Wes Andersons
Den fantastiska räven/Fantastic Mr. Fox har gett kritikerkåren gråa hår: är filmen fågel eller fisk — eller har Anderson mer än en räv bakom sina öron?
Varken
Sydsvenskan eller
Toppraffel! har varit nådiga i kritiken, främst gäller det bristen på meningsfull berättelse men också Andersons "laid back"-humor med pretentioner på djupsinne. Däremot har man uppskattat den visuella utformningen, vilket även
DN:s kritiker (manusförfattare till sjunkbomben
Allt flyter) hyllar — liksom allting annat.
Själv har jag inte helt lätt för Andersons filmstil, som alltför ofta blir till anemiska observa-tioner av amerikanska medelklassmän som befinner sig i marginalen av den globaliserade världen, utan att ställa speciellt intressanta frågor om varför de är där. Ett typexempel är
The Darjeeling Limited (2007), som blir till en förflyttning i sidled längs med de tre amerikanska brödernas förundrade färd i Indien.
Andersons överflyttning av Roald Dahls berättelse från 1970 är på många sätt mycket trogen originalet, inte minst för att han mycket noggrant har överfört hela Dahls hemmiljö till mr Fox lya.
Men detta detaljerade arbete verkar ha tömt ut de kreativa möjligheterna, för ganska snart blir det som inledningsvis är ett överraskande möte mellan stop-motion-dockor och rösterna från bland andra George Clooney och Meryl Streep till en innehållslös och utvecklingsbefriad standardberättelse om det goda livet utanför de konventionella ramarna.
Dockleken får inte någon djupare eller underfundigare betydelse och Anderson närmar sig karriärbanan för en annan av den amerikanska independent-filmens ikoner, Jim Jarmusch, i sin allt fastare förankring i det han redan har gjort bättre.
När nu Daniel Alfredson tagit över regiarbetet på Millenium-filmerna framstår det alltmer klart att man från produktionsbolaget Yellow Birds sida inte haft någon aning om vad man skulle göra med Stieg Larssons romaner.
