Dom över död man

Malmösonen Jan Troell har alltsedan sina första kortfilmer på 1950-talet haft en alldeles egen ton i sitt bildskapande, en ton som man i brist på bättre ord har kallat lyrisk eller poetisk. Ett dröjande vid detaljer och texturer som lagt betoningen på de centrala karaktärernas (och filmskaparens) upplevelser av situationer och händelseförlopp och inte på hur intrigen fortlöper har gett honom en speciell plats i den svenska filmvärlden. En styrka i det konstnärliga arbetet (som så ofta handlar om att undersöka förutsättningarna i det medium eller konstform man valt att arbeta med), men också en risk när det gäller de mer dramatiska uttrycksformerna: man tenderar att skapa ett alldeles för stillastående verk, utan dynamisk puls och betydelsefulla kontraster.

Problemet framstår med tydlighet i Troells svartvita film om tidningsmannen Torgny Segerstedt, vars berömmelse ligger i hans kritik mot nazisterna före och under det andra världskriget, en kritik som irriterade inte bara de mest reaktionära utan också den svenska statsledningen — men även var ett kraftfullt försvar för en yttrandefrihet som sattes på svåra prov under 1930- och 40-talen (även om han ekonomiskt inte var en speciellt framgångsrik tidningsman).

Segerstedts arbete på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning bär på alla de drag som en hjältehistoria vävs av, men Troell har valt en annan väg. Visserligen får vi alltifrån filmens start 1933 till hans död höra om hur han skriver upprörda artiklar mot Hitler-regimen och vi får se bitar ur dåtidens journalfilmer från Tyskland (och höra statsminister Per Albin Hanssons röst, för övrigt utmärkt spelad av Kenneth Milldoff). Men eftersom Segerstedts inställning etableras från första stund och aldrig förändras tappar den här intrigtråden all dramatisk spänning.

Filmen kommer i stället att handla om hans förhållande till kvinnor — och döden. Att Segerstedts mor dog när han var 8 år (vilket han själv berättar i en klumpig upplysningsdialog) får bli förklaringen till hans relationer till kvinnor — och bli grunden för hur Troell motiverar filmens motto, taget från Segerstedt själv: "Ingen människa tål vid en närgången granskning."

Segerstedt (spelad av dansken Jesper Christensen med en tydlig dansk brytning) blir en stundtals riktigt otrevlig karaktär, men vad värre är — han är alltigenom tråkig. Christensen (som ju är en av den nordiska filmens skickligaste skådespelare) begränsas av Troells fokusering på Segerstedts närmast religiösa (han var ursprungligen teolog) kamp mot Hitler, kvinnofigurerna och de symboliska scenerna när de dyker upp från dödsriket i hans föreställningsvärld, iförda sorgflor. Dödsbesattheten, som det närmast är fråga om (tänk även på den politiska dimensionen och hotet från nazisterna) innebär att det av dramatiken blir till en sorgemässa (även en av Segerstedts älskade hundar dör). Segerstedt dör före kriget tar slut och innan Hitler begår självmord, vilket hans närmaste (som inbegriper hans sista kärlek, sekreteraren Estrid) döljer under hans sista timmar i livet genom att påstå att nazistledaren är borta: Segerstedt kan dö nöjd.

Ett par av kvinnokaraktärerna är det bästa i filmen. Ulla Skoog gör Segerstedts fru, den norskfödda Puste, till en genuint tragisk figur, kärlekssökande men närmast osynlig för maken efter sonens alltför tidiga död (!) och hans öppna otrohet med frun till en av tidningens ägare. Skoog bär skickligt upp Pustes komplexa relation till maken, men hade antagligen behövt fler varierade scener om hon hade funnits med genom hela filmen. Puste dog dock 1934 och efter det är det älskarinnan Maja Forssman (med judiskt ursprung) som fram till sitt självmord under kriget blir det kraftfulla inslaget i hans liv. Pernilla August gör en stark insats (nästan som en fortsättning av bordellmamman i Call girl) och ingjuter liv i scenerna med Christensen. Björn Granath som hennes man Axel lyser också, medan scenen där Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker upp som om de vandrat in från Utvandrar-filmerna trots sin lättsamma ton ger fel associationer.

Troells signum, det ypperliga bildskapandet (här delar han kameraarbetet med Mischa Gavrjusjov), bär tillsammans med Skoog och Augusts insatser upp Dom över död man, som hade mått bättre av att antingen vara en kraftfullare dramatisk skildring av kampen mot nazismen eller ett intimt kammarspel, med färre karaktärer och en mer variationsrik centralkaraktär.

(Dom över död man hade premiär den 7 december)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Caesar måste dö

Skådespelaren och regissören Jan Jönsson satte 1985 upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot med några av fångarna på Kumla. När de turnerade utanför fängelset rymde fyra av de fem, vilket ledde till omfattande diskussioner om det naiva i att tro på konstens "renande" kraft och att busar är busar för att de är busar. Och 1999 deltog en av de fångar som repeterade Lars Noréns pjäs 7:3 i morden på två polismän i Östergötland.

Dessa händelser är givna referenspunkter att associera till när man ser de italienska bröderna Tavianis film Cesare deve morire/Caesar måste dö, vilken belönades med Guldbjörnen vid Berlins filmfestival i februari. Bröderna, nu dryga 80 år, har återkommit till den stora filmscenen med en känslostark och tankeväckande produktion.

Vi se hur ett sedan länge pågående projekt på högsäkerhetsfängelset Rebibbia i Rom med att låta långtidsdömda män, de flesta en del av den organiserade brottslighetens ("maffians") verksamhet, spela roller i berömda teaterpjäser avlöper. Avsikten med detta presenteras inte uttryckligen i filmen, men fängelset har en uttalad ambition att genom meningsfulla aktiviteter få de intagna att efter frigivningen inte återgå till den brottsliga banan.

Den här gången ska de spela Shakespeares Julius Caesar, där mordet på makthavaren blir till en utgångspunkt för en mångskiktad gestaltning av frågor om identitet, makt och rätten att bruka våld. Filmen är ingen dokumentär i den gängse meningen och filmatiseringen har använt sig av möjligheten att öppna upp teaterrummet eftersom en ombyggnad av salongen gör det möjligt för fångarna att röra sig över hela fängelseområdet.


Men det är verkliga fångar som spelar rollerna, vi får följa repetitionsarbetet (antagningsprovet tillhör de bästa scenerna i filmen, fångarna ska spela upp sorg och ilska och gör det på ett intensivt sätt) och vid premiären får vi i filmens början och slut se hur de möts med jubel av den faktiska publik som såg föreställningen. I övrigt är allt iscensatt för kameran i en mycket stram och traditionell stil, närmast "teatral" — men med en närvaro som det hade svårt att uppnå om inte det hade varit fångarna och deras verkliga teaterarbete som skildrades.

För teaterpjäsen som skrevs för över 400 år sedan om händelser som inträffade för över 2 000 år sedan talar på ett paradoxalt sätt om det liv som fångarna levt (och antagligen fortfarande till stor del lever i i fängelset), alltså som delar i starkt hierarkiska maktsystem, där mord och brutalitet varit vardagsföreteelser.




Vid ett tillfälle uppstår också bråk mellan två av fångarna eftersom replikerna påminner dem alltför tydligt om verkligheten, men utan att regissören Fabio Cavelli förmår ingripa löser de det ändå.

Frågan om det är rätt att göra uppror blir central, men inte besvarad på ett enkelt sätt. Och pjästexten bidrar till att både det rimliga i att döda en envåldshärskare och ifrågasätta det moraliskt riktiga i handlingen får en nutidsförankring, både vad gäller fångarnas situation inne i såväl som utanför fängelset — men också bli en vidgad fråga om det större samhället och dess makthavare (tänk Berlusconi, men också många andra, i Italien och utanför). Pjäsens replik "Rom, en stad utan skam. Neapel likaså" vibrerar som en förkastelsedom över den (sen)moderna världen.

Vad kan då teaterarbetet bidra med, för fångarna och för rehabiliteringsarbetet? Shakespears språk får uppenbarligen de ovana skådespelarna att upptäcka aspekter av verkligheten som de tidigare inte tänkt på och i eftertexterna får vi reda på att två av fångarna gett ut böcker och att en av dem, Salvatore Striano som spelar Brutus, efter frigivningen blivit skådespelare.

En replik visar också på vad möjligheten att se en värld utanför maffian och fängelset kan göra med fångarna: "Ända sedan jag upptäckte konsten har denna cell blivit ett fängelse."

(Caesar måste dö har premiär den 7 december)


Betyg: 7,5/10

Svenska kortfilmer till Sundance

Från Svenska Filminstitutet:

"I år var det rekordmånga ansökningar till filmfestivalen i Sundance, trots det tog sig två svenska kortfilmer till tävling - On Suffocation av Jenifer Malmqvist och Benjamins blommor av Malin Erixon. För Malmqvist blir det tredje Sundancefestivalen.




Totalt inkom 8102 kortfilmsbidrag till festivalen, vilket är ett nytt rekord. Av dessa valdes färre än 1 % (65 st.) ut att delta.

– Den här filmen föddes ur lika delar kärlek och ilska. Jag är så jäkla glad att den får premiär i Sundance för det är en viktig film och jag hoppas den får stor spridning. Produktionen gick i en hisnande fart med ett underbart team och helt fantastiska skådespelare. Min förhoppning är att publiken blir påmind om vikten av att bemöta varandra med ödmjukhet, säger Jenifer Malmqvist.

Tidigare har Jenifer Malmqvist deltagit på Sundance med Födelsedag och I fred. On Suffocation tävlar i sektionen International narrative short films och är en dialoglös berättelse om de system människan underordnar sig, en hierarki på liv och död. Den är producerad av China Åhlander för Anagram med produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis

– Oväntat, otippat och väldigt, väldigt roligt! Jag åker dit, säger Malin Erixon.

Benjamins blommor, som nyligen vann kortfilmstävlingen ifestival på Stockholms filmfestival, är en av tio filmer som tävlar i sektionen Animated short films. Den berör tvångstankar, fantasier och kampen med att få rätsida på saker och ting. Benjamin har svårt att veta vad som är riktigt och falskt - och vad som är meningen med allt. Den är producerad av Malin Erixon och Malin Ekerstedt för Ganzanderes med produktionsstöd av Filminstitutets kortfilmskonsulent Andra Lasmanis."

Ännu en svensk film aktuell för en Oscar

Från Svenska Filminstitutet:

"För första gången någonsin blev igår kväll en svensk dokumentärfilm klar för Oscargalans shortlist. Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul har tagit sig vidare från ett urval på ursprungligen 126 filmer och är nu en av 15 kvar i tävlingen. Fem av dessa filmer nomineras för en Oscar.

Searching for Sugar Man hade svensk premiär 24 augusti och går nu sin femtonde vecka på bio. Internationellt har den setts av 420.000 besökare. Filmen handlar om den amerikanske folksångaren Sixto Rodriguez som inte slog i USA men sålde mer än The Rolling Stones i Sydafrika. Den är producerad av Malik Bendjelloul, Peter Schildt och Simon Chinn med produktionsstöd av Filminstitutets tidigare konsulent Lars G. Lindström."