Filmen har kritiserats från olika håll: av dem som förnekar
att USA-trupper använt tortyr, av dem som anser att filmen försvarar tortyr
samt av dem som ser berättelsen som ett hyllande av de amerikanska soldaternas
brutala dödande av Usama bin Ladin och flera i hans familj i maj 2011. Och på
sätt och vis kan man säga att alla har rätt.
Filmen tar sin utgångspunkt i försöken att spåra upp bin
Ladin. Med det som mål är medlen på eller över gränsen till internationella
överenskommelser mot tortyr — men de fungerar, man får reda på viktig
information. I filmen diskuteras dock också de olika överväganden som görs i
förhållande till uppgifter som pressas ur fångar: kan man lita på dem, förutom
att ljuga kan det inte vara så att de torterade säger vad som helst som de tror
att amerikanerna vill veta bara för att slippa tortyren?
Och det är hennes besatthet av att spåra upp honom samt tomheten när väl detta är genomfört och världens mest jagade terrorist oskadliggjorts som står i filmens centrum.
När väl misstanken om var Bin Ladin befinner sig får en
tydligare adress (granne med den pakistanska militärakademin!) kommer dock
Bigelow igång med det som varit hennes stora kompetens under den snart
trettioåriga karriären som regissör — att göra spännande actionscener som är
möjliga att följa och förstå för åskådaren, som inte klipps sönder till
obegriplighet, vilket sker alltför ofta i den samtida amerikanska filmen.
Uppbyggandet av spänningen inför tillslaget mot den gård där
bin Ladin och delar av hans familj befann sig, en insats som gjordes utan de
pakistanska myndigheternas vetskap, samt själva den långsamma genomsökningen av
gården skapar en intensitet som Bigelow (och klipparna Chris Innis och Bob
Murawski, som även arbetade med The Hurt Locker, liksom manusförfattaren Mark
Boal) utnyttjar till fullo.
(Zero Dark Thirty har premiär den 1 februari)
Betyg: 7/10
I samarbete med Filmtrailer.se
