PRESSMEDDELANDE från SvT, Nordisk Film och Film i Väst
"Ny satsning på publik kvalitetsfilm
Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television satsar på nya filmprojekt som förenar hög kvalitet med stor publik potential. Satsningen görs med förhoppningen om att vitalisera svensk films position i Sverige och i övriga världen med målet att göra svensk film till publikens förstahandsval.
Idag tillkännager Film i Väst, Nordisk Film och Sveriges Television sin gemensamma satsning med målet att skapa bättre förutsättningar för finansiering och produktion av långfilm som förenar hög kvalitet och angelägna berättelser med ett starkt publikt tilltal.
Varje enskilt projekt kan få maximal tilldelning om 25 miljoner kronor av de tre samproducenterna.
"Vår satsning kan ses som en vitamininjektion till svensk filmsektor som behöver lyfta produktionskvaliteten med siktet inställt på att nå den stora publiken. Målet är göra Sverige till det land i Norden som har högst marknadsandel för inhemsk film på repertoaren", säger Tomas Eskilsson, VD för Film i Väst.
De tre samarbetsparterna skapar genom satsningen ett starkt fundament för filmer som strävar efter kvalitet i alla aspekter som manus, regi, cast, visualitet och tematik. Filmer som är och ska vara angelägna för en stor publik både på hemmaplan och utanför Sveriges gränser.
"Detta är också ett sätt att motivera flera av våra talangfulla filmskapare inom svensk film att fokusera mer på bred kvalitetsfilm med en potential att nå ut internationellt", säger Lone Korslund, Head of Nordic Co-productions and Acquisitions, Nordisk Film.
Satsningen är tänkt att utgöra ett fundament från vilket filmer kan produceras med budgetar mellan 35 och 50 miljoner kronor, vilket är cirka 50 % mer än vad en genomsnittligt svensk film kostar.
"Vi vill höja kvaliteten i svenskt filmskapande och ytterligare stärka svensk långfilms position hos den breda svenska bio-publiken och inte minst hos tv-tittarna", säger Hanne Palmquist, Commissioning Editor Feature Films & TV Drama, vid Sveriges Television.
Nordisk Film kommer att svara för den nordiska distributionen av de aktuella filmprojekten och Trust Nordisk för International Sales. Sveriges Television erhåller nationella sändningsrättigheter för fri-tv."
En reflektion är att det som sagts vara den stora kvalitetshöjlkingen i svensk film (vilket man kan diskutera om detta verkligen inträffat) inte slagit igenom publikt och nu måste man göra något åt situationen så att man kan dra nytta av framgångarna för tv-serieproduktionen.
Och allt som höjer kvalitén inom svensk film bör stödjas!
fredag 27 februari 2015
måndag 23 februari 2015
Oscar 2015
Årets Oscar-statyetter fördelades så här:
Bästa film: ”Birdman”
Bästa regi: Alejandro González Iñárritu -
”Birdman”
Bästa originalmanus: Alejandro González
Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr and Armando Bo - ”Birdman”
Bästa manus efter förlaga: Graham Moore ”The
Imitation Game”
Bästa foto: Emmanuel Lubezki – ”Birdman”
Bästa klippning: Tom Cross ”Whiplash”
Bästa originalmusik: Alexandre Desplat ”The
Grand Budapest Hotel”
Bästa kvinnliga huvudroll: Julianne Moore -
”Still Alice”
Bästa manliga huvudroll: Eddie Redmayne - ”The
theory of everything”
Bäst manliga biroll: JK Simmons – ”Whiplash”
Bästa kvinnliga biroll: Patricia Arquette -
”Boyhood”
Bästa utländska film: ”Ida” av Pawel
Pawlikowski
Bästa dokumentär: ”Citizenfour” av Laura
Poitras
Bästa animerade långfilm: ”Big hero 6”
Bästa ljudklipp: Alan Robert Murray och Bub
Asman – ”American Sniper”
Bästa visuella effekter: Paul Franklin, Andrew
Lockley, Ian Hunter och Scott Fisher – ”Interstellar”
Bästa makeup: Frances Hannon och Mark Coulier –
”The Grand Budapest Hotel”
Bästa kostym: Milena Canonero – ”The Grand
Budapest Hotel”
Bästa produktionsdesign: Adam Stockhausen och
Anna Pinnock ”The Grand Budapest Hotel”
Bästa kortdokumentär: ”Crisis Hotline: Veterans
Press 1”
Bästa kortfilm: ”The Phone Call”
Bästa animerade kortfilm: ”Feast”
Bästa låt: ”Glory” i ”Selma” (John Stephens och
Lonnie Lynn, framförd av Common och John Legend)
lördag 14 februari 2015
Svenska framgångar i Berlin
Glädjande pressmeddelande från Film i Väst
Sanna Lenkens MIN LILLA SYSTER vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation Kplus idag på eftermiddagen och gör därmed Beata Gårdeler sällskap efter hennes vinst igår kväll av Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation 14Plus vid Berlins filmfestival.
Det blev full utdelning för Film i Västs samproduktioner MIN LILLA SYSTER och FLOCKEN som båda tog hem var sin Kristallbjörn vid årets upplaga av Berlins filmfestival.
Sanna Lenken vann Kristallbjörnen i sektionen Generation Kplus med MIN LILLA SYSTER om 12-åriga Stella och hennes några år äldre syster, konståkningssatsande Katja som bär på en hemlighet med bland andra Amy Deasismont i rollerna.
Juryns motivering:
The film's unique perspective, stunning performances and challenging theme really touched our hearts.
"Jag är mycket lycklig! Jag och mina tyska kollegor som varit med och jobbat med filmen nere i Berlin vill dricka bubbel, dansa och krama Kristallbjörnen och juryn", säger regissören Sanna Lenken.
MIN LILLA SYSTER är producerad av Annika Rogell för Tangy i samproduktion med Film i Väst, Fortune Cookie Film och Sveriges Television med flera samt med stöd av Svenska Filminstitutet, Magdalena Jangard.
Beata Gårdelers drama FLOCKEN vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i sektionen Generation 14Plus igår kväll som tidigare meddelats.
"Vi gratulerar filmskaparna bakom Min lilla syster till Kristallbjörnen och konstaterar att vår satsning på film för nya generationer skördar stora framgångar på absolut högsta internationella nivå", säger Tomas Eskilsson, VD på Film i Väst.
MIN LILLA SYSTER har svensk biopremiär 18 september 2015.
Sanna Lenkens MIN LILLA SYSTER vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation Kplus idag på eftermiddagen och gör därmed Beata Gårdeler sällskap efter hennes vinst igår kväll av Kristallbjörnen för ”Bästa film” i Generation 14Plus vid Berlins filmfestival.
Det blev full utdelning för Film i Västs samproduktioner MIN LILLA SYSTER och FLOCKEN som båda tog hem var sin Kristallbjörn vid årets upplaga av Berlins filmfestival.
Sanna Lenken vann Kristallbjörnen i sektionen Generation Kplus med MIN LILLA SYSTER om 12-åriga Stella och hennes några år äldre syster, konståkningssatsande Katja som bär på en hemlighet med bland andra Amy Deasismont i rollerna.
Juryns motivering:
The film's unique perspective, stunning performances and challenging theme really touched our hearts.
"Jag är mycket lycklig! Jag och mina tyska kollegor som varit med och jobbat med filmen nere i Berlin vill dricka bubbel, dansa och krama Kristallbjörnen och juryn", säger regissören Sanna Lenken.
MIN LILLA SYSTER är producerad av Annika Rogell för Tangy i samproduktion med Film i Väst, Fortune Cookie Film och Sveriges Television med flera samt med stöd av Svenska Filminstitutet, Magdalena Jangard.
Beata Gårdelers drama FLOCKEN vann Kristallbjörnen för ”Bästa film” i sektionen Generation 14Plus igår kväll som tidigare meddelats.
"Vi gratulerar filmskaparna bakom Min lilla syster till Kristallbjörnen och konstaterar att vår satsning på film för nya generationer skördar stora framgångar på absolut högsta internationella nivå", säger Tomas Eskilsson, VD på Film i Väst.
MIN LILLA SYSTER har svensk biopremiär 18 september 2015.
Labels:
Beata Gårdeler,
Film i Väst,
Flocken,
Min lilla syster,
Sanna Lenken
fredag 13 februari 2015
Fifty Shades of Grey
Så var det då dags för den första delen i E L James
(författarnamn för Erika Mitchell) omtalade romantrilogi Fifty Shades of Grey
från 2011-2012 att få premiär som film, i regi av Sam(antha) Taylor-Johnson som
tidigare gjort Nowhere Boy (2009) om John Lennons uppväxt.
Erotisk, pornografisk, upphetsande, omskakande, farlig för
de unga själarna? Nej, snarare seg och avtändande, utan de omstörtande
aspekterna av den Dominans-Underkastelse-sexualitet som uppenbarligen
strukturerar böckerna (som jag läst tre sidor av, sedan blev det för tråkigt).
Kan då den avsedda målgruppen (som undertecknad inte tillhör
varken köns- eller åldersmässigt) få ut något av detta? Förhoppningsvis,
eftersom ett rekordstort antal har köpt biljetter i förköp och (antagligen) även
läst böckerna. Vad kommer de då att få med sig från filmen?
Först och främst en variant av Twilight-berättelserna
(historien började följdriktigt som en ”fan fiction” utifrån Stephenie Meyers
böcker), vilka i sin tur är en uppdatering av den romantiska litteratur som
formades på 1800-talet och fortsatt som s k para-litteratur med Harlekin-serien
och andra liknande massmarknadsböcker under 1900-talet.
Intressant nog kommer detta på tal tidigt i filmen när den
stenrike och 27 år unge Christian Grey (Jamie Dornan) frågar Anastasia Steele
(Dakota Johnson), som har engelsk litteratur som huvudämne på college, vem
favoritförfattaren är: Brontë, Austen eller Hardy? Hon svarar Thomas Hardy, han
tror Jane Austen (Dornans likhet med Colin Firth som blev hjärtekrossare som
Darcy i Austen-serien Pride and Prejudice/Stolthet och fördom från 1995 är slående) — medan det i själva
verket är systrarna Brontë (och speciellt Charlottes Jane Eyre från 1847) som
står som modell för hela genren.
I denna är temat ”kvinnans moraliska uppfostran av mannen”,
genomfört med mycket plåga och berättad utifrån kvinnan synvinkel. Därmed inte
sagt att genren är feministisk i en samtida mening, men att det är kvinnans
lust och moral som styr skildringen.
I filmen Fifty Shades of Grey får vi hela tiden följa
Anastasia/Ana i hennes försök att förstå sig på Christians oförmåga att låta
sig beröras fysiskt — och emotionellt. Men filmen är också uppenbarligen rädd
för att stöta bort viktiga publiksegment så det spel av dominans och
underkastelse som är berättelsens fundament blir mycket tamt skildrat och
aldrig till det spänningsförhållande mellan makt och lust, manligt och
kvinnligt som hade kunnat göra historien glödande.
Markis de Sade och sexualitetsformernas plats i sociala
omvandlingar och mer genomgripande kulturella förändringar finns här antydda,
men svagt och utan ens de vidare vibrationer som både mjukporr och mer
sadomasochistiska filmtyper uppvisat de senaste femtio åren.
Filmskaparna vågar inte närma sig BDSM på ett kraftfullt
sätt (det hade ändå inte behövt bli sadistisk porr i skildringen) utan allt
blir så gulligt, från Christians uppsyn till alla sidofigurernas vänlighet. Och
ändå är det barndomstrauma och pedofili som ligger till grund för Christians
oförmåga/ovilja att låta sig beröras i det inre som gör att hans och Anas
förhållande blir ohållbart i denna första del.
Till svårigheterna med att få dynamiken att fungera i filmen
hör att Jamie Dornan spelar Christian på ett så distanserat sätt att Anas
fascination blir oförståelig — han blir närmast till en variant på Patrick Bateman i American
Psycho och sexualitetsperversionen är snarare fetischism än
BDSM. Ändå från filmens början är det alla Christians prylar som betonas,
alltifrån slipsar och kostymer till bilar och piskor och därmed blir till
fascinationsobjekt för själva berättandet.
Mot detta står alltså Anas ”vanlighet”, uttryckt genom hennes enkla kläder och extrajobbet i en järnaffär till att hon har väntat på den rätte och är oskuld när de träffas. Dakota Johnson lyckas gestalta henne på ett trovärdigt sätt och bidrar med sitt Charlotte Gainsbourg-liknande utseende till att Fifty Shades of Grey blir en spegelbild av Lars von Triers Nymphomania (2013), där Stellan Skarsgårds rollfigur försöker förstå sig på den kvinnliga sexualiteteten.
Även andra delar i filmen håller hyfsad klass (scenografi,
kläder, foto), men som berättelse om omvälvande och normbrytande sexualitet är
Fifty Shades of Grey inte en betydelsefull film.
Betyg: 3/10
(Fifty Shades of Grey har premiär den 13/2)
I samarbete med Filmtrailer.se
fredag 6 februari 2015
Natt på museet: Gravkammarens hemlighet
Shawn Levy har det senaste decenniet regisserat ett flertal
ekonomiskt framgångsrika filmer, företrädesvis i komedigenren. Historierna om
vad som händer på det Naturhistoriska museet i New York har väl varit de mest
populära, därför har vi nu belönats med den tredje i serien, kallad Night at
the Museum: Secret of the Tomb/Natt på museet: Gravkammarens hemlighet.
Inte för att det är en så fasligt stor hemlighet som döljs i
den gravkammare som 1938 plundras på sina rikedomar och förs till Väst. Viktigast
är en sorts magisk tavla som är orsaken till att varelserna på museet på
Manhattan kommer till liv under nätterna — det som var hela poängen med
filmerna från början.
Men någon spänningsberättelse kring avslöjandet av denna
hemlighet är den här filmen knappast, snarare är det en lite uppgiven
fortsättning där nattvakten Larry (Ben Stiller) får fortsätta att försöka hantera
neanderthalare, dinosaurier och Attila the Hun så att de inte blir alltför
påtagliga fenomen i den vardagliga världen.
Den här gången tar han sig till London för att försöka klura
ut varför figurerna börjar förlora sin livlighet och lösningen blir både enkel
och obegriplig: hur är denna hemlighet dels något som är så storslagen och
samtidigt så banal?
På vägen blir detta också till en dubbelberättelse om
föreningen av fäder och söner, ett tema som så totalt dominerar (inte minst den
breda amerikanska) filmkulturen att man önskar att filmarna kunde anstränga sig
lite mer för att göra dem angelägna.
Roligast är Stiller som Larrys neanderthalvariant Laa, mest
bortkastade är Ricky Gervais, Steve Coogan och Owen Wilson, tristast är att se skildringen av en något överviktig kvinna som ska vara rolig genom att inte ha någon verklighetskoll och därför blir förälskad i neanderthalaren (den ende hon kan få intresserad?) och sorgligast är att se de nu
bortgångna Mickey Rooney och Robin Williams.
Sämst är den svenska dubbningen som missar allt, från röster
som stämmer med karaktärernas ålder till den totala bristen på atmosfärskapande
ljud och mumlande skådisar.
Betyg: 2/10
(Natt på museet: Gravkammarens hemlighet har premiär den
6/2)
Labels:
Ben Stiller,
Owen Wilson,
Ricky Gervais,
Shawn Levy,
Steve Coogan
torsdag 5 februari 2015
Jupiter Ascending
Men deras fall från filmindustrins höjder blev också snabb,
redan med de två följande delarna i Matrix-trilogin blev det tydligt att spiken
de kokade soppa på inte var så märgfull. Kommande filmer (Speed Racer [2008]
och Cloud Atlas [2012]) var verkligen inte några höjdare och även om James
McTeigue-regisserade V for Vendetta [2006] satte vissa spår i populärkulturen,
inte minst Guy Fawkes-masken, så har åtminstone jag inte haft några större
förhoppningar om att de skulle återkomma till de filmiska höjderna.
Och även om den nya Jupiter Ascending är inte något mästerverk så är den dock deras bästa film sedan den första Matrix. Historien om den faderlösa Jupiter Jones (Mila Kunis), som får reda på att hon är av universell kungasläkt och genom en massa strider på jorden och i främmande galaxer lär sig få en starkare självkänsla och kraftfull pojkvän, verkligen inte är en originell skapelse lyckas Wachowskis genom sin filmiska kompetens göra de enskilda momenten till riktigt kraftfulla ögonblick.
Foto och klippning är riktigt suggestiva och de visar sin
förmåga att ingjuta även de mest klichéartade scenerna med mustiga vibrationer
(tag lärdom George Lucas och Peter Jackson!).
Till dessa vibrationer hör inte minst ekon av andra, mer
centrala berättelser i den västerländska kulturen. Jupiter faller som en Alice
ner i Underlandet där hennes storögda renhet får henne att klara alla hinder
och den närmast antika gudasläkten Abrasax har tillräckligt mycket av
Shakespearesk giftighet i sig för att kunna generera alla de gigantiska strider
som vi får ta del av medan huvudskurken Balem (Eddie Redmayne) alldeles
uppenbart har hämtat sitt viskande väsande från Voldemort i Harry
Potter-filmerna.
Terry Gilliam får t o m ge sin ton till filmen i en scen som alldeles uppenbart är en hyllning till hans Brazil [1985].
Terry Gilliam får t o m ge sin ton till filmen i en scen som alldeles uppenbart är en hyllning till hans Brazil [1985].
Bäst av allt är dock att se Sean Bean, vars närvaro fyller
scenerna han är med i på ett sätt som bara han är mäktig.
Betyg: 6/10
(Jupiter Ascending har premiär den 6/2)
I samarbete med Filmtrailer.se
Labels:
Eddie Redmayne,
Matrix,
Mila Kunis,
Sean Bean,
Terry Gilliam,
V for Vendetta,
Wachowskis
Whiplash
Att skola en ung människa till att bli framstående inom sitt
fält är en delikat balansgång mellan uppmuntran och ärlig kritik, moroten och
piskan.
Just piskan är en central del i filmen Whiplash, Damien
Chazelles andra långfilm som redan hyllats vid flera festivaler och fått några
Oscar-nomineringar i år, bland annat som bästa film. Den handlar om Andrew
Neyman (Miles Teller), en nittonårig kille som går på den prestigefyllda
musikskolan Shaffer i New York och i sin strävan efter att bli världens bästa
jazztrummis hamnar i klorna på den närmast psykopatiske läraren Terrence
Fletcher (J. K. Simmons).
Fletcher etableras tidigt i filmen som en sadistisk och
mobbande lärare (inte helt olik Stig Järrels Caligula i Alf Sjöberg-regisserade
Hets [1944], med manus av Ingmar Bergman) som regerar genom att sätta skräck i
alla eleverna (mestadels killar) och kanske orsaken till en tidigare elevs död.
Han spelar på Andrews ambitioner och utnyttjar dennes oförmåga att förstå att
de tillfällen när Fletcher verkar vara sympatisk enbart är ett sätt för denne
att hitta svaga punkter hos Andrew.
Chazelle antyder att Andrews ambitioner kommer från faderns
misslyckade karriär som författare och vi får också se en familjescen där de
idrottande kusinerna (antar jag att det är) hyllas av familjen medan Andrews
jazzmusik inte får särskilt mycket uppmuntran.
Andrew blir också alltmer brutal i sin behandling av de
trummisar som Fletcher spelar ut mot varandra och den konkurrens som skulle
kunna vara stimulerande och utvecklande blir (liksom i många idrottssammanhang)
till en destruktiv kraft där det handlar om att trycka ner andra. Tävlingarna
som Fletchers band deltar i blir också mest till förnedringsscener för Andrew
(och de andra killarna).
Whiplash är en känslomässigt stark film (med viss
självbiografisk grund hos Chazelle) kring maktspel och mobbning, med starka
insatser av framför allt Simmons och Teller (det är också kul att återse Paul
Reiser från tv-serien Mad about You/Galen i dig som Andrews far). Chazelle
låter kanske intrigen trycka dit Andrew vid lite väl många tillfällen (han
besparas varken kastade stolar eller bilkrascher) men regi, manus och klippning
(av Tom Cross) gör filmen till ett kraftpaket med stark musikalitet.
Betyg: 7/10
(Whiplash har premiär den 6/2)
I samarbete med Filmtrailer.se
Labels:
Damien Chazelle,
J. K. Simmons,
Miles Teller,
mobbning,
Paul Reiser
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)