den unga kvinnokaraktären i en alltför förutbestämd tragedi, möjligheten till förändring ska finnas kvar.

Strindbergs pjäs är en av hans mest kända och spelade under de 125 år som gått sedan den skrevs. Tolkningarna och konflikterna kring innehållet, vad som drev Strindberg att skriva pjäsen och om det var en bearbetning av hans eget förhållande till den adliga frun Siri von Essen (som spelade Julie vid premiären) har ständigt blivit till en del av själva pjäsen.

Filmatiseringarna har också varit många, Alf Sjöberg gjorde 1951 den version som blivit till riktmärket för senare försök, en närmast film noir-liknande gestaltning där Julies mor blir till styckets onda kraft. När Bergström nu har gjort sin film (med samma skådespelare som på teatern) har hon sagt att hon vill nå ut till en ung publik, vilket märks inte minst i sättet som Julie spelas på. Mirmiran har en visuell framtoning, gestik och replikföring som direkt anspelar på hur Michelle Meadows gestaltade Eva i Johan Klings film Darling från 2007: överklassflickan utan kompass i tillvaron, med förmåga till känslodjup men utan att veta hur hon ska hantera tumultet i det inre — vilket leder till en kylig framtoning i relation till omgivningen.

Bergström och Mirmiran lyckas (till skillnad från Kling och Meadows) inte hitta den balans i karaktärsskildringen som hade kunnat få Julie att bli relevant för en samtidspublik. Samspelet med Bengtsson får inte heller den hetta som gör att deras relation blir trovärdig.

Bengtsson lyckas bättre i att få fram Jeans begär efter en möjlighet att stiga socialt medan Helleday på ett utmärkt sätt får Kristin till att bli något annat än en gammal snipig köksslav, vilket karaktären alltför ofta görs till.

 

Bergström har försökt att, med hjälp av den erfarne fotografen Jens Fischer, skapa olika färgsättning för att få fram skilda känslolägen eller medvetandetillstånd under filmens gång, men det blir alltför otydligt vad färgerna syftar på. Alternativt blir det övertydligt, att den rikare färgskalan vid skildringen av Jeans och Julies barndom indikerar en mer oskuldsfull tid, medan det sepiafärgade betyder att livslusten försvunnit — kanske.

Helena Bergströms debut som filmregissör 2007 med Se upp för dårarna togs av de flesta emot som en överraskande uppfriskande och livfull film, medan könsrollsdramakomedin Så olika (2009) inte alls bemöttes lika positivt och var ett mycket stereotypt försök att visa på genusfördomar i den politiska världen. Med Julie har Bergström tyvärr inte lyckats återfinna debutens livfullhet.

(Julie har premiär den 1 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Oscar-utdelningen 2013

Oscar-statyetterna delades ut igår. 

En del saker kan onekligen sägas om pristagarna: Argo är knappast årets bästa film, tre svenskar fick pris och Christoph Waltz prenumererar numera på bästa manliga birollspriset (det vore spännande att se hur han bär upp en huvudroll — även om han de facto är den dominerande i Django Unchained).

Här är listan på pristagare vid gårdagens Oscar-utdelning:

Bästa film: ”Argo”.

Bästa regi: Ang Lee (”Berättelsen om Pi”).

Bästa kvinnliga huvudroll: Jennifer Lawrence (”Du gör mig galen!”).

Bästa manliga huvudroll: Daniel Day-Lewis (”Lincoln”).

Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway (”Les misérables”).

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz (”Django unchained”).

Bästa icke engelskspråkiga film: ”Amour” (Österrike).

Bästa animerade film: ”Modig”.

Bästa animerade kortfilm: ”Paperman”.

Bästa kortfilm: ”Curfew”.

Bästa dokumentär, långfilm: ”Searching for Sugar Man”.

Bästa dokumentär, kortfilm: ”Inocente”.

Bästa manus: Quentin Tarantino: (”Django unchained”).

Bästa manus efter förlaga: Chris Terrio: (”Argo”).

Bästa foto: ”Berättelsen om Pi”.

Bästa klippning: ”Argo”.

Bästa kostym: ”Anna Karenin”.

Bästa mask och hår: ”Les misérables”.

Bästa musik: ”Berättelsen om Pi”.

Bästa låt: ”Skyfall” (Adele Adkins, Paul Epworth, ur ”Skyfall”).

Bästa scenografi: ”Lincoln”.

Bästa ljud: Per Hallberg och Karen M Baker (”Skyfall”) och Paul NJ Ottosson (”Zero dark thirty”) (delat pris).

Bästa ljudmix: ”Les misérable”.

Bästa visuella effekter: ”Berättelsen om P”.

Hederspriser: DA Pennebaker, George Stevens Jr, Hal Needham och Jeffrey Katzenberg.

Anna Karenina

Joe Wright har i den nya versionen av Leo Tolstojs berättelse om Anna Kareninas utomäktenskapliga kärlekshistoria med greve Vronskij i 1870-talets Ryssland lyckats med att skapa ett annorlunda bild- och ljudflöde utifrån en iscensättning och klippning som lyfter fram hur samhällskonventionerna fungerar som ett fängelse för karaktärerna.

Stora delar av handlingen utspelar sig på en teater, en spelplats för de sociala ramar som gör att Anna (Keira Knightley) både är fångad i sitt äktenskap med politikern Karenin (Jude Law) och blir utstött i och med kärleken till Vronskij (Aaron Taylor-Johnson).


Detta kontrasteras med den naturlighet som finns runt Levin (Domhnall Gleeson), jordägare utanför Moskva som helst är med sina anställda och brukar jorden (en tydlig bild av Tolstoj själv). Hans kärlek till prinsessan Kitty (Alicia Vikander) är också den lyckligaste hos berättelsens viktigaste karaktärer — åtminstone efter det att hon kommit över sitt intresse för Vronskij, en ökänd kvinnoförförare.

Ytterligare en familjebildning fungerar som belysning av paret Karenins livlösa äktenskap. Hennes bror Stiva (Matthew Macfadyen) är notoriskt otrogen och filmen inleds med att Anna övertalar sin svägerska Dolly (Kelly MacDonald) att förlåta maken hans historia med guvernanten. Det som Dolly inte förmår göra, att bryta upp och riskera sitt rykte och i slutändan sitt liv, är just det som Anna gör, vilket Dolly respekterar henne för i slutet av berättelsen.

Det är vid detta besök i Moskva som Anna för första gången stöter på Vronskij och det är också hans intensiva uppvaktning som gör att hon till slut faller för honom. Och det är även i förälskelsens första skede som de två slipper ur konvenansens spelplatser och i en ljuvt romantisk scen befinner sig i ett av de sällsynta naturliga landskap som dyker upp i filmen.

Tolstojs berättelse publicerades först som en följetong i Ryssland men blev snabbt populär och sammanställdes till en roman som översattes till många andra språk. Flera filmatiseringar har gjorts, mest berömd är väl den ljudfilm med Greta Garbo som hade premiär 1935 (hon hade tidigare gjort en stumfilm på samma grundhistoria). Styrkan i berättelsen ligger till stor del i passionen mellan Anna och Vronskij, det som gör att hon har modet att riskera allt för sin kärlek. Och det är här som Wrights film är som svagast.

Kärlekskemin mellan de tu finns inte riktigt, mest beroende på att Taylor-Johnson inte har den värme som krävs. Han är mest en ytlig förförare som inte bär på de kvalitéer som gör att man tror på Annas handlösa förälskelse. Det är också när kärlekshistorien blir dominerande i filmens mittparti som dramats intensitet sjunker, man har helt enkelt inte så mycket att arbeta med som filmskapare i denna för dramat alldeles för endimensionella relation.

Mycket annat är som nämnts riktigt bra. Alla de rent visuella dimensionerna är utmärkta och klippningen, baserad på ett väl genomtänkt sätt att hantera teaterrummet och flödet av rörelser, fungerar i filmens första hälft mycket väl.

Skådespelarinsatserna är också genomgående goda, med Jude Law som främsta exempel men även Vikander och Macfadyen är alldeles utmärkta.

Och Wright, som tidigare regisserat bland annat Pride & Prejudice/Stolthet och fördom [2005] och Atonement [2007], har i denna Baz Luhrman-parafras gjort en hel del rätt som regissör, med i stort sett gott bistånd av manusförfattare Tom Stoppard.

(Anna Karenina hade premiär den 15 februari)

Betyg: 7/10

Beautiful Creatures

Beautiful Creatures handlar om snart 16-åriga Lena Duchannes (Alice Englert, dotter till regissören Jane Campion) som föräldralös flyttar till Gatlin, South Carolina. En ort som filmens berättare, den ett år äldre Ethan Wate (Alden Ehrenreich), hatar som pesten för dess instängdhet, vilket han försöker bota genom att läsa en mängd romaner, många av dem (bland annat To Kill a Mockingbird/Dödssynden) förbjudna av stadens styrande.

 

Dessa två tonåringar möts och ljuv musik uppstår, trots problemen som uppstår som en följd av att Lena är en "caster/besvärjerska" — dvs i princip en häxa. Han har haft återkommande drömmar om henne, hon om honom och det visar sig under berättelsens gång att deras förmödrar/fäder haft med varandra att göra. 

Men de får inte någon lugn stund eftersom Lenas släkting på olika vis vill hindra dem från att träffas och Lena tror att hon kommer att förvandlas till en ond varelse på sin 16-årsdag.

Det är uppenbart att filmens producenter hoppas på att Kami Garcia och Margaret Stohls romanserie om Lena ska bli en ny Twilight-framgång. Här är det True Blood-sydstaterna och inte det regniga nordväst som står för miljön (adekvat men lite för välkontrollerat fångat av fotografen Philippe Rousselot) och ska serien ta riktig fart krävs nog att man i fortsättningen inte förlitar sig på alltför ensidiga stereotyper i persongalleriet, något som det finns en tendens till i detta första försök. Emma Thompson är visserligen för det mesta rolig att se, men som fördomsfull sydstatsmamma blir det lite för mycket fars. 

Då är Jeremy Irons bättre som patriarken Macon Ravenwood, gentleman men med omfattande magiska äss i rockärmen. Han visar sig dock vara en vänlig själ, värre är det med Lenas mamma och kusin, som båda är förgörerskor av rang. Men när uppgörelsen mellan de goda och de onda magikerna kommer igång blir det mer tivoli än kamp, helt enkelt för lite av det riktigt spännande.

Filmserien kan ha en framtid för sig om man tar vara på den ironiska ton gentemot inskränktheten i Gatlin som präglar inledningen och låter de centrala figurerna agera gentemot omgivningen, inte bara gå och sukta som i Twilight. 

Både Ehrenreich och Englert håller för rollerna och den erfarne manusförfattaren Richard LaGravenese (The Fisher King [1991], The Bridges of Madison County/Broarna i Madison County [1995], The Horse Whisperer/Mannen som kunde tala med hästar [1998]), som här även regisserat, håller under större delen av filmen god kontroll på såväl handling som karaktärerna.

(Beautiful Creatures har premiär den 13 februari)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

8 korta recensioner

Den senaste tiden har det inte alltid funnits tid att skriva längre filmrecensioner för den här bloggen, men jag tänkte ta tillfället i akt och i detta inlägg skriva några rader om de filmer som jag tycker förtjänat mest uppmärksamhet — men därmed inte alltid högsta betyg.

Django Unchained: Tarantino fortsätter med sina referenser till lågbudgetfilmerna från 1960- och 70-talen, i detta fallet den italienska västern Django med Franco Nero från 1966. Stundtals är Tarntinos film på vanligt sätt närmast en splatterorgie, men en stor del ägnas åt verbala uppvisningar — främst av Christoph Waltz som gör Tarantinos dialoger (eller man borde skriva monologer) utomordentlig rättvisa. Men i detta, liksom i lågbudgetreferenserna och hänvisningarna till karaktärer och skådespelare från denna tid och värld, finns ett problem: Tarantino är själv så förtjust i dem att han inte hör/ser att de upprepas några gånger för mycket, det händer inte särskilt mycket med det verbala eller det fysiska våldet för att åskådaren ska känna att det sker en variation eller utveckling. Och Jamie Foxx är en ganska slätstruken f d slav som ska rädda sin fru och hämnas på alla dem som gör henne ont, det är i stället Waltz som är den dominerande karaktären vilket gör att den dramatiska balansen haltar.

(Django Unchained hade premiär den 18 februari)

Betyg: 7/10

Lincoln: Steven Spielbergs senaste historiska epos är en välspelad och ideologiskt korrekt gestaltning av händelserna i början av år 1865, det sista året i det amerikanska inbördeskriget. Övervägandena om det är freden eller slaveriets absoluta avskaffande som är viktigast driver berättelsens konflikter och bilden av Lincoln (Daniel Day-Lewis) som en eftertänksam taktiker bekräftas. Hans många och långa liknelsehistorier irriterar såväl motståndare som regeringsmedlemmar och filmen själv är (liksom så många filmer nuförtiden) alldeles för lång. Men nog kan man hålla med nordstaternas överbefälhavare och så småningom presidenten Ulysses S Grant i epilogen efter mordet att Lincoln var den hedervärdaste av män.

(Lincoln hade premiär den 25 januari)

Betyg: 7/10

Beasts of the Southern Wild: medelklassaren och New York-bon Benh Zeitlins fantasi om sydstaterna och det vilda och oregerliga folket i träskområdet "Badkaret" har tydliga drag av exotism över sig: levnadsintensiva främmande människor uppför sig okontrollerat, men har något mitt i den (lite för starkt symboliska) ekologiska katastrofen av Katrina-mått som gör att de har kvar livskraften. Och nioåriga Quvenzhané Wallis är ett fynd i den centrala rollen som Hushpuppy.

(Beasts of the Southern Wild hade premiär den 11 januari)

Betyg: 7/10

Les Misérables: Anne Hathaway och Hugh Jackman gör storstilade insatser i filmatiseringen av musikalen baserad på Victor Hugos indignationsroman från 1862. Det har i Tom Hoopers (The King's Speech [2010]) regi blivit en filmiskt lyckad version med storslagna miljöer, kraftfulla masscener och ett foto som ofta har ett så kort skärpedjup att minsta rörelse förskjuter seendet. Berättelsen om den orättvist fängslade Jean Valjean (Jackman) och hans försök att i fortsättningen göra gott i livet på flykt från den nitiske polisen Javert (Russell Crowe, i en intressant sångroll som han inte misslyckas med, men som hämmar honom i hans utspel) har en social tendens som förstärks av det misslyckade upproret i slutet och de ständigt närvarande röda fanorna. Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter gör en komisk variation av bedragarparet Thénardiers som stundtals är underhållande, men också gör historien lite väl Dickens-artad. Men sång och koreografi gör detta till en av de bästa filmatiseringarna av de många som gjorts på Hugos roman.

(Les Misérables hade premiär den 18 januari)

Betyg: 7/10

Flight: Denzel Washington spelar den alkoholiserade piloten Whip Whitaker på det sätt som han gjort så många gånger: bra och nyanserat, men med slutresultatet signalerat långt i förväg. Han är en hyvens grabb, visserligen med lite problem (som han försöker fly [!] ifrån), men han tar sitt ansvar och rentvår sin döda älskarinna från misstankar om att varit berusad i tjänsten. Trots att Whip gjort en mirakulös flygning av ett stort passagerarplan upp-och-ner (historien är baserad på ett misslyckat försök att göra just detta år 2000), vilket räddade de flesta i planet, tar han sitt straff och blir en bättre människa genom fängelsevistelsen. Förutom helyllemoralen lider filmen av en märklig brist på konsekvent tonläge, inte minst när John Goodman ett par gånger dyker upp som utflippad drogleverantör: en roll han i sin tur kan spela i sömnen (och gör det väldigt bra), men det förrycker dramatonen. Regissören Robert Zemeckis verkar f ö ha ett speciellt intresse av flygkrascher, Tom Hanks fick utstå ett sådant i Cast Away  år 2000 — och man kan undra över den fortsatta tendensen i amerikansk högbudgetfilm med att äldre män utan ansträngning attraherar betydligt yngre kvinnor, motsatsen förkommer inte annat än som ett psykologiskt och moraliskt problem.

(Flight hade premiär den 25 januari)

Betyg: 6/10

Frankenweenie: Tim Burtons vanliga blandning av visuell storslagenhet, denna gång förstärkt av dockanimation och en inte speciellt betydelsefull 3 D, och en begränsad förmåga att berätta historien engagerande. Detta är en tonårsversion av historien om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar liv med hjälp av elektricitet och en sorts revansch för Burton på Disney-bolaget som sparkade honom i mitten av 1980-talet efter att han blivit klar med en kortfilmsversion av samma berättelse.

(Frankenweenie hade premiär den 11 januari)

Betyg: 6,5/10

Wallander: Den orolige mannen: så återkommer då Henning Mankells polis i Krister Henrikssons gestalt, denna gång med en Mankell-roman (den sista) som grund, om mannen som ser det svenska välfärdsbygget monteras ner. Trots en viss intensitet och filmisk rörelse i början blir även denna film i regi av Agneta Fagerström Olsson en seg och osannolik berättelse, med Henriksson stirrande ut över havet som han gjort så många gånger förr. Och händelseutvecklingen kring ubåtskränkningen i Hårsfjärden 1982 leder bara till ett ständigt bilkörande mellan Ystad och Stockholm, inte verkar någon bli upprörd över morden.

(Wallander: Den orolige mannen hade premiär den 11 januari)

Betyg: 3/10

The Hobbit; för lång, för ofokuserad, för tramsig — och för mycket en upprepning av Ringen-filmerna, som ju baserades på en utvidgning av berättelsen i barnboken om Bilbo. Peter Jackson ska ha heder av att ha gjort Ringen-berättelsen rättvisa och fångat en stor publik (även om berättandet haltar betänkligt vad gäller den dramatiska strukturen), men nu har han gjort samma sak lite för många gånger. Och det ska komma två delar till!

The Hobbit hade premiär den 12 december 2012)

Betyg: 3/10