Pris i Cannes

PRESSMEDDELANDE från Film i Väst

Full pott för Film i Väst i Cannes

Film i Västs båda tävlingsbidrag i den officiella sektionen Un Certain Regard belönades med priser i årets upplaga av filmfestivalen i Cannes. Ruben Östlunds film TURIST erhöll juryns pris (Prix du jury) och ungerska Kornél Mundruczós WHITE GOD vann sektionens huvudpris.

Vid en ceremoni under fredagskvällen i sektionen Un Certain Regard mottog Ruben Östlund, som första svenska film, juryns pris (Prix du jury) för sin uppmärksammade och kritikerhyllade film TURIST.

Det är andra gången gillt för Ruben Östlund som tidigare tävlade i samma sektion med De ofrivilliga 2008. Hans uppmärksammade film Play visades även i sektionen Quinzaine des Réalisateurs vid filmfestivalen i Cannes 2011.

TURIST är producerad av Plattform Produktion i samproduktion med Film i Väst och med stöd av bland andra Svenska Filminstitutet. Filmen distribueras i Sverige av TriArt Film och har planerad Sverigepremiär till hösten 2014.

Kornél Mundruczós WHITE GOD som vann huvudpriset i samma sektion är en samproduktion med producenter från Sverige, Ungern och Tyskland med stöd av Film i Väst, Eurimages och Svenska Filminstitutet. WHITE GOD är inspelad i Ungern och har efterbearbetats i Sverige och Tyskland.

"Även i år visar Film i Väst att Västra Götaland hävdar sig starkt i konkurrensen som en av Europas främsta filmregioner. Att båda våra filmer i sektionen Un Certain Regard fick pris gör oss naturligtvis extra stolta", säger Jessica Ask, produktionschef vid Film i Väst.

I årets jury för sektionen Un Certain Regard medverkade skådespelerskorna Maria Bonnevie och Géraldine Pailhas, regissören Moussa Touré och Peter Becker från Criterion under ledning av regissören Pablo Trapero.

X-Men: Days of Future Past

Marvels serievärld erbjuder en oändlig mängd figurer för filmindustrin att göra till hjältar i påkostade actionäventyr. Sedan tidigare går två filmer på de svenska biograferna med Marvel som ursprung: The Amazing Spider-Man 2 (i den nystartade serien) och Captain America: The Return of the First Avenger – nu kommer ännu en del i berättelsen om mutanterna X-Men, med undertiteln Days of Future Past.

 

I denna den sjunde delen skickas Logan/Wolverine (Hugh Jackman) tillbaka i tiden från år 2023 till 1973 för att förhindra att Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) mördar företagsledaren Bolivar Trask (Peter Dinklage), ett mord som startade den jakt på mutanterna som nästan utrotat dem. 

Trask har skapat de farliga Sentinels/Väktarna, men Mystique orsakar genom mordet och infångandet av henne att dessa förstärks med mutantblod — vilket gör dem i stort sett osårbara.

Wolverine letar, på Charles Xavier/Professor X (Patrick Stewart) och Erik Lehnsherr/Magnetos (Ian McKellen) uppmaning, upp deras yngre jag (James McAvoy och Michael Fassbender) i jakten på Mystique och försöken att få president Nixon att inte utveckla Väktar-progammet.

Liksom alla tidsreseberättelser blir även denna en stundtals komplex och komplicerad väv av historiens nutid och olika dåtider, med möten mellan karaktärer som vet, alternativt inte vet, vad som kommer att hända i framtiden, något som både kan berika och onödigtvis krångla till temat i berättelsen.

I denna X-Men-film fungerar tidsresan förhållandevis väl, det handlar om att starta om relationen mellan människa och mutanter och undvika ett förödande krig. Och dessa berättelser har ständigt handlat om hur varelser som bedöms vara avvikare möts med rädsla och våld (den judiska historien ligger nära som referens i många situationer, likaså tillvaron för dem som bedöms vara sexuella avvikare), hur reaktionen från gruppen riskerar att eskalera våldet men också hur förnuftiga lösningar kan rädda civilisationen från undergång.

I detta finns en utvecklings- och kulturmötesoptimism som befinner sig nära en av den amerikanska populärkulturens mest långlivade medieföreteelser, tv-serien Star Trek. Och kapten Kirk dyker faktiskt upp i filmen, från ett avsnitt med tidsresor, som både en hommage och en vink om en amerikansk liberal världsbild.

Bryan Singer (en genuin Trekkie) gör här sin tredje X-Man-film (han regisserade de två första i serien) och lyckas förena tematik och kraftfull 3D-action med en lagom dos humor och goda skådespelarprestationer (med professor X i både nu- och dåtid som svagaste länk) för att garantera ytterligare en publikframgång.

(X-Men: Days of Future Past har premiär den 23/5)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Grace of Monaco

Olivier Dahans film om några dramatiska månader 1962 när furstendömet Monaco höll på att slukas av den omgivande grannen Frankrike har, efter premiärvisningen i Cannes, blivit till en kontroversiell film att hantera för distributörerna (i USA den legendariske Harvey Weinstein).

Berättelsen (skriven av Walesfödde Arash Amel) har Hollywood-stjärnan Grace Kelly (Nicole Kidman) som centralfigur, nu på sitt sjätte år som gift med furst Rainier (Tim Roth) — men hon saknar skådespelarkarriären som gav henne roller i filmer som High Noon/Sheriffen (1952), Mogambo (1953), The Country Girl/Mannen du gav mig (1954) och High Society/En skön historia (1956).

Men det var främst samarbetet med Alfred Hitchcock som gjorde miljonärsdottern från Philadelphia till stjärna, genom filmer som Dial M for Murder/Slå nollan till polisen (1954), Rear Window/Fönstret åt gården (1954) och To Catch a Thief/Ta fast tjuven (1955) — den senare inspelad på Rivieran och starkt bidragande faktor till att Kelly och Rainier möttes.

Det är också ett besök av Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths i en starkt positiv gestaltning av regissören) som sätter igång filmens intrig, inspirerad av verkliga händelser som en inledande text hävdar (och som bidragit till de högljudda diskussionerna under och efter produktionen: hur mycket av det som skildras hände i verkligheten?).

Kelly vill spela titelrollen i Marnie (den gjordes till slut av Tippi Hedren, en annan av Hitchs blondiner), men eftersom hon är en frigid kleptoman är det inte helt lätt att motivera för maken eller monegaskerna att hon ska få återuppta karriären.

När så Frankrikes behov av pengar och önskan om att ta bort omvärldens intresse från kriget i Algeriet gör att en politisk kris seglar upp sätts Kelly i det traditionella dilemmat för ambitiösa kvinnor: yrket eller familjen? Ska hon minska förtroendet för furstefamiljen genom att återuppta sin skådespelarkarriär eller ska hon visa sig vara en pliktuppfyllande hustru som står vid makens sida i krisen?

Lösningen är en kompromiss: hon tar furstinnerollen som sitt livs största roll (uppmanad av hovprästen) och bidrar starkt, genom ett tal om kärlek vid en Röda Korset-middag, till att lösa krisen.

Det är inte mycket fakta i detta påstående och inte heller i filmens hävdande att Kelly såg till att en palatskupp med Rainiers syster inblandad kunde avvärjas — men denna sidointrig leder åtminstone till att filmen får en liten spänningsdimension (en blinkning åt Hitchcock?), något som saknas under större delen av filmens förlopp. Det är mycket gående i korridorer, män i sammanträdesrum, Rainier som röker och har händerna i byxfickorna — men ärligt talat inte mycket insikter i karaktärerna eller miljön.

Kidman är i några närbilder påtagligt lik Kelly, men Dahan (som tidigare gjort bland annat La Vie en rose [2007] om Edith Piaf) har i övrigt inte lyckats särskilt väl att ringa in karaktären, hon blir mest en gökunge i hovboet likt vilken modern kvinnohjälte som helst (jämför med förra årets Diana). Biskådespelarna (Derek Jacobi, Frank Langella, Parker Posey med flera) gör väl ifrån sig, men Grace of Monaco blir som helhet en överraskande tunn och oengagerande berättelse, som mer tar fasta på politik och konspirationer än relationer och insikter.

(Grace of Monaco har premiär den 23/5)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Locke

Ivan Locke (Tom Hardy) är en man som har lyckats att skaffa sig kontroll över sitt liv. Han är besatt av sitt arbete som förman på ett internationellt företag som sysslar med betonggjutning och vet precis hur allting ska skötas när det står mycket på spel.

Han har också ett familjeliv som löper på med en fru som köper korv till fotbollsmatchen som de och deras två söner ska se på tv, kvällen före en cementleverans som är den största som gjorts i Europa.

Men så händer då det som kullkastar hans välkontrollerade liv och utlöser det drama som Stephen Knights film Locke spelar upp: kvinnan som Ivan haft en sexuell förbindelse med vid enbart ett tillfälle hamnar på BB två månader för tidigt. Vad göra?

Filmen, som är knappa nittio minuter lång, består av Ivans resa från hemstaden Birmingham till BB i London och gradvis får vi i publiken lära känna honom genom hans telefonsamtal till chefer, kolleger, fru, söner, läkare, sköterskor och kvinnan i London. Och det är allt: inga bilder från andra miljöer eller tidpunkter, bara från den stund han sätter sig i bilen till det ögonblick när han får reda på hur det gått på BB.

Det här skulle givetvis kunnat bli en trist experimentfilm som man som åskådare hade önskat varit en kortfilm på maximalt en halvtimme — men Knight (som är en erfaren manusförfattare för tv och film, med bland annat David Cronenbergs Eastern Promises [2007] på meritlistan) lyckas med att göra detta fysiskt slutna rum till en spänningsskapande faktor när vi följer hur Ivan resonerar med alla förvånade eller arga samtalspartner över telefonen. Att han inte kan interagera med dem annat än med rösten gör att vi åskådare också blir än mer känsliga för kvalitén i rösterna när de samtalar för att försöka förstå hur relationerna påverkas av hans beslut att avstå fotbollsmatchen, bli avskedad från sitt kära jobb och (möjligen) inte ha ett hem att återvända till efter nattens BB-besök.

För Ivan har ingen tanke på att överge sin trygga tillvaro, han vill bara göra det rätta och i hans samtal med den döda fadern i baksätet (som inte heller syns i bild, några moment som ger en bakgrund till Ivans agerande men inte riktigt håller dramatiskt, filmens enda riktiga svaghet) får vi klart för oss att han själv övergavs av sin far: nu vill han undvika att bli likadan.

Filmen är givetvis skådespelarmässigt en enmansshow och Tom Hardy klarar uppgiften med bravur. Att även se, och inte bara höra, honom hantera problemen med de olika personerna i sin omgivning gör också intensiteten och närvarokänslan högre, vilket även förstärks av filmfotots (fotograf Haris Zambarloukos [Mamma Mia från 2008 och Thor från 2011 bland annat]) lyster av natt och gatlyktor samt klippningens (klippare Justine Wright) flexibilitet.

(Locke hade premiär den 16/5)

Betyg: 7,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Filmfotograf Gordon Willis har avlidit.

Gordon Willis, filmfotograf för Woody Allen, Francis Ford Coppola och Alan J Pakula bland andra, har avlidit i en ålder av 82 år. 

Känd som "Prince of Darkness" för sin skicklighet i att använda ljusdunkelteknik som berättandeelement kom han att sätta standarden för 1970-talets amerikanska spänningsfilm i bland annat Klute (1971), The Godfather (1972) och All the President's Men (1976).

Godzilla i 3D

Nu rör Godzilla på sig igen!

Efter Roland Emmerichs kritiserade, för att inte säga föraktade, version från 1998 (föraktade för att reklamkampanjen gick ut på att ”size does matter”, dvs ju dyrare desto bättre), är nu britten Gareth Edwards här med en film han själv uttryckligen önskar ska räknas in som en del i det japanska Toho-bolagets värld, de 28 filmer som haft Gojira (ursprungsnamnet) som ett hot men också som en sorts hjältefigur.

Gareth Edwards

Gojira uppstod för i år 60 år sedan som en bild av kärnvapenhotet, inte minst i Japan som hade fått känna på detta vapens förfärliga effekter. Genom decennierna har Gojira kämpat mot, och ibland med, andra monster i berättelser som fascinerat (av olika skäl) en stor publik — och inte bara i Japan.

Edwards önskan om att befinna sig nära de japanska filmerna fungerar både bra och mindre bra. Liksom i hans Monster (2010) är dramatiken mer vardagligt förankrad och inte så stereotypt uppblåst som i många amerikanska monster/katastroffilmer, vilket gör hotbilden mer angelägen.

Men liksom i många (de flesta) av de japanska Gojira-filmerna finns här också en stelhet eller brist på dynamisk laddning som gör att vardagsdramatiken inte riktigt förmår engagera. Karaktärerna blir inte riktigt angelägna och trots att tematiken med sonen som skäms över faderns besatthet av en katastrof som tog moderns liv 15 år tidigare skulle kunna fungera som ett bra dramatiskt nav blir det aldrig tillräckligt starkt.

Till detta bidrar säkerligen att först modern (spelad av Juliet Binoche i en märkvärdigt liten roll), sedan fadern (Brian Cranston) dör och det är sonen Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson) som kommer att bära dramat karaktärsmässigt. Yrket som minröjare gör att han kan ingå i den militära operation som försöker besegra de onda monstren (MUTOs, dvs "Massive Unidentified Terrestrial Organism) men också att hans uttrycksregister inte är av det breda slaget. Det blir helt enkelt för entonigt.

Liksom i alla katastroffilmer så får vetenskapen stå som en sorts mot- eller medspelare till de militära lösningarna. Här är det dr Serizawa (Ken Watanabe) som får stå för de förnuftiga resonemangen (lite likt dr Malcolm i den första Jurassic Park [1993]), men mest får han gå omkring och se bekymrad ut med halvöppen mun. Och inte blir han hjälpt av sin halvt hysteriska kvinnliga forskarkollega dr Graham (spelad av Sally Hawkins i sin vanliga, halvt drogade, stil).

Hotet i filmen kommer alltså inte från Godzilla, som snarast blir till T Rex motsvarighet i Jurassic Park, den som räddar människorna från kärnvapenhotet. Och i filmens tv-sändningar blir Godzilla till slut beskriven som King of the Monsters och mänsklighetens räddare. Godzilla har blivit till en visuellt sett bra utformad figur, nära besläktad med de japanska Gojira — men tyvärr med alltför lite tid på duken.

De onda kärnvapentuggande monstren är en sorts blandning av Alien-figurerna och insekterna i Starship Troopers (1997) i utseende och Alien-referensen finns även i att vi, liksom i Aliens (1986), får se hur hon-varelsen hotar den mänskliga världen med en ny generation av monsterungar.

Överhuvudtaget finns här en hel del filmreferenser, inte alltför övertydligt tack och lov — men möjliga att hitta om man är uppmärksam: en text i familjen Brodys gamla hus där det står Mothra (en av de japanska filmernas monster, en jättefjäril) och det musikaliska temat från Jaws/Hajen (1975) dyker också upp ett par gånger när Godzilla närmar sig (och Brody hette ju sheriffen i denna film) — och David Strathairn får göra amiral Stenz som en version av sin underrättelsechef i Bourne-filmerna.

Sammantaget är Godzilla en film som är tillräckligt kraftfull när det handlar om action och det tekniska utförandet (användandet av 3D är riktigt bra, utan tramsiga plojeffekter) för att kunna tillfredsställa en stor internationell publik — men allt för svag i karaktärsdrama och egentligt spänning för att bli en genuin klassiker i genren.

(Godzilla hade premiär den 14/5)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Divergent

Succéerna Twilight och The Hunger Games (först som bokserier, sedan som filmer) har fått de amerikanska filmbolagen att bege sig ut på jakt efter nästa långa berättelse där tonårstjejer får visa att unga kvinnor kan. Att det finns ett sug efter denna sorts historier är inte underligt, killarna har ju haft sådana att uppslukas av i ett sekel. Och med en annan syn på vad kvinnor får lov att göra under de senaste decennierna är det inte så konstigt att mer actionpräglade berättelser attraherar tjejerna.

Men eftersom filmerna görs med just tjejerna i åtanke så dröjer sig tanken kvar hos producenterna att vad de egentligen vill se är hur den kvinnliga hjälten inte bara besegrar de onda i fysisk kamp utan fångar en äldre, lite farligare men i grunden kramgo kille och etablerar en heterosexuell parrelation. Mönstret går igen i Divergent, baserad på den första delen i endast tjugofemåriga Veronica Roths trilogi.

Så när sextonåriga Beatrice Prior (Shailene Woodley) i det postapokalyptiska Chicago (inte särskilt märkbart i filmen att det är Chicago, detta hade man kunnat göra mer av) har kommit till den ålder när hon ska välja vilken typ av människa hon ska vara i resten av sitt liv gör hon det enda rätta: erkänner för sig själv att hon är en gränsöverskridare och blir en av de Djärva istället för att hålla sig till föräldrarnas Ödmjuka grupp, de som innehar den politiska makten.

Men Beatrice har också drag av de andra tre samhällsgrupperna (de Fredliga, de Sanningssägande och de Lärda) vilket gör att hon ses som en divergent/avvikare, inte minst av den grupp Djärva som tillsammans med samhällets Lärda och starka kvinna Jeanine (Kate Winslet) försöker göra en statskupp och överta makten.

Liksom i så många actionfilmer, med män eller kvinnor i hjälterollerna och med en mans- eller kvinnopublik som huvudsakliga målgrupp, blir de onda till en väldigt endimensionell grupp, medan hjältens närmaste får några fler nyanserade drag. För Beatrice, som efter sitt val kallar sig Tris, innebär det att hon får råka ut för såväl svek som lojalitet i den blandade grupp tjejer och killar som ska tränas till att bli samhällets krigare.

Men hoten utifrån realiseras aldrig, det är istället de inre konflikterna som upptar berättelsen och det är genom de olika träningsmomenten som filmen ges möjlighet att uppvisa en serie actionscener. Strukturen på berättandet följer också det senaste decenniets mönster, det är tv/video/data-spelens rytmik av förklarande scener och uppdrag med tydliga inslag av fysiskt våld som upprepas genom hela filmen — med ett givet slut där Beatrice/Tris triumferar trots inledningens dåliga odds.

Romantikintresset finns i relationen till den kille som ska träna nykomlingarna, Tobias Eaton (Theo James), kallad Four efter de fyra skräcksituationer som han lärt sig övervinna på ett för de Djärva godkänt sätt. Han hjälper också Beatrice/Tris när hon ska genomgå skräcktestet, så att hennes intelligens i att lösa situationerna inte avslöjar henne för de Djärvas ledare.

Divergents regissör Neil Burger (som tidigare gjort de fantasipräglade The Illusionist [2006] och Limitless [2011]) lyckas hålla både romantik- och actionscenerna på en rimlig nivå och bildmässigt är filmen attraktiv, men det som drar ner intrycket är själva orimligheten i grundupplägget: uppdelningen i de fem samhällsgrupperna (så lik Indiens kaster att man t o m har en grupp utanför grupperna/kasterna) får ingen vettig förklaring eller orsak. Det som påstås vara grunden för ett fredligt liv är i stället alldeles uppenbart en ständig källa till interna konflikter. Kast/klass-indelningen innebär inget annat än att sätta de Ödmjukas försvarslöshet mot de Djärvas våld, efter det händer inget annat med berättelsen än uppvisandet av en serie actionuppdrag (där även Beatrices mamma visar sig vara en krigare).

(Divergent hade premiär den 30/4)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se