Conan the Barbarian

Nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggers snart trettioåriga svärd-och-sandaler-rulle har inte gått bra i USA. Snarare så dåligt att man kan tal om en ekonomisk sjunkbomb.

Till skillnad från vissa andra kritiker med respekt för populärfilmens styrkor och kvalitéer kan jag inte heller se att här finns särskilt mycket av dessa varor.













John Milius film från 1982 hade ambitioner att vara ett episkt-mytologiskt äventyr och även om det finns brister i berättelsen (inte minst beroende på Milius bombasmer) så har varumärket bestått genom åren, trots en svag uppföljare.

Den nu aktuella versionen verkar till skillnad från originalet inte ha några ambitioner alls, den nöjer sig med att spela i ligan med slo-mo och grymtningar — dvs i den mer lågbudgeterade delen av actiongenren. Och för en påkostad rulle kan det medföljande publikbortfallet visa sig vara ödesdigert.

Robert E Howards hjälte Conan utformades i början av 1930-talet och trots att författaren begick självmord redan 1936 fortsatte utgivning av Conan-historier, nu skrivna av andra (i flera fall berömda) författare. Som seriefigur har Conan funnits sedan 1970 och lockat många läsare, bland annat USA:s nuvarande president Barack Obama, och även tv-serier har gjort kring Conan.



När nu Marcus Nispel fått i uppdrag att göra en ny stor film av de grundläggande historierna sker ungefär samma sak som vid hans nyinspelningar inom skräckgenren: de yttre händelserna finns kvar, men ytterst lite av spänning och intressanta karaktärer.

Visserligen var både The Texas Chainsaw Massacre (2003) och













Friday the 13th (2009) ekonomiskt lönsamma (säkerligen en viktig orsak till att Nispel fick i uppdrag att göra Conan), men någon särskild förståelse för genren elller intrigen framkom inte.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom Nispel startade som reklamfilm- och rockvideoregissör, och det formatet har bara i sällsynta undantagsfall fostrat bra filmregissörer (Ridley Scott är ju en sådan).

Redan i Pathfinder (2007), en nyinspelning av Nils Gaups norska Veiviseren/Vägvisaren  från 1987, visade Nispels förkärlek för blodskvättande framför historieberättande och det har inte blivit bättre med åren.

Conan är gjord i 3D, vilket fungerar tillfredsställande i de lugnare scenerna där Conan ses röra sig mot en bakgrund besående av berg och öknar. Men i stridsscenerna (och de är många) används inte hjärnans förmåga att skapa illusionen av tre dimensioner i rummet, då blir det bara som vilken klipporgiastisk övning som helst.

Och den hawaianske fotomodellen Jason Momoa visar i rollen som Conan inte någon överdriven skådespelartalang, mest en förmåga att i varje scen stirra med hopdragna ögonbryn — knappast en högbrynt talang, men inte heller ett exempel på lågbrynt kraftfullhet.








I samarbete med Filmtrailer.se

Jimmy Sangster död

Manusförfattaren, regissören och producenten Jimmy Sangster, mannen som skrev manus till flera av det brittiska bolaget Hammers nyinspelningar i slutet av 1950-talet av de klassiska amerikanska skräckfilmerna från 30-talet, har avlidit.

Sangster arbetade som "production manager" på Hammers när han fick uppdraget att skriva berättelsen till X — the unknown (1956), en sf-historia.

Steget var därför inte så långt till att skriva The Curse of Frankenstein (1957), eftersom Mary Shelleys roman från tidigt 1800-tal till stora delar är en diskussion kring den nya moderna värld där människan/mannen/naturvetenskapen har ersatt Gud som existensens herre.







Men det var snarare de erotiskt laddade och färgrika möjligheterna som lockade bolaget till nyinspelningar, i en tidsanda av moralisk frigjordhet och sexuell öppenhet.

Sangster fortsatte med Dracula (1958)









och The Mummy (1959), för att sedan även producera och regissera, men var mer intresserad av thrillers än skräck när han själv fick välja.


















Han skrev även romaner och arbetade med amerikanska tv-serier som Kolchak: The Night Stalker (1974-1975)

och författade också en självbiografi som utkom 1997, Do You Want it Good or Tuesday?

Jimmy Sangster avled i fredags i en ålder av 83 år.

Raùl Ruiz

Den chilenske regissören Raùl Ruiz har avlidit, 70 år gammal, i Paris, en stad som blev hans hem efter exilen vid militärkuppen i hemlandet 1973.

Ruiz filmografi rymmer mer än 100 verk, men hans berömmelse var länge förbehållen en mindre grupp cineaster eftersom hans filmer ansågs vara formellt avancerade och innehållsligt obskyra. Under de senare decennierna har dock hans rykte spridits och så sent som förra året blev Mistérios de Lisboa en framgång både som film och miniserie på tv.





Ruiz gjorde också 1999 en filmversion av sista delen i Marcel Prousts mastodontverk À la recherche du temps perdue/På spaning efter den tid som flytt (1913-1927) kallad Le temps retrouvé, med bland andra John Malkovich och Catherine Deneuve, en version som ansetts fånga Prousts moderna tidsgestaltning på ett ovanligt lyckat sätt (se en analys av denna film här).

Roman Polanski 78 år

I dag för 78 år sedan föddes Roman Polanski, i Paris.

















Han slog igenom under 1960-talet med filmer som Repulsion (1965) och  Dance of the Vampires/Vampyrernas natt (1967) och var en av de främsta regissörerna i världen innan mordet på hustrun Sharon Tate fick hans redan tidigare osentimentala syn på den mänskliga existensen att mörkna.

Chinatown (1974) är hans mästerverk, en film noir i färg, men efter hans arrestering för våldtäkt på en minderårig flicka flydde Polanski USA och hans filmer kom under lång tid inte upp i samma nivå som tidigare.

De senaste åren har han dock återvänt som hyllad regissör, med filmer som The Pianist (2002, för vilken han bland annat fick en Oscar) och The Ghost Writer (2010).

Hans nya film Carnage kommer att delta i filmfestivalen i Venedig om ett par veckor samt öppna New York Film Festival i slutet av september.

Horrible Bosses

 Vad gör man när ens chef är ett stort svin?

Problemet presenteras för oss i Horrible Bosses, regisserad av Seth Gordon.

Gordon har tidigare regisserat både dokumentärer och fiktionsfilmer, men även musikvideor och några avsnitt av den amerikanska versionen av The Office. Långfilmsdebuten var med den romantiska komedin Four Christmases/Borta bäst, hemma värst (2008).

 

Horrible Bosses ger sig in i den filmvärld där brödena Farrelly och Judd Apatow angett spelreglerna, alltså komedier med extremt grovt språk (oftast av det sexuella slaget) och män vars utveckling verkar ha stannat på den tidigpubertala nivån.

Brist på sex och aldrig uppnådd vuxen (mental) manlighet är i Horrible Bosses utmärkande för Dale (Charlie Day), 

en tandläkarassistent som ständigt blir sexuellt trakasserad av sin sexiga chef Julia (Jennifer Aniston). Hans omognad signaleras av hans pipiga och högljudda röst.

 

Kurt (Jason Sudeikis) har inledningsvis en bra tillvaro på jobbet, men den gode chefen (spelad av Donald Sutherland) dör plötsligt och ersätts av hans förfärlige son (spelad av Colin Farrell, sminkad till en grotesk variant av Tom Cruise i en annan, i viss mån liknande komedi, Tropic Thunder, men utan dennes komiska timing). Kurt har kommit något steg vidare i utvecklingskurvan, men sätter på alla kvinnor han kan komma åt, något som får de tre att mer än en gång hamna i trubbel.

Nick (Jason Bateman) slutligen, är den mest vanlige av de tre, men med den värste av chefer, Dave (Kevin Spacey), som lurar Nick på jobbet som försäljningschef.

Dessa tre medelklassmän i tjänstesektorn, utan mycket till familjeliv (Dale har en fästmö, men hon för en undanskymd tillvaro) blir alltså trötta på sina överordnade — och bestämmer sig för att ta död på dem. Med hjälp av (den förmodade) experten Motherfucker Jones (Jamie Foxx, i den överlägset bästa skådespelarinsatsen i filmen) bestämmer se sig för att mörda varandras chefer — så att polisen inte ska upptäcka dem. Men efter ett antal burleska misstag, men också ett mord, är det just vad de blir, misstänkta för mord.

En historia med en så rudimentär intrig och stereotypiska figurer måste kunna leverera på andra sätt än genom trovärdiga karaktärer och en intrig som genererar empati. Och delvis lyckas man i Horrible Bosses med detta. Foxx och Spacey kommer åt vansinnet i respektive figur och samspelet mellan de tre i de centrala rollerna är flödande för det mesta.

Men sexhumorn blir allteftersom rätt tröttande och de tre är inte i sig själva särskilt intressanta, det känns som att de alla är bifigurer i en berättelse som skulle behövt en stark central karaktär.

Det är därför inte så konstigt att det är Oscar-belönade aktörer som Foxx och Spacey som dominerar filmen.

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se