Inherent Vice

Thomas Pynchon (född 1937) har sedan länge av många litteraturkritiker ansetts vara en av USA:s främsta författare. Inte för de enkla och okomplicerade intrigerna, inte heller för bristen på ambitionsnivå i tematiken – tvärtom är det just det intrikata i såväl form som innehåll, stil som tematik som gjort honom till en kritikerfavorit medan han aldrig producerat någon riktig kioskvältare eller ständigt hamnat högt på försäljningslistorna. Han anses ofta vara den främste postmoderne författaren i USA.

Hollywood-bolag har länge varit intresserade av att göra film på Pynchons böcker, men det har stupat på hans komplexa litterära stil. När nu den första filmatiseringen av en av hans böcker, Inherent Vice från 2009, får svensk premiär så är det lämpligt nog en berättelse som har deckaren av modell Raymond Chandler som utgångspunkt. Detta borde väl göra den publika attraktionskraften uppenbar.

Men nu är det ju så att Pynchon och filmens manusförfattare/regissör Paul Thomas Anderson inte bara följer en populär genres mönster — man använder snarare detta för att hitta sidohistorier och karaktärsteckningar som befinner sig bortom den enklare genrelitteraturens/filmens gränser. Andersons film är alltså inte enbart en s k film noir med en deckare, modell Humphrey Bogart, som får i uppdrag att lösa ett brott och genom sin skicklighet och många prövningar visar sin mannakraft.

Handlingen utspelar sig 1970 och en, oftast påtänd, privatdeckare vid namn Doc Sportello (Joaquin Phoenix) får av sin f d flickvän Shasta (Katherine Waterston) uppdraget att hjälpa henne rädda sin nye älskare, byggmiljonären Mickey Wolfmann (Eric Roberts), från att bli inspärrad på dårhuset av hans fru och hennes älskare.

Redan här finns det tillräckligt mycket av komplikationer för att göra en del åskådare förvirrade (och filmen har inte heller varit en publikframgång i USA), men mycket mer av bisarra figurer och osannolika intrigvändningar väntar.

Doc får fler och fler uppdrag, vilka stapplas på varandra i alltmer svårgripbara mönster, och figurer som etableras som stereotypa klichéer, som polisen ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), visar sig ha många motsägelsefulla sidor.

I mångt och mycket kan man se Inherent Vice som en fortsättning både på Hunter S Thompsons s k Gonzo-stil (sanslöst filmatiserad av Terry Gilliam i Fear and Loathing in Las Vegas [1998]) och kultrullen The Big Lebowski (i regi av bröderna Coen, även den från 1998) där Jeff Bridges på ett likartat sätt dras in i märkliga händelseförlopp men själv är The Dude, en ”laid back” hippie som bara vill ta det lugnt. Humorn i de båda filmerna ligger också väldigt nära varandra.

Och Robert Altmans The Long Goodbye från 1973 är kanske prototypen för denna dekonstruktion av manlighetsideal och etablerade berättarmönster med Elliott Gould som Chandlereskt postmodern hjälte.

Paul Thomas Anderson har med Inherent Vice lyckats komma tillbaka till den nivån när han slog igenom med filmer som Boogie Nights [1997] och Magnolia [1999]. De senaste alstren — There Will Be Blood [2007] och The Master [2007] — har varit misslyckade kombinationer av pretentiös tematik och stora brister i den filmiska hantering av ambitionerna, men i Inherent Vice finns en lyckad lätthet i användandet av en nästan uttjatad berättarformel.

En styrka i filmen är det utmärkta ensemblespelet, inte en av skådespelarna gör en dålig insats vilket visar på Andersons skicklighet som personinstruktör, en annan den kraftfulla visuella stil som Anderson och ständige fotografen Robert Elswit (som även fotograferat många av de amerikanska filmer som under de senaste tjugo åren varit de bildmässigt mest intressanta) lyckats skapa.

Betyg: 8/10

(Inherent Vice hade premiär den 20/3)

Leviatan

En rysk film inspirerad av händelser i USA — kan det tänkas vara en action-film? Nej, snarare ett spänningsladdat drama där entydigheten i hjälte- respektive skurkrollerna visar sig vara en chimär.

Andrej Zvjagintsev har de senaste tio åren gjort sig känd som en filmare med en känsla för den långsamma iakttagelsens estetiska möjligheter, i filmer som Vozvrasjtjenije/Återkomsten [2003], Izgnanije/Förvisningen [2007] och Jelena/Elena [2011]  — filmer som genererat flera festivalpriser och gjort att han setts som en Tarkovskijs efterträdare.

När förra årets Leviafan/Leviatan nu har premiär i Sverige kan man konstatera att samma blick för människors intrikata relationer finns kvar, men nu sammankopplad med en stark känsla av ett våld som kan explodera i vilket ögonblick som helst samt en underfundig humor när filmen ser på dramats figurer.

Händelserna utspelas vid det Norra Ishavet i ett landskap som påminner en hel del om Nordnorge eller Island. Bilmekanikern Kolja håller på att förlora en rättstvist mot staden borgmästare Vadim vilket kommer att innebära att hans hus ska rivas.

Han tillkallar en vän från militärtiden, Dimitrij, som nu arbetar som advokat i Moskva. Denne har lyckats få reda på att Vadim begått oegentligheter (vilka och under hur lång tid låter filmen oss inte få reda på) och de ska nu pressa honom på pengar som ersättning för huset.

Allt är upplagt för ett blodigt drama med maktens man som en mafioso och Kolja som kraftfull hjälte. Men trots att Kolja är hetsig så kommer filmen inte att följa detta förväntade mönster. Det är i stället en berättelse med bibliska kopplingar, där Kolja blir till en samtida Job som utsätts för en serie prövningar på en väg som stadigt leder mot undergången.

Borgmästaren blir till en ganska räddhågsen figur och advokatvännen är inte främmande för svek. Kvar som drabbade av händelseutvecklingen är Koljas fru Lilja och sonen Roma: hon klarar inte av allt elände och han blir ensam lämnad kvar i huset som i filmens slutfas rivs för att ersättas av en ny kyrka.

Och stadens präst, som är borgmästarens andlige rådgivare, avkunnar samhällsmoralen: följ Guds bud så kommer du att se sanningen.

Leviatan möttes av en hel del kritik i Ryssland av kretsar som tyckte att den avslöjade för mycket av maktmissbruk och korruption i landet, men den utsågs också till Oscarkandidat och besegrades först på mållinjen av den polska Ida (men Leviatan fick en Golden Globe).

Både Bibelns Leviatan (havsmonstret som en bild av Satan) och samhällsfilosofen Thomas Hobbes bok från 1651 (där Leviatan är en bild för envåldshärskaren som kontrollerar människornas inneboende egoism) är relevanta för att förstå filmens religiösa och filosofiska dimensioner — men till slut är det ändå de inneboende filmiska kvalitéerna som gör Zvjagintsevs film till en sällsam resa i den mänskliga gemenskapens komplexa universum.

Och skådespelarinsatserna är överlag utmärkta, speciellt Sergej Pochodajev som sonen och Roman Madjanov som borgmästaren.

Betyg: 8/10

(Leviatan har premiär den 13/3)
 

BUFF 2015 sätter igång

Årets Barn- och ungdomsfilmfestival (BUFF) i Malmö startade igår.

Här är några röster från kön till invigningsfilmen.