Medicinen

På livsstilsmagasinet Dolce Vita i Stockholm löper allting på i sina gamla hjulspår och resereportern Johanna (Helena Bergström) känner att åren bara försvinner utan att hon har ett meningsfullt liv. Visserligen har hon två exemplariska barn, men ingen man och chefen Inez (Ewa Fröling) är ständigt kritisk mot allt hon gör. Men så får Johanna en chans att åka till Menorca med sina barn för en reportageresa…

Historien i Colin Nutleys nya film Medicinen kommer från en roman med samma namn av Hans Koppel och har det gamla vanliga temat med en underkuvad karaktär som får sin revansch — i det här fallet med hjälp av en försöksmedicin.

Nutley gör ständigt denna berättelse, ibland blir det bra (som i Black Jack [1990], en av hans första filmer och fortfarande den bästa) men ofta blir det ett tomt pladdrande vilket förstärks av hans arbetsmetod med mycket improvisationer och oförmågan att klippa bort dödköttet i tagningarna.

Och så finns det ofta en elakhet mellan karaktärerna som i många fall antas vara komisk, men som i många fall (Nionde kompaniet [1987] var ett sådant fall) bara blir obehaglig.

Ett praktexempel på detta är chefredaktören Inez i den nya filmen, som bara spyr ur sig elakheter utan att man som åskådare förstår sig på figuren — då hjälper det inte att Fröling är en mästare på denna sorts karaktär.

Och inte är de andra så speciellt mycket bättre i sina ängsligheter och självupptagna manér, det är givetvis bara Johanna som är sympatisk.

Delar av två scener är riktigt bra (bland annat ett spontant skratt mellan Bergström och Katarina Ewerlöf) men det simpla i själva upplägget på berättelsen och konfliktlösningarna samt scenernas utdragenhet och upprepningar gör de nästa två timmarnas speltid till en riktig prövning, då hjälper det inte att fotot är snyggt och att Petra Mede gör en riktigt bra insats som förlösare för Johanna.

Betyg: 2/10

(Medicinen har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se

Sin City: A Dame to Kill For

Frank Millers grafiska romaner har utgjort grunden för ett flertal filmatiseringar under de senaste decennierna, ursprungligen som en startpunkt för nystarten av Batman men frågan är om inte det mest minnesvärda var när regissören Robert Rodriguez plockade upp hans historier om Sin City och för knappt tio år sedan gjorde sin (och Millers) stilistiskt nyskapande film om syndens stad — vilket innebar en nystart för Mickey Rourkes filmkarriär.

När man nu kommer tillbaka med en ny film, med undertiteln A Dame to Kill For, är Rourke tillbaka i rollen som Marv, en noshörningsliknande varelse som trots sitt uppenbara förakt för Staden inte kan slita sig från dess gator och strippklubbar.

Detsamma gäller för i stort sett alla karaktärerna: trots att de vältaligt (eller åtminstone med många ord) spyr galla över den stad/kultur som förstör deras yttre och förgiftar deras inre återvänder de hela tiden till det som blir deras död.

För död är det mycket av även i denna film. Visserligen i s k serietidningsstil (så då är det ju inte så farligt?) men det är knappast det som tar ner intrycket av filmen. Visuellt är den fantastiskt härlig, med färgskiftningar, rörelser och detaljerade texturer så att man i det närmaste sitter och dreglar av välbehag.

Men vad är det för värld som skildras? Man kan knappast tala om att det är historier som berättas, för det är verkligen bara utsnitt av berättelser och till råga på allt berättelser som är så vanliga att de inte skapar mycket av publikt engagemang för karaktärerna. Allt är mycket film noir (in till dödssätt, där klassikerna Double Indemnity/Kvinna utan samvete [1944] och Sunset Boulevard [1950] står för de tydligaste förebilderna), men till skillnad från klassikerna inom genren blir det mest en upprepning av de mest stereotypa inslagen.

Frank Miller och Robert Rodriguez

Millers dokumenterade politiskt reaktionära samhällssyn gör att det som kunnat bli till åtminstone någon sorts insiktsfulla inblickar i korrupta våldsstrukturer (som t ex finns i Chinatown [1974]) lyser med sin frånvaro.

Fatala kvinnor Eva Greens Ava Lord) och ondskefulla politiker (Powers Booths senator Roark) blir bara till obegripliga figurer — vilket visserligen underlättar för filmskaparna att ta till den enklaste av motiveringar för actioninslagen, personlig hämnd — men blir till avgrundsdjupa hål i berättelsen.

Intressantast som karaktär är Josh Brolins privatdetektiv Dwight McCarthy (är för- och efternamn en slump?) eftersom han genuint slits mellan det goda och den onda, medan Joseph Gordon-Levitt som spelaren Johnny till utmattningens gräns använder sig av sina två ansiktsuttryck och Jessica Alba som strippklubbsdansaren Nancy blir till en svårförståelig hämnare, på jakt efter modet att döda sin älskades (Bruce Willis döde polis John Hartigan) baneman.

Fler kända skådespelare kryddar anrättningen, men förutom den högklassiga visuella stiliseringen är det åter igen Mickey Rourke som står för den tyngsta insatsen. Kanske inte så konstigt att filmen räknas som en flopp i USA.

Betyg: 4/10

(Sin City: A Dame to Kill For har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se