Blå ögon

Blå ögon, SVT:s nya politiska thrillerserie, började ikväll. Första rektionen är att trots ambitionen att ta en mer ovanlig känslomässig utgångspunkt i den uppenbara SD-kopian Trygghetspartiets familj så blir scenerna för entydiga i sin funktion och anspelningarna på samtidens svenska politisk värld för simpel. 

Spänningen kommer inte, som i de bästa danska serierna, ur dramats komplexitet utan från enkla hotsituationer, signalerade långt i förväg.

Ruben Östlund och Stellan Skarsgård nominerade

Både Ruben Östlund och hans film Turist har blivit nominerade till European Film Awards i Riga om en dryg månad.

Stellan Skarsgård har också blivit nominerad för sin roll i Lars von Triers Nymphomaniac.

Hela nomineringslistan finns här.

Gone Girl

David Finchers nya film Gone Girl har mötts av så starka lovord efter visningen på filmfestivalen i New York att förväntningarna skruvats upp inför den mer allmänna världspremiären. Tyvärr lever filmen inte upp till att vara det nästintill mästerverk som de amerikanska kritikerna hävdat att den är.

Fincher har alltsedan den tredje Alien-filmen för drygt tjugo år sedan, då han av filmkritiker sågades jäms med fotknölarna, haft ett något varierat förhållande till denna yrkeskår. Vissa har alltifrån Seven 1995 ansett att han är en spänningens mästerregissör i nivå med Hitchcock, andra att hans långdragna epos må ha intressanta grundidéer men att han manglar dem sönder och samman och inte vet när han ska avsluta filmerna.

För min del är Fight Club (1999) den enda av filmerna som kan mäta sig Seven i kvalité när det gäller spänning och intresseväckande tema. Flera av de andra (Zodiac [2007], The Curious Case of Benjamin Button/Benjamin Buttons otroliga liv [2008], Social Network [2010]) är liksom Alien 3 så obalanserade vad gäller de olika berättarelementens delar att de tappar sin styrka, medan The Game (1997) och The Girl with the Dragon Tattoo (2011) tappar spänningsmomentet ganska snart.

Detta gäller också Gone Girl. Historien handlar om hur en gift kvinna (spelad av Rosamund Pike, en begåvad aktris som här verkar ha fått alldeles för lite understöd i sin tolkning av Fincher) försvinner från hemmet och hur mannen anklagas för att ha dödat henne — men allt är inte som det inledningsvis verkar.

Upplagt för en typisk Hitchcock-film (in till avslöjandet av vad som verkligen hände ungefär i mitten av filmen, som i Vertigo/Studie i brott [1958]) — men utan ett uns av spänning!

Inledningens anklagande av maken Nick (Ben Affleck) hade krävt att hans skuld på något vis hade framstått för oss åskådare (och inte bara för filmens lättmanipulerade poliser) som trolig, men med Afflecks vanliga träbock-agerande blir den flegmatiska inställning han verkar ha till hustruns försvinnande (och som gör honom än mer misstänkt i polisens ögon) bara till en sömngångaraktig introduktion till mysteriet.

När sedan filmen avslöjar vad som faktiskt skedde görs det på ett så snabbt sätt att det intrikata i lurendrejeriet inte får sin fulla verkan — det är också möjligt att man från filmskaparnas sida snabbat på sekvensen som att försök dölja de orimligheter som den innehåller. 

Fincher och Affleck

Det finns en hel del andra logiska omöjligheter i resten av intrigen och som inte det vore nog är bilden av media (inte minst kvinnliga programledare) och dess publik så ensidigt negativ att dessa delar blir till ointressanta tillägg.

Berättelsen har i grunden ett giftigt äktenskaps/relationstema (som Hitchcock ofta hade i sina filmer) som efterkrigstidens amerikanska film noir använde sig av till mästerskap, men i Gone Girl har man valt att på ett övertydligt sätt poängtera detta för att poängen med berättelsen ska framgå.

Om övertydlighet, spänningsfrånvaro och brister i karaktärsteckningen ska lastas på romanförlagans författare och tillika filmens manusförfattare, den f d tv-journalisten Gillian Flynn, eller på Fincher går väl inte att reda ut här och nu — men Gone Girl är en rejäl besvikelse.

Betyg: 3/10

(Gone Girl har premiär den 3/10)

20,000 Days on Earth

Musikern Nick Cave står i centrum i filmen 20,000 Days on Earth, en av de bästa s k dokumentärer som gjorts under de senaste åren.

Själv har jag inte följt hans karriär från det sena 1970-talets (post)punkscen över 80-talets och millennieskiftstidens litterära och filmiska bana, men porträttet som Iain Forsyth och Jane Pollard gjort kring hans filosoferande, fantasier, samtal med psykoanalytiker, med musiker och arkivarier samt några konsertinslag gör att bilden av honom som konstnär blir gnistrande tydlig. 

Att han själv till stor del har kontrollerat filmens tillblivelse blir i det här sammanhanget inget problem, (nästan) bara en styrka.

Det betyder antagligen inte att jag kommer att lyssna mycket mer på hans musik, däremot att inse vad en film kan ge i fråga om närhet och insikt vad gäller en människas inre. Dokumentärformen sätter ofta ganska strikta gränser för vad som kan — eller (ännu mer) kan tänkas — göras, på så sätt att observationer av det dokumenterade och intervjuer blir det dominerande, möjligen med inslag av en  förklarande berättarröst.

Forsyth, Cave och Pollard

Här har regissörerna Forsyth och Pollard (som i flera år jobbat inte bara med Cave i olika videoprojekt men också med många andra i konstpop/rock-genren) lyckats få Caves dominerande personlighet att inte bli överväldigande utan genom en blandning av iscensättningar och observationer få honom att framträda både med en klar och tydlig kärna i karaktären och ge en mångskiftande bild, inte utan en viss humor. 

Rådet till låtskrivare att om man inte kan komma på en bra text så kan man alltid låta ett spädbarn och en mongolisk psykopat förenas i ett rum med en clown (gammal surrealistisk princip): om inte det sätter igång idéerna så kan man skjuta clownen.

Caves musikdramatik bär på pretentioner och känslotyngd och kan i vissa delar bli till en konstpopklump som har svårt för att lyfta, men insatt i ett större sammanhang som här får det sin relevans. 

Skildringen av föräldrarna, inte minst relationen till den tidigt avlidne pappan, glimtarna av turnélivet med The Bad Seeds och The Birthday Party samt rotandet i Cave-arkivet balanseras mellan seriös livsfilosofi och galghumoristisk distans, allt i ljuset av ett lugnt familjeliv i badorten Brighton som verkar ha fått Caves svärta att bli till en hälsosam ingrediens i livet.

Och det blir tydligt att Caves centrala konstnärliga drivkraft är tanken att minnet är det som konstituerar oss människor. Hans rädsla för att förlora sitt eget minne är också det som får honom att skriva sina långa svepande och berättande texter som ett sätt att hålla kvar sin identitet, efter 20 000 dagar på jorden.

Betyg: 9/10

(20,000 Days on Earth har premiär den 26/9)

Roy Andersson vinner Guldlejonet!

Roy Andersson vann Guldlejonet i Venedig med sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Det är första gången en svensk film vunnit detta glansfulla pris.

Hela prislistan kommer här:

VENEZIA 71
The Venezia 71 Jury, chaired by Alexandre Desplat and comprised of Joan Chen, Philip Gröning, Jessica Hausner, Jhumpa Lahiri, Sandy Powell, Tim Roth, Elia Suleiman and Carlo Verdone having viewed all 20 films in competition, has decided as follows:

GOLDEN LION for Best Film to:
EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON
(A PIGEON SAT ON A BRANCH REFLECTING ON EXISTENCE)
by Roy Andersson (Sweden, Germany, Norway, France)

SILVER LION for Best Director to:
Andrej Koncalovskij
for the film BELYE NOCHI POCHTALONA ALEKSEYA TRYAPITSYNA
(THE POSTMAN’S WHITE NIGHTS)
(Russia)

GRAND JURY PRIZE to:
THE LOOK OF SILENCE by Joshua Oppenheimer
(Denmark, Finland, Indonesia, Norway, United Kingdom)

COPPA VOLPI
for Best Actor:
Adam Driver
in the film HUNGRY HEARTS by Saverio Costanzo (Italy)

COPPA VOLPI
for Best Actress:
Alba Rohrwacher
in the film HUNGRY HEARTS by Saverio Costanzo (Italy)

MARCELLO MASTROIANNI AWARD
for Best Young Actor or Actress to:
Romain Paul
in the film LE DERNIER COUP DE MARTEAU by Alix Delaporte (France)

AWARD FOR BEST SCREENPLAY to:
Rakhshan Banietemad and Farid Mostafavi
for the film GHESSEHA (TALES) by Rakhshan Banietemad (Iran)

SPECIAL JURY PRIZE to:
SIVAS by Kaan Müjdeci (Turkey, Germany)


LION OF THE FUTURE – “LUIGI DE LAURENTIIS” VENICE AWARD FOR A DEBUT FILM
Lion of the Future – “Luigi De Laurentiis” Venice Award for a Debut Film Jury at the 71st Venice Film Festival, chaired by Alice Rohrwacher and comprised of Lisandro Alonso, Ron Mann, Vivian Qu and Razvan Radulescu,  has decided to award:

LION OF THE FUTURE – “LUIGI DE LAURENTIIS” VENICE AWARD FOR A DEBUT FILM to:
COURT by Chaitanya Tamhane (India)
ORIZZONTI
as well as a prize of 100,000 USD, donated by Filmauro di Aurelio e Luigi De Laurentiis to be divided equally between director and producer


ORIZZONTI AWARDS
The Orizzonti Jury of the 71st Venice Film Festival, chaired by Ann Hui and composed of Moran Atias, Pernilla August, David Chase, Mahamat-Saleh Haroun, Roberto Minervini and Alin Tasçiyan after screening the 29 films in competition has decided to award:

the ORIZZONTI AWARD FOR BEST FILM to:
COURT by Chaitanya Tamhane (India)

the ORIZZONTI AWARD FOR BEST DIRECTOR to:
Naji Abu Nowar
for THEEB (Jordan, U.A.E., Qatar, United Kingdom)

the SPECIAL ORIZZONTI JURY PRIZE to:
BELLUSCONE. UNA STORIA SICILIANA
by Franco Maresco (Italy)

the SPECIAL ORIZZONTI AWARD FOR BEST ACTOR OR ACTRESS to:
Emir Hadžihafizbegovic
in the film TAKVA SU PRAVILA (THESE ARE THE RULES)
by Ognjen Svilicic (Croatia, France, Serbia, Macedonia)

the ORIZZONTI AWARD FOR BEST SHORT FILM to:
MARYAM by Sidi Saleh (Indonesia)

the VENICE SHORT FILM NOMINATION FOR THE EUROPEAN FILM AWARDS 2014 to:
PAT – LEHEM (DAILY BREAD) by Idan Hubel (Israel)


VENEZIA CLASSICI AWARDS
The Venezia Classici Jury, chaired by Giuliano Montaldo composed of 28 students of Cinema History, chosen in particular from the teachers of 13 Italian Dams university programmes and from the Venice University of Ca’ Foscari, has decided to award:

the VENEZIA CLASSICI AWARD FOR BEST DOCUMENTARY ON CINEMA to:
ANIMATA RESISTENZA by Francesco Montagner and Alberto Girotto (Italy)

the VENEZIA CLASSICI AWARD FOR BEST RESTORED FILM to:
UNA GIORNATA PARTICOLARE by Ettore Scola (1977, Italy, Canada)


GOLDEN LION FOR LIFETIME ACHIEVEMENT 2014 to:
Thelma Schoonmaker
Frederick Wiseman


JAEGER-LECOULTRE GLORY TO THE FILMMAKER AWARD 2014 to:
James Franco

PERSOL TRIBUTE VISIONARY TALENT AWARD 2014 to:
Frances McDormand

L’ORÉAL PARIS PER IL CINEMA AWARD to:
Valentina Corti

Turist svenskt Oscar-bidrag

 PRESSMEDDELANDE från Svenska filminstitutet

Turist - svenskt bidrag till 2014 års Oscarsnominering

Den svenska Oscarskommittén har utsett Ruben Östlunds Turist till Sveriges Oscarsbidrag. Det är ännu en hållplats i filmens remarkabla segertåg över världen.



Regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds fjärde långfilm Turist fick sin världspremiär på Cannes filmfestival i maj, där den gjorde stor succé och belönades med juryns pris i sektionen Un Certain Regard. Dessutom har den valts ut till att visas på filmfestivalen i Toronto som äger rum i september. Den kommer också att tävla på den 50:e Chicagofestivalen som i år har skandinaviskt fokus och som äger rum i oktober. Den är såld till ett 40-tal länder, internationell säljagent är Coproduction Office. Amerikansk distributör är ingen mindre än Magnolia Pictures (Melancholia, Take This Waltz, I'm Still Here, Nymphomaniac, Frank).

Turist är producerad av Erik Hemmendorff och Marie Kjellson, Plattform Produktion i samarbete med flera europeiska producenter och filminstitut. Filmen har fått produktionsstöd av Svenska Filminstitutets förra långfilmkonsulent Lars G. Lindström. Turist hade svensk premiär den 15 augusti och distribueras av TriArt Film.

Force Majeure, som är den internationella titeln för Turist, får amerikansk biopremiär 24 oktober. För att uppmärksamma detta kommer Film Society of Lincoln Center i New York och Walker Art Center i Minneapolis att visa en retrospektiv över Ruben Östlunds första tio år som långfilmsregissör. Detta sker i januari 2015 och blir startskottet för en tre månader lång turné i Nordamerika för Östlund. Turnén produceras av Comeback Company i samarbete med Svenska Filminstitutet och Plattform Produktion, med stöd från Sveriges ambassad i USA och Sveriges generalkonsulat i New York.

Den 15 januari 2015 meddelas vilka filmer som Oscarsjuryn har nominerat till Bästa icke engelskspråkiga film. Oscarsgalan äger rum den 22 februari 2015.

Detta är andra gången Ruben Östlund är aktuell för att bli nominerad till Oscar för bästa icke engelskspråkiga film – hans De ofrivilliga var svenskt bidrag till 2009 års Oscarsgala.

Följande personer i Oscarskommittén har beslutat:

Maud Nycander, utsedd av Teaterförbundet
Jörgen Bergmark, utsedd av Teaterförbundet
Zoran Slavic, utsedd av Sveriges Filmuthyrareförening
Jan Lumholdt, utsedd av Svenska Filmkritikerförbundet
Dana O'Keefe, utsedd av Svenska Filminstitutet
Charlotta Denward, utsedd av Film- & TV-producenterna
Sören Staermose, utsedd av Film- & TV-producenterna

Medicinen

På livsstilsmagasinet Dolce Vita i Stockholm löper allting på i sina gamla hjulspår och resereportern Johanna (Helena Bergström) känner att åren bara försvinner utan att hon har ett meningsfullt liv. Visserligen har hon två exemplariska barn, men ingen man och chefen Inez (Ewa Fröling) är ständigt kritisk mot allt hon gör. Men så får Johanna en chans att åka till Menorca med sina barn för en reportageresa…

Historien i Colin Nutleys nya film Medicinen kommer från en roman med samma namn av Hans Koppel och har det gamla vanliga temat med en underkuvad karaktär som får sin revansch — i det här fallet med hjälp av en försöksmedicin.

Nutley gör ständigt denna berättelse, ibland blir det bra (som i Black Jack [1990], en av hans första filmer och fortfarande den bästa) men ofta blir det ett tomt pladdrande vilket förstärks av hans arbetsmetod med mycket improvisationer och oförmågan att klippa bort dödköttet i tagningarna.

Och så finns det ofta en elakhet mellan karaktärerna som i många fall antas vara komisk, men som i många fall (Nionde kompaniet [1987] var ett sådant fall) bara blir obehaglig.

Ett praktexempel på detta är chefredaktören Inez i den nya filmen, som bara spyr ur sig elakheter utan att man som åskådare förstår sig på figuren — då hjälper det inte att Fröling är en mästare på denna sorts karaktär.

Och inte är de andra så speciellt mycket bättre i sina ängsligheter och självupptagna manér, det är givetvis bara Johanna som är sympatisk.

Delar av två scener är riktigt bra (bland annat ett spontant skratt mellan Bergström och Katarina Ewerlöf) men det simpla i själva upplägget på berättelsen och konfliktlösningarna samt scenernas utdragenhet och upprepningar gör de nästa två timmarnas speltid till en riktig prövning, då hjälper det inte att fotot är snyggt och att Petra Mede gör en riktigt bra insats som förlösare för Johanna.

Betyg: 2/10

(Medicinen har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se

Sin City: A Dame to Kill For

Frank Millers grafiska romaner har utgjort grunden för ett flertal filmatiseringar under de senaste decennierna, ursprungligen som en startpunkt för nystarten av Batman men frågan är om inte det mest minnesvärda var när regissören Robert Rodriguez plockade upp hans historier om Sin City och för knappt tio år sedan gjorde sin (och Millers) stilistiskt nyskapande film om syndens stad — vilket innebar en nystart för Mickey Rourkes filmkarriär.

När man nu kommer tillbaka med en ny film, med undertiteln A Dame to Kill For, är Rourke tillbaka i rollen som Marv, en noshörningsliknande varelse som trots sitt uppenbara förakt för Staden inte kan slita sig från dess gator och strippklubbar.

Detsamma gäller för i stort sett alla karaktärerna: trots att de vältaligt (eller åtminstone med många ord) spyr galla över den stad/kultur som förstör deras yttre och förgiftar deras inre återvänder de hela tiden till det som blir deras död.

För död är det mycket av även i denna film. Visserligen i s k serietidningsstil (så då är det ju inte så farligt?) men det är knappast det som tar ner intrycket av filmen. Visuellt är den fantastiskt härlig, med färgskiftningar, rörelser och detaljerade texturer så att man i det närmaste sitter och dreglar av välbehag.

Men vad är det för värld som skildras? Man kan knappast tala om att det är historier som berättas, för det är verkligen bara utsnitt av berättelser och till råga på allt berättelser som är så vanliga att de inte skapar mycket av publikt engagemang för karaktärerna. Allt är mycket film noir (in till dödssätt, där klassikerna Double Indemnity/Kvinna utan samvete [1944] och Sunset Boulevard [1950] står för de tydligaste förebilderna), men till skillnad från klassikerna inom genren blir det mest en upprepning av de mest stereotypa inslagen.

Frank Miller och Robert Rodriguez

Millers dokumenterade politiskt reaktionära samhällssyn gör att det som kunnat bli till åtminstone någon sorts insiktsfulla inblickar i korrupta våldsstrukturer (som t ex finns i Chinatown [1974]) lyser med sin frånvaro.

Fatala kvinnor Eva Greens Ava Lord) och ondskefulla politiker (Powers Booths senator Roark) blir bara till obegripliga figurer — vilket visserligen underlättar för filmskaparna att ta till den enklaste av motiveringar för actioninslagen, personlig hämnd — men blir till avgrundsdjupa hål i berättelsen.

Intressantast som karaktär är Josh Brolins privatdetektiv Dwight McCarthy (är för- och efternamn en slump?) eftersom han genuint slits mellan det goda och den onda, medan Joseph Gordon-Levitt som spelaren Johnny till utmattningens gräns använder sig av sina två ansiktsuttryck och Jessica Alba som strippklubbsdansaren Nancy blir till en svårförståelig hämnare, på jakt efter modet att döda sin älskades (Bruce Willis döde polis John Hartigan) baneman.

Fler kända skådespelare kryddar anrättningen, men förutom den högklassiga visuella stiliseringen är det åter igen Mickey Rourke som står för den tyngsta insatsen. Kanske inte så konstigt att filmen räknas som en flopp i USA.

Betyg: 4/10

(Sin City: A Dame to Kill For har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se

Pris i Cannes

PRESSMEDDELANDE från Film i Väst

Full pott för Film i Väst i Cannes

Film i Västs båda tävlingsbidrag i den officiella sektionen Un Certain Regard belönades med priser i årets upplaga av filmfestivalen i Cannes. Ruben Östlunds film TURIST erhöll juryns pris (Prix du jury) och ungerska Kornél Mundruczós WHITE GOD vann sektionens huvudpris.

Vid en ceremoni under fredagskvällen i sektionen Un Certain Regard mottog Ruben Östlund, som första svenska film, juryns pris (Prix du jury) för sin uppmärksammade och kritikerhyllade film TURIST.

Det är andra gången gillt för Ruben Östlund som tidigare tävlade i samma sektion med De ofrivilliga 2008. Hans uppmärksammade film Play visades även i sektionen Quinzaine des Réalisateurs vid filmfestivalen i Cannes 2011.

TURIST är producerad av Plattform Produktion i samproduktion med Film i Väst och med stöd av bland andra Svenska Filminstitutet. Filmen distribueras i Sverige av TriArt Film och har planerad Sverigepremiär till hösten 2014.

Kornél Mundruczós WHITE GOD som vann huvudpriset i samma sektion är en samproduktion med producenter från Sverige, Ungern och Tyskland med stöd av Film i Väst, Eurimages och Svenska Filminstitutet. WHITE GOD är inspelad i Ungern och har efterbearbetats i Sverige och Tyskland.

"Även i år visar Film i Väst att Västra Götaland hävdar sig starkt i konkurrensen som en av Europas främsta filmregioner. Att båda våra filmer i sektionen Un Certain Regard fick pris gör oss naturligtvis extra stolta", säger Jessica Ask, produktionschef vid Film i Väst.

I årets jury för sektionen Un Certain Regard medverkade skådespelerskorna Maria Bonnevie och Géraldine Pailhas, regissören Moussa Touré och Peter Becker från Criterion under ledning av regissören Pablo Trapero.

X-Men: Days of Future Past

Marvels serievärld erbjuder en oändlig mängd figurer för filmindustrin att göra till hjältar i påkostade actionäventyr. Sedan tidigare går två filmer på de svenska biograferna med Marvel som ursprung: The Amazing Spider-Man 2 (i den nystartade serien) och Captain America: The Return of the First Avenger – nu kommer ännu en del i berättelsen om mutanterna X-Men, med undertiteln Days of Future Past.

 

I denna den sjunde delen skickas Logan/Wolverine (Hugh Jackman) tillbaka i tiden från år 2023 till 1973 för att förhindra att Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) mördar företagsledaren Bolivar Trask (Peter Dinklage), ett mord som startade den jakt på mutanterna som nästan utrotat dem. 

Trask har skapat de farliga Sentinels/Väktarna, men Mystique orsakar genom mordet och infångandet av henne att dessa förstärks med mutantblod — vilket gör dem i stort sett osårbara.

Wolverine letar, på Charles Xavier/Professor X (Patrick Stewart) och Erik Lehnsherr/Magnetos (Ian McKellen) uppmaning, upp deras yngre jag (James McAvoy och Michael Fassbender) i jakten på Mystique och försöken att få president Nixon att inte utveckla Väktar-progammet.

Liksom alla tidsreseberättelser blir även denna en stundtals komplex och komplicerad väv av historiens nutid och olika dåtider, med möten mellan karaktärer som vet, alternativt inte vet, vad som kommer att hända i framtiden, något som både kan berika och onödigtvis krångla till temat i berättelsen.

I denna X-Men-film fungerar tidsresan förhållandevis väl, det handlar om att starta om relationen mellan människa och mutanter och undvika ett förödande krig. Och dessa berättelser har ständigt handlat om hur varelser som bedöms vara avvikare möts med rädsla och våld (den judiska historien ligger nära som referens i många situationer, likaså tillvaron för dem som bedöms vara sexuella avvikare), hur reaktionen från gruppen riskerar att eskalera våldet men också hur förnuftiga lösningar kan rädda civilisationen från undergång.

I detta finns en utvecklings- och kulturmötesoptimism som befinner sig nära en av den amerikanska populärkulturens mest långlivade medieföreteelser, tv-serien Star Trek. Och kapten Kirk dyker faktiskt upp i filmen, från ett avsnitt med tidsresor, som både en hommage och en vink om en amerikansk liberal världsbild.

Bryan Singer (en genuin Trekkie) gör här sin tredje X-Man-film (han regisserade de två första i serien) och lyckas förena tematik och kraftfull 3D-action med en lagom dos humor och goda skådespelarprestationer (med professor X i både nu- och dåtid som svagaste länk) för att garantera ytterligare en publikframgång.

(X-Men: Days of Future Past har premiär den 23/5)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Grace of Monaco

Olivier Dahans film om några dramatiska månader 1962 när furstendömet Monaco höll på att slukas av den omgivande grannen Frankrike har, efter premiärvisningen i Cannes, blivit till en kontroversiell film att hantera för distributörerna (i USA den legendariske Harvey Weinstein).

Berättelsen (skriven av Walesfödde Arash Amel) har Hollywood-stjärnan Grace Kelly (Nicole Kidman) som centralfigur, nu på sitt sjätte år som gift med furst Rainier (Tim Roth) — men hon saknar skådespelarkarriären som gav henne roller i filmer som High Noon/Sheriffen (1952), Mogambo (1953), The Country Girl/Mannen du gav mig (1954) och High Society/En skön historia (1956).

Men det var främst samarbetet med Alfred Hitchcock som gjorde miljonärsdottern från Philadelphia till stjärna, genom filmer som Dial M for Murder/Slå nollan till polisen (1954), Rear Window/Fönstret åt gården (1954) och To Catch a Thief/Ta fast tjuven (1955) — den senare inspelad på Rivieran och starkt bidragande faktor till att Kelly och Rainier möttes.

Det är också ett besök av Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths i en starkt positiv gestaltning av regissören) som sätter igång filmens intrig, inspirerad av verkliga händelser som en inledande text hävdar (och som bidragit till de högljudda diskussionerna under och efter produktionen: hur mycket av det som skildras hände i verkligheten?).

Kelly vill spela titelrollen i Marnie (den gjordes till slut av Tippi Hedren, en annan av Hitchs blondiner), men eftersom hon är en frigid kleptoman är det inte helt lätt att motivera för maken eller monegaskerna att hon ska få återuppta karriären.

När så Frankrikes behov av pengar och önskan om att ta bort omvärldens intresse från kriget i Algeriet gör att en politisk kris seglar upp sätts Kelly i det traditionella dilemmat för ambitiösa kvinnor: yrket eller familjen? Ska hon minska förtroendet för furstefamiljen genom att återuppta sin skådespelarkarriär eller ska hon visa sig vara en pliktuppfyllande hustru som står vid makens sida i krisen?

Lösningen är en kompromiss: hon tar furstinnerollen som sitt livs största roll (uppmanad av hovprästen) och bidrar starkt, genom ett tal om kärlek vid en Röda Korset-middag, till att lösa krisen.

Det är inte mycket fakta i detta påstående och inte heller i filmens hävdande att Kelly såg till att en palatskupp med Rainiers syster inblandad kunde avvärjas — men denna sidointrig leder åtminstone till att filmen får en liten spänningsdimension (en blinkning åt Hitchcock?), något som saknas under större delen av filmens förlopp. Det är mycket gående i korridorer, män i sammanträdesrum, Rainier som röker och har händerna i byxfickorna — men ärligt talat inte mycket insikter i karaktärerna eller miljön.

Kidman är i några närbilder påtagligt lik Kelly, men Dahan (som tidigare gjort bland annat La Vie en rose [2007] om Edith Piaf) har i övrigt inte lyckats särskilt väl att ringa in karaktären, hon blir mest en gökunge i hovboet likt vilken modern kvinnohjälte som helst (jämför med förra årets Diana). Biskådespelarna (Derek Jacobi, Frank Langella, Parker Posey med flera) gör väl ifrån sig, men Grace of Monaco blir som helhet en överraskande tunn och oengagerande berättelse, som mer tar fasta på politik och konspirationer än relationer och insikter.

(Grace of Monaco har premiär den 23/5)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Locke

Ivan Locke (Tom Hardy) är en man som har lyckats att skaffa sig kontroll över sitt liv. Han är besatt av sitt arbete som förman på ett internationellt företag som sysslar med betonggjutning och vet precis hur allting ska skötas när det står mycket på spel.

Han har också ett familjeliv som löper på med en fru som köper korv till fotbollsmatchen som de och deras två söner ska se på tv, kvällen före en cementleverans som är den största som gjorts i Europa.

Men så händer då det som kullkastar hans välkontrollerade liv och utlöser det drama som Stephen Knights film Locke spelar upp: kvinnan som Ivan haft en sexuell förbindelse med vid enbart ett tillfälle hamnar på BB två månader för tidigt. Vad göra?

Filmen, som är knappa nittio minuter lång, består av Ivans resa från hemstaden Birmingham till BB i London och gradvis får vi i publiken lära känna honom genom hans telefonsamtal till chefer, kolleger, fru, söner, läkare, sköterskor och kvinnan i London. Och det är allt: inga bilder från andra miljöer eller tidpunkter, bara från den stund han sätter sig i bilen till det ögonblick när han får reda på hur det gått på BB.

Det här skulle givetvis kunnat bli en trist experimentfilm som man som åskådare hade önskat varit en kortfilm på maximalt en halvtimme — men Knight (som är en erfaren manusförfattare för tv och film, med bland annat David Cronenbergs Eastern Promises [2007] på meritlistan) lyckas med att göra detta fysiskt slutna rum till en spänningsskapande faktor när vi följer hur Ivan resonerar med alla förvånade eller arga samtalspartner över telefonen. Att han inte kan interagera med dem annat än med rösten gör att vi åskådare också blir än mer känsliga för kvalitén i rösterna när de samtalar för att försöka förstå hur relationerna påverkas av hans beslut att avstå fotbollsmatchen, bli avskedad från sitt kära jobb och (möjligen) inte ha ett hem att återvända till efter nattens BB-besök.

För Ivan har ingen tanke på att överge sin trygga tillvaro, han vill bara göra det rätta och i hans samtal med den döda fadern i baksätet (som inte heller syns i bild, några moment som ger en bakgrund till Ivans agerande men inte riktigt håller dramatiskt, filmens enda riktiga svaghet) får vi klart för oss att han själv övergavs av sin far: nu vill han undvika att bli likadan.

Filmen är givetvis skådespelarmässigt en enmansshow och Tom Hardy klarar uppgiften med bravur. Att även se, och inte bara höra, honom hantera problemen med de olika personerna i sin omgivning gör också intensiteten och närvarokänslan högre, vilket även förstärks av filmfotots (fotograf Haris Zambarloukos [Mamma Mia från 2008 och Thor från 2011 bland annat]) lyster av natt och gatlyktor samt klippningens (klippare Justine Wright) flexibilitet.

(Locke hade premiär den 16/5)

Betyg: 7,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Filmfotograf Gordon Willis har avlidit.

Gordon Willis, filmfotograf för Woody Allen, Francis Ford Coppola och Alan J Pakula bland andra, har avlidit i en ålder av 82 år. 

Känd som "Prince of Darkness" för sin skicklighet i att använda ljusdunkelteknik som berättandeelement kom han att sätta standarden för 1970-talets amerikanska spänningsfilm i bland annat Klute (1971), The Godfather (1972) och All the President's Men (1976).

Godzilla i 3D

Nu rör Godzilla på sig igen!

Efter Roland Emmerichs kritiserade, för att inte säga föraktade, version från 1998 (föraktade för att reklamkampanjen gick ut på att ”size does matter”, dvs ju dyrare desto bättre), är nu britten Gareth Edwards här med en film han själv uttryckligen önskar ska räknas in som en del i det japanska Toho-bolagets värld, de 28 filmer som haft Gojira (ursprungsnamnet) som ett hot men också som en sorts hjältefigur.

Gareth Edwards

Gojira uppstod för i år 60 år sedan som en bild av kärnvapenhotet, inte minst i Japan som hade fått känna på detta vapens förfärliga effekter. Genom decennierna har Gojira kämpat mot, och ibland med, andra monster i berättelser som fascinerat (av olika skäl) en stor publik — och inte bara i Japan.

Edwards önskan om att befinna sig nära de japanska filmerna fungerar både bra och mindre bra. Liksom i hans Monster (2010) är dramatiken mer vardagligt förankrad och inte så stereotypt uppblåst som i många amerikanska monster/katastroffilmer, vilket gör hotbilden mer angelägen.

Men liksom i många (de flesta) av de japanska Gojira-filmerna finns här också en stelhet eller brist på dynamisk laddning som gör att vardagsdramatiken inte riktigt förmår engagera. Karaktärerna blir inte riktigt angelägna och trots att tematiken med sonen som skäms över faderns besatthet av en katastrof som tog moderns liv 15 år tidigare skulle kunna fungera som ett bra dramatiskt nav blir det aldrig tillräckligt starkt.

Till detta bidrar säkerligen att först modern (spelad av Juliet Binoche i en märkvärdigt liten roll), sedan fadern (Brian Cranston) dör och det är sonen Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson) som kommer att bära dramat karaktärsmässigt. Yrket som minröjare gör att han kan ingå i den militära operation som försöker besegra de onda monstren (MUTOs, dvs "Massive Unidentified Terrestrial Organism) men också att hans uttrycksregister inte är av det breda slaget. Det blir helt enkelt för entonigt.

Liksom i alla katastroffilmer så får vetenskapen stå som en sorts mot- eller medspelare till de militära lösningarna. Här är det dr Serizawa (Ken Watanabe) som får stå för de förnuftiga resonemangen (lite likt dr Malcolm i den första Jurassic Park [1993]), men mest får han gå omkring och se bekymrad ut med halvöppen mun. Och inte blir han hjälpt av sin halvt hysteriska kvinnliga forskarkollega dr Graham (spelad av Sally Hawkins i sin vanliga, halvt drogade, stil).

Hotet i filmen kommer alltså inte från Godzilla, som snarast blir till T Rex motsvarighet i Jurassic Park, den som räddar människorna från kärnvapenhotet. Och i filmens tv-sändningar blir Godzilla till slut beskriven som King of the Monsters och mänsklighetens räddare. Godzilla har blivit till en visuellt sett bra utformad figur, nära besläktad med de japanska Gojira — men tyvärr med alltför lite tid på duken.

De onda kärnvapentuggande monstren är en sorts blandning av Alien-figurerna och insekterna i Starship Troopers (1997) i utseende och Alien-referensen finns även i att vi, liksom i Aliens (1986), får se hur hon-varelsen hotar den mänskliga världen med en ny generation av monsterungar.

Överhuvudtaget finns här en hel del filmreferenser, inte alltför övertydligt tack och lov — men möjliga att hitta om man är uppmärksam: en text i familjen Brodys gamla hus där det står Mothra (en av de japanska filmernas monster, en jättefjäril) och det musikaliska temat från Jaws/Hajen (1975) dyker också upp ett par gånger när Godzilla närmar sig (och Brody hette ju sheriffen i denna film) — och David Strathairn får göra amiral Stenz som en version av sin underrättelsechef i Bourne-filmerna.

Sammantaget är Godzilla en film som är tillräckligt kraftfull när det handlar om action och det tekniska utförandet (användandet av 3D är riktigt bra, utan tramsiga plojeffekter) för att kunna tillfredsställa en stor internationell publik — men allt för svag i karaktärsdrama och egentligt spänning för att bli en genuin klassiker i genren.

(Godzilla hade premiär den 14/5)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se