Tron: Legacy

Recension av Tron: Legacy finns här

Nya dödsbud

Det var inte längesedan som Leslie Nielsen, Irvin Kershner och Mario Monicelli lämnade de levandes skara.

Vem kommer efter Blake Edwards och Jean Rollin som avlidit de senaste dagarna? Vi vet ju att de kommer i grupper av tre.

Roman Polanskis The Ghost Writer sopade i stort sett rent när den europeiska filmakademin idag delade ut sina priser för årets bästa filmer.
The Ghost Writer utsågs till bästa film, Polanski till bäste regissör och manusförfattare (tillsammans med Robert Harris), Alexandre Desplat till bäste kompositör och skådespeleriet av Ewan McGregor som det bästa av en man.

Kul att en skickligt berättad spänningsfilm blir belönad på detta sätt och att Polanski under de senaste åren på nytt kunnat visa att han är en av filmhistoriens bästa regissörer.

Leslie & Kersh ur tiden

Det är ju en gammal sanning att när filmens stjärnor går till de sälla jaktmarkerna så går de i grupp.

Det stämmer även idag, när både Leslie Nielsen och Irvin Kershner har lämnat de levandes skara.


Leslie Nielsen är naturligtvis mest känd för figuren Frank Drebin, den inkompetente polisen från tv-serien Police Squad! (1982) och The Naked Gun/Den nakna pistolen-filmerna (1988, 1991, 1994), försedd med ett ansiktuttryck som inte avslöjade varken att han hade fotograferats i ekivoka positioner med drottning Elizabeth eller som italiensk operasångare falsksjungit den amerikanska nationalsången inför en baseball-match. Men redan 1980 hade han bidragit till att katastroffilmerna fått sin beskärda del av fånhumorn i Airplane!/Titta vi flyger.

Kanadensaren Leslie inledde faktiskt sin karriär mer seriöst, fast knappast mer framgångsrikt, bland annat i Shakespeare-parafrasen Forbidden Planet/Förbjuden värld (1956).






Kersh är väl mest känd för en annan sf-klassiker, The Empire Strikes Back/Rymdimperiet slår tillbaka (1980), filmen som starkt bidrog till att Star Wars-sagan kunde fortsätta sitt segertåg över världen.

Kersh fick, liksom så många andra filmare under de senaste drygt femtio åren, sin skolning hos Roger Corman innan han kunde avancera till projekt med en något högre budget, som The Return of a Man Called Horse/Horse återvänder (1976), The Eyes of Laura Mars/Ögon (1978) och Sean Connerys sista framträdande som James Bond i Never Say Never Again, innan han för drygt femton år sedan avslutade sin regikarriär.



Leslie blev 84 år, Kersh 87.

Halloween i Osby

Halloween-kvällen firades i lördags med en skräck-festival i Osby. Vill du veta vad som hände? Kolla in här: http://events.manuslabbet.se/#home

Ond tro

Nu finns en recension av Kristian Petris Ond tro på http://veckanspremiarer.manuslabbet.se/#home

Brian De Palma

Även om den amerikanske regissören Brian De Palma inte kommit med någon ny film sedan Redacted, som han fick regipriset för i Venedig 2007, och att de senaste femton årens produktion har varit som en berg-och-dalbana när det gäller kvalitén måste vi gratulera honom på hans 70-årsdag.

De Palma har för många filmintresserade varit en av de främsta regissörerna under den postklassiska perioden, med ett modernistiskt formspråk som förenats med populärfilmens spänningsgenrer i Scarface (1983), Body Double (1984), The Untouchables (1987) och Mission Impossible (1996)— för att nämna några.

Och nog vore det kul om De Palma hann med att göra åtminstone någon mer film innan den definitiva pensioneringen.

The American

Anton Corbijns The American har en hel del modernistiska ambitioner och filmhistoriska referenser, men blir inte till den stora upplevelse som det fanns möjligheter till. Intressant nog finns en del likheter med den svenska filmen Ond tro i regi av Kristian Petri som också hade premiär denna fredag. Men inte heller den klarar att balansera ambitionerna med genomförandet.

Se min text om The American på http://veckanspremiarer.manuslabbet.se/#home (en recension av Ond tro kommer snart på den bloggen).

Millennium fortsätter sin tröga vandring

När nu Daniel Alfredson tagit över regiarbetet på Millenium-filmerna framstår det alltmer klart att man från produktionsbolaget Yellow Birds sida inte haft någon aning om vad man skulle göra med Stieg Larssons romaner.

I Flickan som lekte med elden lullar Michael Nyqvist på i sin vanliga spelstil, utan att varken han eller vi blir på det klara med vad han håller på med. Poliser dyker upp, mord upptäcks, Paolo Roberto får boxas (till ingen nytta) och Noomi Rapace tvingas köra ett solorace som skådespelare.

Så som berättelsen är utformad för tv har man försökt vara tydligare i händelseförlopp och motiveringar till varför karaktärerna gör vad de gör, men resultatet blir den vanliga sjukan i svensk film/tv-dramatik: en redovisningsestetik utan minsta spänning.

Och snart kommer sex (!) Liza Marklund-romaner som film.

Dynasti-patriark ur tiden

John Forsythe, mest bekant som Blake Carrington 1981-1989 i Dynasty/Dynastin (på danska Dollars) har vandrat till de sälla jaktmarkerna. Men vid en ålder av 92 år har man väl rätt att ta det lite lugnt.

Forsythes andra stora roll, bland de närmare hundra han hade i en lång film- och tv-karriär, var som den osynlige men hörbare uppdragsgivaren i Charlie's Angels (1976-1981).

Bio: Den fantastiska räven

Wes Andersons Den fantastiska räven/Fantastic Mr. Fox har gett kritikerkåren gråa hår: är filmen fågel eller fisk — eller har Anderson mer än en räv bakom sina öron?


Varken Sydsvenskan eller Toppraffel! har varit nådiga i kritiken, främst gäller det bristen på meningsfull berättelse men också Andersons "laid back"-humor med pretentioner på djupsinne. Däremot har man uppskattat den visuella utformningen, vilket även DN:s kritiker (manusförfattare till sjunkbomben Allt flyter) hyllar — liksom allting annat.

Själv har jag inte helt lätt för Andersons filmstil, som alltför ofta blir till anemiska observa-tioner av amerikanska medelklassmän som befinner sig i marginalen av den globaliserade världen, utan att ställa speciellt intressanta frågor om varför de är där. Ett typexempel är The Darjeeling Limited (2007), som blir till en förflyttning i sidled längs med de tre amerikanska brödernas förundrade färd i Indien.


Andersons överflyttning av Roald Dahls berättelse från 1970 är på många sätt mycket trogen originalet, inte minst för att han mycket noggrant har överfört hela Dahls hemmiljö till mr Fox lya.
Men detta detaljerade arbete verkar ha tömt ut de kreativa möjligheterna, för ganska snart blir det som inledningsvis är ett överraskande möte mellan stop-motion-dockor och rösterna från bland andra George Clooney och Meryl Streep till en innehållslös och utvecklingsbefriad standardberättelse om det goda livet utanför de konventionella ramarna.




Dockleken får inte någon djupare eller underfundigare betydelse och Anderson närmar sig karriärbanan för en annan av den amerikanska independent-filmens ikoner, Jim Jarmusch, i sin allt fastare förankring i det han redan har gjort bättre.