John Barry

 Filmkompositören John Barry har avlidit, 77 år gammal.


Främst känd för James Bond-temat (han gjorde även musiken till 11 av filmerna) är det lätt att glömma bort att han skrev musik till närmare hundra andra filmer och tv-serier.





Han fick också fem Oscar-statyetter, bland annat för

Out of Africa/Mitt Afrika (1985)

och Dances with Wolves/Dansar med vargar (1990).


Barry gjorde också musiken till Midnight Cowboy (1969),

Day of the Locust (1975),

Body Heat (1981)

 och Enigma (2001), som blev det sista uppdraget.

Charlie Kaufman

Charlie Kaufman får Honorary Dragon Award vid årets Göteborg International Film Festival

Being John Malkovich/I huvudet på John Malkovich (1999) blev den då drygt 40-årige Kaufmans filmgenombrott efter att ha arbetat med tv-serier under flera år.

 En Oscar fick han för manuset till Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

och 2008 kom hans regidebut Synecdoche, New York.

Trots att Kaufman räknas till den internationella filmvärldens mest kreativa manusförfattare har flera av hans manus under senare år inte hittat någon finansiär, så nu är han enligt egen utsaga på väg att göra tv igen.

Burlesque

Två lantisar träffas i storstaden (Los Angeles), ljuv musik uppstår (fast vissa aspekter av det förstår de inte, eller vill inte förstå), de får varandra men genom ett missförstånd skiljs de åt — tills att allt ordnar allt sig i slutet och de får varandra OCH varsin karriär.

Det är vad som händer i Burlesque, Christina Aguileras filmdebut och återkomsten för Cher på bioduken.

Bob Fosses Cabaret (1971) med Liza Minnelli är en uppenbar inspirationskälla, 

liksom givetvis hela burlesk-traditionen i amerikanskt nöjesliv — dock "uppstädad" för att kunna locka med det (sexuellt) förbjudna utan att riktigt leverera det.

Att filmen håller sig till formeln för artistskildringar, där någon ung talang upptäcks av en erfaren (och inledningsvis negativ) ikon är egentligen inget problem för denna typ av film, det hör till att vara en variant av detta mönster. Men i det här fallet blir det svårt att ens ta genren på allvar, eftersom Aguilera så uppenbart redan från början är färdig som artist när hon som servitrisen Ali(ce) i en liten håla i Iowa dansar på borden — vilket klipps ihop med bilder från det lilla stället "Burlesque", dit hon kommer att bege sig så fort hon sjungit färdig första låten. 

Det blir alltså ingen utvecklingshistoria, vilket hela den här typen av berättelse hänger på. Motorn i filmen saknas och som publik blir det till att sitta och vänta på att uppträdandena på scenen kommer igång eller att Cher, som ägarinnan Tess, dyker upp och med sin blotta närvaro blir till ett uppträdande.

För så är det: hennes sedan decennier framodlade image fungerar fortfarande och det som för vissa betraktare framstår som en närmast hotfull uppenbarelse blir här till en effektiv gestaltning av en äldre stjärna som repar sig i kontakten med den unga kraften — och till och med får sjunga att "you haven't seen the last of me" (belönad nyligen med en Golden Globe).

Att Aguilera och Cher inte får ha något sångnummer tillsammans är dock förvånande, det borde inte minst marknadsföringsmässigt ha varit ett klockrent krav. Och röstmässigt hade de kunnat matcha varandra: Aguilera har en mycket kraftfull pipa, inte minst hörs det i inledningsnumren när musiken mer är präglad av blues och gospel (i slutet av filmen är det mest som att sitta och höra på en konsert med verklighetens artist) medan Chers djupa klang fortfarande (för denne lyssnare) är ljuvlig.

 
Konflikten med Nikki (Kristen Bell), den unga stjärna som håller på att supa bort sig, och kärleksaffären med bartendern Jack tillhör de verkligt lättviktiga, men alltför ofta förekommande, scenerna i filmen, medan Stanley Tucci som Tess kompanjon Sean får spela Stanley Tucci i alltför hög grad (även om han som vanligt gör det väldigt bra).

Kampen om den lilla lokalen "Burlesque", där superkapitalisten Marcus får ge sig när en annan superkapitalist köper luften ovanför Tess ställe (!), har en omisskännlig klang från de brittiska filmer som gjordes kring 1950 av bolaget Ealing och markerar på ett paradoxalt sätt att "Burlesque", det fantastiska ställe som verkar kunna ändra storlek beroende på berättelsens krav (Sean säger till och med till Ali när han får veta att hon egentligen heter Alice: "Welcome to Wonderland" ) ska stå för det genuina och äkta — allt med hjälp av några av de senaste decenniernas mest designade och självmedvetna artister.

Gränsen

Eftersmaken till den svenska politiska ledningens hantering av kraven under det andra världskriget på att hålla landet utanför den förgörelse som drabbade även våra närmaste grannländer har så småningom blivit till en svårsmält surdeg. De etiskt färgade önskemålen om att bidra till att göra en insats för den "goda" sidan i dagens krigshärdar spiller även över till diskussionen om det var rätt att vara undfallande mot de nazityska kraven för sjuttio år sedan, en diskussion som också stundtals får genomslag på spelfilmens område.

 Gränsen har spelats in utan stödpengar från Svenska filminstitutet, istället är det regionala pengar från olika källor i Värmland som gjort det möjligt att genomföra denna 18-miljonersproduktion — i sig en bedrift. Och filmen har också blivit en god actionfilm, med familjedramainslag.

Efter ett anslag där svenska soldater på julafton 1942 apterar en sprängladdning på en gränsbro mot Norge (en händelse som får sin konsekvens i slutet, enligt Tjechovs diktum att om man hänger upp ett gevär på teaterscenen i början av en pjäs så måste detta gevär avfyras under dramats kulmen — även kallat att plantera och skörda) kommer Sven Stenström (Martin Wallström) till vägspärr 83, en gränspostering mot Norge, där han har sin bror Aron som löjtnant i den trupp som är stationerad där — och som var en av dem som placerade sprängladdningen.

Aron (spelad av André Sjöberg, som också har varit med att skriva manus och producera) ska gifta sig med gravida fästmö Karin (Marie Robertson), men hans familjeliv försvåras av major Adolfssons (Johan Hedenberg) krav på sina elitsoldater att de ska vara ständigt aktiva för att hindra tyskarna när invasionen kommer. Detta ger förutsättningarna för det drama som actionscenerna grundas i. Sven är nämligen omedelbart nyfiken på hur det ser ut vid gränsen och ger sig första natten under sin vakttjänst ut för att inspektera — och hamnar tillsammans med en annan rastlös soldat inne i Norge och i närkontakt med en tysk trupp, som tar de båda svenskarna tillfånga då de ser hur tyskarna jagar och skjuter ner en norsk man.

Aron skickas tillsammans med den enögde finske krigsveteranen Järvinen (Anitti Reini) iväg för att få hem soldaterna, varpå Aron inser att det är den egna brodern som är försvunnen. De tar med sig två soldater till, vilket innebär att det sammanlagt nu är sex svenska soldater på fel sida gränsen — något som redan en text under anslaget antytt vara (den fiktiva) utgångspunkten för berättelsen: att bland de över 300 svenska som försvann under andra världskriget kan några ha deltagit i striderna i Norge.

Detta blir alltså starten på den mer actiontyngda delen av filmen. 

Till skillnad från den populära tv-serien Någonstans i Sverige (1973) blir konflikterna alltså inte bara ämnen för samtal utan också utformade som brutala och blodiga strider, tydligt inspirerade av Steven Spielbergs Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan (1998) i utformningen, med utdragna dödsscener som visar kriget som allt annat än ett tonårsäventyr.

Osedvanligt skickligt för att vara i en svensk film lyckas Richard Holm (som tidigare främst gjort sig känd som regissör till några av de Johan Falk-filmer som släppts direkt på DVD) och de andra i teamet bakom Gränsen suggerera en akut krigserfarenhet, även om vissa inslag i intrigen alltför mycket har karaktären av osannolik tillfällighet, inte minst deus ex machina-inslaget när tyskarnas invasionsplaner dimper ner från i himlen i ett kraschat plan. Och i vissa scener gör användningen av den digitala kameran RED att färgtonen blir alltför kylslagen (även för en film där snön spelar en betydelsefull roll).

Vissa kritiker har haft invändningar mot att filmen mer än antyder att Sverige aktivt bidrog till kampen mot nazisterna, på ett sätt som skänker hjältestatus i efterhand åt den officiella eftergivenheten. En sådan reaktion bortser inte bara från att Gränsen avser att vara en actionfilm där fysisk handling, inte avsaknad av sådan, är en central ingrediens, utan också att det finns flera komplikationer i de militärpolitiska konfliktpunkter som faktiskt finns beskrivna.

Majoren får till exempel åthutningar av militärer högre upp i hierarkin angående hans sabotageplaner och när de svenska soldaterna blir en politisk belastning skickas andra svenskar iväg för att döda dem — knappast en bild av kampvilja mot nazisterna.

Genom att visa att man kan göra film utan att ha stöd från filmbranschens stora aktörer markerar filmarna bakom Gränsen också själva att det är upp till var och en att skapa förutsättningarna för att kunna göra det man anser vara viktigt. Och de har tydligen planer på åtminstone två uppföljare!

I samarbete med Filmtrailer.se

Love and Other Drugs

När man letar efter bilder från Love and Other Drugs är de man hittar till 99% på stjärnorna Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway i avancerade stadier av okläddhet. Och sällan har väl två så välkända skådespelare varit utan kläder så mycket i en film riktad till den allmänna publiken. Och sällan har det väl både praktiserats och explicit pratats så mycket om sex i en Hollywoodfilm som inte klassats som "erotisk thriller". Hur kan det nu komma sig?

Jo, den här historien ska handla om hur man kan lära sig lita på den djupa kärleken, ställa upp för varandra i vått och torrt, "in sickness and health" och inte nöja sig med en samtida version av Erica Jongs knapplösa knull.

För det är vad charmören Jamie (Gyllenhaal) ägnar sig åt — till skillnad från sin korpulente och sluskige lillebror Josh (Josh Gad) som blivit rik på finansspekulationer. Berättelsen går alltså ut på att Jamie ska lära sig vad äkta kärlek är och inte springa efter närmaste kvinna, som en vardagslivets James Bond, i vad som kallats en samtida version av snyftarklassikern Love Story (1970).

För att detta lärostycke ska fungera låter Edward Zwick (som varit medmanusförfattare och regissör) honom träffa Maggie (Hathaway), attraktiv 26-åring med begynnande Parkinsons. 

Och hon får också lära sig att lita på en annan människa — dvs man, eftersom hon i övrigt är en god själ som lotsar fattiga pensionärer till Kanada för att de ska kunna köpa billig medicin (man kan nästan tro att hon är syster till Michael Moore).

Övriga inslag i filmen finns enbart till för att vara komiska varianter av sökandet efter de äkta känslorna och relationerna, med en socialt ansvarsfull tendens man känner igen från andra filmer och tv-serier som Zwick tidigare gjort, till exempel

 thirtysomething/Livet runt de 30 (1987-1991),

Glory/Ärans män (1989),

                                                          Blood Diamond (2006) och

 Defiance/Motstånd (2008).

Nu kan detta låta som om Love and Other Drugs är en svårsmält soppa, men riktigt så illa är det inte.

Gyllenhaal är riktigt effektiv som kraftfull hingst, Hathaway lyckas undvika de värsta snyftdimensionerna av denna romantiska komedis hantering av en sjukdom så (hittills) obotbar som Parkinsons och deras samspel är både roligt och effektivt för det mesta.

Men när Zwick låter Hathaway besöka en alternativ läkarkongress och gör detta till en tårfylld och samtidigt hoppfull manifestation för de drabbades kampvilja får ändå de humanistiska ambitionerna överflygla de dramatiska rimligheterna i alltför hög grad.

I samarbete med Filmtrailer.se

The Green Hornet

Seriehjältar från andra medier lämnar inte den amerikanska filmindustrin någon ro. Men så blir det kanske när ögon och öron riktas mot det som redan har uppnått någon sorts framgång någon annanstans för att man ska våga investera motsvarande en miljard kronor i ett projekt. Som en producent nyligen sa inför en pitchning av en idé: "Jag gillar den verkligen, synd bara att den inte redan finns som film så att vi hade kunnat göra en nyinspelning."

Senaste exemplet på detta är The Green Hornet, Seth Rogens produktion av berättelsen om Britt Reid, mediemogulens son som efter ett liv i sus och dus får ta över den alltför stränge pappans imperium när denne plötsligt dör av ett bistick.

Och det är verkligen Rogens produktion eftersom han är en av två manusförfattare, ingår i producentgruppen och spelar titelrollen. Rogen har ju gjort sig känd som en av de centrala personerna i gruppen kring Judd Apatow och medverkat i bland annat

 The 40-Year-Old-Virgin (2005)

Knocked Up (2007)

Superbad (2007)

 

och Zack and Miri Make a Porno (2008).

Han har också varit med att skriva manus till en del av dessa filmer och har skapat en tydlig profil i sättet att utforma en samtida komedistil som i mycket bygger på improvisation och karaktärer som genom att till stora delar vara osympatiska bryter mot konventioner i hur man framställer figurer som publiken känner om inte sympati så i alla fall empati för. Det är kanske inte förvånande att Rogen tidigt i sin karriär arbetade med Sacha Baron Cohens tv-serie Da Ali G Show och det finns också en hel del i dennes sätt att använda sig av "dumskalle"-figurer för att utvinna satiriska poänger i filmerna som Rogen arbetat vidare med.

Men nu gäller det alltså en superhjälte, med en mediehistoria sedan mitten av 1930-talet: först i radio, sedan filmserier på 40-talet, tv-serie på 60-talet och många inkarnationer i den tecknade seriens form.

 Som radioserie riktade man sig till ungdomspubliken med spännande äventyr kring hur Britt Reid agerar kriminell men egentligen är en rättvisans förkämpe, 

 

medan 60-talets tv-serie (som hade samma producent som den samtidiga Batman-serien, vilket ledde till att skådespelarna gjorde gästspel i varandras serier) numera är mest ihågkommen för att Bruce Lee spelade medhjälparen, kampsportsspecialisten och teknikgeniet Kato 

(vars säregna tjänsteande även förkroppsligades som Cato i The Pink Panther/Rosa Panter-filmerna med Peter Sellers, med start i A Shot in the Dark/Skott i mörkret 1964).

På tv varade intresset för den gröna getingen bara en säsong (26 avsnitt), men i den tecknade seriens form har The Green Hornet funnits sedan 1940.

Kevin Smith, som Rogen tidigare arbetat med i filmsammanhang, har också varit inblandad i senare tiders uppdateringar av figuren, både i serieform och som långfilm.

Den nu aktuella filmen har dock regisserats av Michel Gondry, som redan på 90-talet var påtänkt för uppgiften. Gondry har under 2000-talet gjort sig känd som en fantasifull, men högst ojämn långfilmsregissör. Kommen från reklamfilm och musikvideor har han oftast en visuell påhittighet, men liksom så många med den bakgrunden en svagare känsla för narrativ helhet. Det är givetvis inte alltid som en traditionell berättelsestruktur är det viktigaste, men utan en säker känsla för detta blir även brottet mot ett klassiskt berättande till något slumpmässigt.

 Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) visar på de kreativa möjligheterna i ett uppbrutet berättande kring minnen och emotioner och är hans bästa film, onekligen hjälpt av Charlie Kaufmans manus,

medan The Science of Sleep (2006) upprepar tematiken från föregående film med mycket mindre slagkraft

och Be Kind Rewind (2008) visar på risken att involvera sig i den sentida amerikanska komedins mer bullriga aspekter, i detta fallet Jack Black.

Hur är då filmen The Green Hornet, med all denna historik och gjord av personer som redan gjort sig kända för distinkta karriärer inom filmbranschen?

Ja, inte har det blivit en lyckad mix.

Ett stort problem är användandet av Seth Rogen. Han spelar här Britt/Hornet på samma sätt som han gör de flesta av sina filmkaraktärer: med en påträngande, inte särskilt trevlig framtoning som i sitt brott mot konventionellt gott uppförande förväntas vara rolig. Och detta kan fungera när han sätts in i en mer vardagsrealistisk miljö, som blir ifrågasatt av hans stökighet och verbala improvisationsflöde.

Men i detta sammanhang, en redan i sig stiliserad värld utan realistiska anspråk, finns det ingen meningsfull kontrast. Rogen går bara på som en Duracell-driven apparat, utan meningsfull ironi. Eller som den välkände amerikanske filmkritikern Roger Ebert formulerade det när filmen hade premiär för en vecka sedan i USA:"There are pointless dialogue scenes going nowhere much too slowly, and then pointless action scenes going everywhere much too quickly."

Slutligen: varför är denna film släppt i 3D-format? Det är totalt meningslöst, förutom vid ett par tillfällen (vid faderns hus samt första gången han kommer in som ny chef på tidningen) då Britt ser ut att ha hamnat i en alltför stor leksaksvärld — vilket möjligtvis (med en välvillig tolkning) kan ge ett intryck av att han inte kan fylla upp faderns kostym.

Christoph Waltz lyser dock upp tillställningen en del som Los Angeles gangsterboss Chudnofsky, som har ambitioner att kallas Blodnofsky, samt Cameron Diaz som kriminologkunning sekreterare.

 Även om filmen drog in 40 miljoner dollar på de amerikanska biograferna under premiärhelgen är det nog dags för filmbolagen att ta sig en allvarlig funderare över superhjältefilmatiseringarna.