Utskälld och kritiserad för blasfemi och pornografi under en stor del av sin karriär som filmregissör sågs Henry Kenneth Alfred Russell som en mycket otypisk engelsk filmare, mer besläktad med Fellini än Ken Loach.
Russell har nu lämnat de levandes skara, vid en ålder av 84 år, och trätt in i Altered States (1980) där han förhoppningsvis träffar på Women in Love (1969) och inte The Devils (1971) och får höra musik av Elgar (1962) och Delius i en Summer of Song (1968), men kanske även deltar i en Lisztomania (1975).
Uppfinnandet av dildon — kan det vara ämnet för en film? Givetvis!
Fast inte hade man väntat sig att tidsperioden skulle vara slutet av den viktorianska eran, spelplatsen London och uppfinnarna en kombination av progressiv läkare och "stiff lower lip" aristokratbög. Men så är det i den engelska Hysteria, enligt uppgift baserad på verkliga händelser 1880.
Och tänker man efter så är det inte så otroligt att man i perioden omedelbart före Freud och hans psykoanalys försökte hantera det som kallades (kvinnors) hysteri med handpåläggning — däremot med hjälp av vulvamassage. Det fantastiska är att detta inte sågs som en sexuell handling, dels för att respektabla kvinnor från ett manligt perspektiv inte kunde ha ett genuint sexuellt intresse, dels för att det var läkare som utövade verksamheten.
Den roligaste bilden i Hysteria är också när de två praktiserande läkarna Dalrymple (Jonathan Pryce) och Granville (Hugh Dancy) tillsammans med aristokraten St John-Smythe (Rupert Graves) ska prova elektrifieringen av massagen. Den unge Granville har fått musarm av all aktivitet så St John-Smiths experimenterande med elektriska uppfinningar har fått honom att utveckla den första dildon. Och vad är naturligare för de tre männen att ta på sig skyddsglasögon när de nu ska bege sig ut på en vetenskaplig upptäcktsfärd. Att patienten är en Castafiore-kopia (t o m kallad mrs Castellari) hämtad direkt ur Tintin gör inte saken sämre!
Granville har tidigt i filmen etablerats som en modern läkare som inte vill att man ska åderlåta patienter eller trampa in på sjukhusen med hästskit på skorna. Han söker arbete på flera sjukhus innan han kommer till auktoriteten på hysteri, den äldre Dalrymple, som också har en dotter, Emily (Felicity Jones) i lämplig giftasålder. Men hon får konkurrens av storasyster Charlotte (Maggie Gyllenhaal) som har ett större socialt samvete och försöker hjälpa kvinnor från de lägre sociala skikten med annat än massage.
Att Granville faller för henne till slut är ingen överraskning, men här finns ett av problemen med filmen. Gyllenhaal spelar över så okänsligt och är så endimensionell i sitt spel att man som åskådare önskar att han höll sig till Emily. Och en annan svaghet är att Dancy är så blek som hjälte att han inte förmår skapa något intresse för karaktärens utveckling. Det blir snarare Pryce och Everett som står för kraftfullheten och det var knappast avsikten.
Det blir också lite märkligt, trots de vetenskapliga ambitionerna, att ingen reagerar över att läkarna de facto bedriver en form av bordellverksamhet — mer av både drama och komedi borde ha utvunnits från grundsituationen om man hade vinnlagt sig om att de var tvungna att i några sammanhang dölja vad de håller på med eller komma med vita lögner.
Men en god idé till en film är det och ett gott humör skapar Hysteria — synd att den inte lyckas utveckla sina förutsättningar på ett bättre sätt. Glöm dock inte att sitta kvar under eftertexterna, då visas en rad av de dildos som presenterats för världen sedan 1880.
Danske Nicolas Winding Refn har fått mycket beröm för sin senaste film, Drive, där Ryan Gosling spelar en tystlåten stuntförare i Hollywood som extraknäcker som förare åt brottslingar som behöver snabba hjul efter ett bankrån eller något motsvarande. Regipriset i Cannes i år gavs till Winding Refn (hädanefter W R), som har angett att filmen tillägnas den chilenske filmskaparen Alejandro Jodorowsky, mest känd för utflippade filmer som El Topo (1970) och Santa Sangre (1989).
Själv har W R gjort sig känd som en filmskapare som inte väjer för kombinationen grafiskt våld och konstfilmsstil.
Han slog igenom med debuten Pusher (1996), som var präglad av den då nya Dogme-estetik som bland andra Lars von Trier och Thomas Vinterberg propagerade för.
Han följde upp denna gangsterfilm från Københavns undre värld med ytterligare två delar 2004 och 2005 samt den likartade Bleeder (1999).
I England gjorde han Bronson (2008), om fängelsekunden Michael Gordon Peterson, och följde upp den med det starkt stiliserade vikingabrutalactiondramat Valhalla Rising (2009).
I Drive fortsätter W R att i actionscenerna uppvisa en förkärlek för ytterst brutal kroppsmisshandel — dock inte av det utdragna slaget, snarare karaktäriseras scenerna av snabbt genomförda avrättningar, vid ett tillfälle även visualiserat enbart genom skuggor på marken. Ambitionen har uppenbarligen varit att göra en annorlunda actionfilm, med en modernistiskt existentiell ton värdig föregångare som fransmannen Jean-Pierre Melville i Le samouraï (1967) eller Sergio Leones spaghettivästernfilmer.
Goslings Förare (utan egennamn) blir genom sin medmänsklighet indragen i en stöldhärva som kommer att ta död på de flesta av de figurer vi möter i berättelsen och det är tveklöst denna aspekt av romanen, publicerad 2005 och skriven av James Sallis, som W R velat hålla fast vid i filmatiseringen. Efter att Neil Marshall och Hugh Jackman, som först var knutna till projektet, försvann var det Gosling som valde den danske regissören.
Även Gosling, som gjort såväl indiefilmer som Lars and the Real Girl (2007) som George Clooneys politiska drama The Ides of March/Maktens män (2011), fastnade för Förarens karaktär, en tystlåten man som visar stor ömhet för de svaga men är oerhört brutal mot dem han bekämpar.
En av dessa är Bernie, en gangster som spelas av Albert Brooks. Denne har främst gjort sig känd som komiker, men visar här en skicklighet i sin karaktärsteckning som är imponerande. Överhuvudtaget har W R lyckats väl med skådespeleriet, inte helt ovanligt i hans filmer — han är något så sällsynt som en regissör som kan kombinera våldsam action med karaktäriseringsförmåga och ett distinkt bildspråk.
Det han sällan klarar av är att ha intressanta kvinnofigurer i filmerna och Drive är inget undantag. Irene (Carey Mulligan), som blir Förarens romantiska partner, är bara en ytterst schablonfylld bild av den väntande och rådjursögda kvinnan, visserligen mycket sympatiskt spelad av Mulligan men utan de komplicerande drag som männen i berättelsen begåvats med.
Och den andra aspekten som gör att Drive, alla strålande kvalitéer till trots, inte blir ett mästerverk, är inkluderandet av popsånger på ljudbandet vid flera tillfällen. Filmmusiken av den f d trummisen Cliff Martinez, som ofta har gjort musiken till Steven Soderberghs filmer, passar med sin syntpopton utomordentligt väl in i gestaltningen av Los Angeles som en ytterst kall stad. Men det är när W R genom specifika låtar (övertydligt) ska uttrycka det som Föraren inte uttrycker i ord som stämningen bryts och filmen tvärbromsar — sällan ett bra inslag i en actionfilm.
En omredigering av musikanvändningen samt ett par scener där Irene får vara något annat än en passiv och ljuv ung flicka och Drive hade varit en rulle att helhjärtat rekommendera alla dagar i veckan. Som det nu är har Nicolas Winding Refn gjort något av det bästa en nordisk regissör har åstadkommit i den amerikanska filmindustrin.
Ett gäng svarta killar tvingar till sig mobiltelefoner, andra värdesaker och kläder av några ljushyade jämnåriga i Ruben Östlunds nya, på flera filmfestivaler prisade film Play. Händelserna är baserade på verkliga rån i Göteborg åren 2006-08, där ett gäng använde sig av tricket att låtsas som om en bror till en av dem hade blivit bestulen på sin mobil och att man bara försökte reda ut vem som tagit den.
Reaktionerna på Play har delvis varit starka på olika festivaler: är detta inte ett sätt att underblåsa rasism, att se på den uppväxande vita (manliga) befolkningens svaghet gentemot den hotfulla svarta (manliga) invandraren?
Och visst finns det en genomgående empati (för att inte säga sympati) som en vit medelklasspublik kan känna med de tre pojkar (varav den ene har ett tydligt asiatiskt ursprung) kring den begynnande tonåren som utsätts för de skickliga manipulationer som de fem svarta killarna genomför när de tar dem från innerstan ut på landet. När sedan de två vita killarna åker hem utan biljett på spårvagnen haffas de givetvis av biljettkontrollanter och blir därmed dubbelt bestraffade, alltså även av den icke-kriminella vita vuxenvärlden (vilket förstärks av att de inte berättar vad som hänt dem, skamsna som de är).
Utsatta barn är inget ovanligt i vuxna filmares och författares bild av det (sen)moderna Sverige, men detta finns även i en hel del av det som är den internationella filmfestivalkulturens hyllade verk, då som en bild av den marginaliserade konstnärens obefläckade syn på den korrupta normaliteten.
Men man kan även se förbindelser till deckarförfattare som Henning Mankell, vars litanior om "vart är Sverige på väg" genomsyrar en stor del av den svenska kriminallitteraturen — åtminstone den som har uttalade sociala/politiska ambitioner.
Utsattheten finns vid ett par tillfällen i Play även i förhållande till några av de svarta killarna: en blir misshandlad av av de andra när han avstår från att följa med i resan ut till naturen/det ociviliserade, en annan blir i slutet konfronterad av en vit vuxen man på ett sätt som kanske ger en bild av hur tillvaron på många sätt ser ut för dem.
Men några enkla lösningar bjuder Play inte på. Vid konfrontationen i slutet är det även så att några kvinnor reagerar på mannens fysiska angrepp på den svarte killen och pekar på att så kan man inte ta lagen i egna händer: är detta ytterligare ett exempel på vuxenvärldens (inte sällan i filmen representerad av kvinnor) handfallenhet och direkta oförståelse av hur verkligheten ser ut — eller filmens moral, att trots vad de svarta killarna gjort är motvåld inte sättet att hantera problemet på?
Östlund fortsätter i Play att utveckla den filmiska estetik han etablerade i den föregående långfilmen De ofrivilliga (2008), en stil starkt påverkad av Roy Anderssons stillastående kamera. Men Östlund låter mycket av händelserna utspelas i bildens kanter eller utanför bildramen, på ett sätt som ger intryck av att en övervakningskamera på distans observerar vad som sker — men inte riktigt kan se det.
Detta är ett mycket verkningsfullt grepp för att gestalta det som (möjligen) är det övergripande temat i filmen (och en central del i Östlunds förhållningssätt till det han skildrar i sina filmer): vi ser/förstår inte det som sker runt oss eftersom vi inte riktar blicken rätt; våra, av civilisationen präglade, synsätt gör oss blinda för verkligheten. Därför blir det också paradoxalt så att ett tecken på konstlös observation (övervakningskameran) används för att peka på vår blindhet i en ambition att få oss att se. Och att observationstekniken kan innehålla så mycket känslor som den gör i Play är påfallande.
Filmtiteln lyfter fram det som trots allt är en (moraliskt sett missriktad) lekfullhet i rångängets förhållande till sina offer och det humoristiska finns även i filmens sätt att betrakta vår normaliserade vuxenvärlds sätt att försöka hantera verklighetens kaos genom mer eller mindre absurda rutiner. Inte minst blir detta tydligt i de scener från ett tåg som växelklipps med bilderna på killarna: en stor vagga blockerar gångarna och trots upprepade vänliga påpekanden från personalen är det ingen passagerare som flyttar undan den (den dyker upp i slutet och får en annan betydelse där). I detta syns tydlig påverkan från Roy Anderssons humor, ett av dennes mindre uppmärksammade men mest effektiva drag.
Men humorn och den angelägna ambitionen till trots blir Play undflyende i sitt förhållningssätt till det skildrade på ett sätt som den tidigare (och bättre) De ofrivilliga inte var. Inte så att ett budskap eller en lösning på verklighetens konflikter skulle ha presenterats, däremot borde inte sättet att visa på komplexa relationsmönster och gruppdynamiska skeenden ha förankrats i alltför schablonartade bilder på den oförstående eller konflikträdda (vuxen)normaliteten: det blir till ett alltför enkelt, men också alltför otydligt, sätt att ange en förklaring på det som med så precis logik framkommer i mötet mellan de olika grupperna av uppväxande killar.
En av de stora inom filmmusikkomponerandets rike, Ennio Morricone, fyller 83 år idag.
Förutom musiken till Sergio Leones spaghettivästerns med Clint Eastwood i mitten av 1960-talet är kompositionerna till The Mission (1986) bland hans mest älskade verk.
Pressmeddelande: Bengt Toll lämnar Svenska Filminstitutet
Efter tre år på Svenska Filminstitutet har Bengt Toll beslutat att lämna sin tjänst.
Bengt Toll anställdes som chef för avdelningen Publiken, utsågs senare även till vice VD, och har under det senaste året varit VD.
Bengt Toll:
– Jag har fått förmånen att vara med om tre väldigt roliga och spännande år och fått arbeta med fantastiska kollegor på Filminstitutet. Nu när den nya VD är på plats och verksamheten går in i ett nytt skede känns det som ett bra tillfälle att gå vidare.
– Jag kommer naturligtvis att finnas kvar i filmbranschen men med västkusten som bas. Efter tre års veckopendlande från Göteborg måste jag säga att jag ser fram emot att kunna vara hemma lite mer igen.
Håkan Tidlund, styrelseordförande Svenska Filminstitutet:
– Det är tråkigt att Bengt har fattat det här beslutet, även om det är förståeligt, och att han slutar är en förlust för Filminstitutet. Bengt har gjort ett mycket förtjänstfullt arbete under sin tid här, inte minst det senaste året då han klivit in som VD och axlat ett stort ansvar.
Japanen Hayao Miyazaki har under de senaste decennierna blivit uppmärksammad som en av den (traditionellt cel-)animerade filmens mästare.
Tonari no totoro/Min granne Totoro (1988),
den Oscars-belönade Sen to Chihiro no kamikakushi/Spirited Away (2001)
och Hauro no ugoku shiro/Det levande slottet (2004) är några av de filmer som under en drygt trettioårig karriär som regissör i den egna Ghibli-studion gett honom hans internationella rykte.
Den numera 70-årige Miyazaki har i Kari-gurashi no Arietti/Lånaren Arrietty (baserad på Mary Nortons flera gånger filmatiserade bokserie The Borrowers från 1950- och 60-talen) överlåtit regin till debutanten Hiromasa Yonebayashi, men hans omisskännliga drag präglar hela filmen. Den handlar om småfolket Lånarna som bor i källaren till ett hus dit den hjärtsjuke pojken Sho kommer för att vila upp sig innan en operation han är tvungen att genomgå. Han får se den fjortonåriga Arrietty och trots att hennes familj varnar henne för att ha kontakt med människorna kommer hon att lära känna Sho.
Handlingen är inte mycket mer komplicerad än så, vilket är typiskt för Miyazakis produktioner. Det är inte intrigernas sinnrikedom som grunden för berättandet utan det är stämningsskapande och tonmåleri som fascinerar honom. Detta är påtagligt även i denna film, där till exempel ett möte mellan två gråsuggor kan få lov att ta plats mitt i skildringen av Arriettys funderingar om hon ska låta Sho se henne.
Fokuseringen på färger, former och en ovanligt ofta förekommande tystnad är typiska inslag i filmen, något som skulle kunna locka en mer actionvan barnpublik att tycka att den är tråkig, men baserat på den föreställning jag var på fanns det i stället en koncentration på att följa Arrietty och hennes pappa när de klättrade omkring i huset för att hitta sockerbitar eller silkespapper som de kunde ha användning för.
Visserligen jagar hushållerska Lånar-familjen, men det blir mest ett komiskt avbrott.
Föräldrarnas könsroller (pappa i bergsklättrarutstyrsel, mamman i köket) är väl kanske inte det mest politiskt korrekta i samtiden, men att ha en aktiv flicka som central karaktär är en vanlig ingrediens i Miyazakis filmer (liksom att inte ge karaktärerna ett typiskt japanskt utseende). Det innebär inte att flickorna nödvändigtvis tar på sig pojkattribut, snarare att flickor är lika aktiva och betydelsefulla för handlingen som pojkar brukar vara.
I den här filmen är det ju dessutom så att pojken Sho (som är berättarröst vid några tillfällen) mestadels ligger sjuk i sängen och är den som söker kontakt med Arrietty. Storleksskillnaden, och det faktum att familjen behöver flytta när de nu upptäckts av de fullvuxna människorna, gör att det inte blir någon tonårsförälskelse — det finns det dock möjligheter till när en jägarklädd småtting vid namn Spiller dyker upp och bistår familjen.
Stillsamheten och den påtagligt sorgsna ton som finns i Lånaren Arrietty bidrar också till att ge filmen en egen karaktär och plats på repertoaren.
Norsk film var länge en förbisedd företeelse i Sverige, om inte rentav ett föremål för skadeglädje. Att den största succén var den tecknade Flåklypa Grand Prix (1975) verkade bara bekräfta felslutet att Mosebacke Monarki hade helt rätt när de i Norgevisan på 1960-talet sjöng om vår f d unionspartner att det var symptomatiskt att deras störste poet hette Peter Dass (!).
Det senaste dryga decenniet har visat att den norska filmen står stark, inte minst internationellt. Insomnia (1997) med Stellan Skarsgård fick (en svagare) USA-inspelning med Al Pacino (2002) och Reprise (2006) visade att det finns mer än en Trier (i detta fallet Joachim) att hålla ögon och öron på.
Och Død snø/Död snö (2009) visade att man kunde göra zombieskräck med både gore och glimten i ögat.
Och det är inte bara inom filmens område som den kulturella frammarchen är påtaglig, kriminallitteraturen är full av norska författare. En av de mest framgångsrika är Jo Nesbø, som under ett drygt decennium har kommit med den ena pristyngda romanen efter den andra om kriminalinspektören Harry Hole. När nu hans första bok med en ny centralkaraktär, Hodejegerne från 2008, filmatiserats, kan vi se hur ett oförutsägbart och stundtals väldigt våldsamt actiondrama även kan göras på nordiska breddgrader (tag lärdom Yellow Bird, som också producerat Millennium-filmerna!).
Roger Brown (spelad av Aksel Hennie, känd från hjältesagan från andra världskriget, Max Manus [2008]) arbetar som huvudjägare, dvs chefsrekryterare ("headhunter"), men extraknäcker som konsttjuv. Det kan man tycka är ganska onödigt med tanke på hans välbeställda liv, med villa och vacker hustru Diana (Synnöve Macoody Lund) som han borde ägna sitt odelade intresse åt. Men så är det ju detta med hans längd: han når bara 168 centimeter över marknivån och (som han själv säger) då har en man sina kompensationsbehov.
Roger är alltså inte en odelad hjälte (vilket inte heller Harry Hole är), istället träder den stilige och framgångsrike Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau) in på arenan. Diana visar sitt intresse för honom och Roger blir besatt av att stjäla hans Rubensmålning — för att han behöver pengarna efter att ha sålt den, men inte minst för att visa vem som är herre på täppan. Och det är nu allt går helt snett.
Nesbøs romaner är kända för sina våldsamma händelser och sitt blodstänkta "filmiska" språk och regissör Morten Tyldum tar verkligen fasta på detta. Titeln kommer att syfta inte bara på en byråkratisk rekryteringsprocess utan än mer på den uppgörelse där huvuden kommer att rulla i kampen om vem som överlever. Inte heller Greve (!) är befriad från svek och dubbelspel, men det är Roger som kommer att tvingas igenom en våldsspiral där massakrerade poliser, plågsam huvudrakning och flykt genom utedassets mest avföringsfyllda delar ingår som påtagliga beståndsdelar.
Historiens vindlingar blir vid många tillfällen väl befängda och logiskt ohållbara, men så är det ju detta med den rörliga bildens förförelsekraft: det gör faktiskt ingenting, man sitter fascinerad av all den djävlighet som Roger råkar ut för (och det måste erkännas, själv orsakar) och irrationaliteten bidrar till att man verkligen upplever att han trillat ner i hålet till underjorden.
Inte undra på att rättigheterna till att göra en engelskspråkig version är sålda till ett amerikanskt produktionsbolag.
För några dagar sedan gick en av Sveriges mest populära sångerskor och filmskådespelare bort, 96 år ung.
Anna Greta "Sickan" Carlsson hade sitt sprudlande humör och stora charm att tacka för sin popularitet, även om hon liksom så många andra som hamnar i komedifacket gärna hade gjort fler roller inom mindre lättsamma typer av film.
Men käckheten kan knappast läggas henne till last och alltifrån mitten av 1930-talet var hon en återkommande stjärna i film och revyer. Beredskapsåren gjorde henne till landets egna humöruppiggare och Hasse Ekman fick henne att under 1950-talet framvisa sin farskompetens, inte minst i samspel med Gunnar Björnstrand.
Smilgroparna försvinner aldrig från Sickans kinder.
Vad händer under den process som inför presidentvalet i USA ska vaska fram de lämpligaste kandidaterna och skarpaste hjärnorna till positionen som världens mäktigaste (politiska) ledare — för det var ju så det länge hette.
George Clooney har gjort sig känd som en välartikulerad skådespelare med åsikter långt utanför det valda yrkets vanliga gränser. När han själv väljer att på ett tydligt sätt stå bakom ett filmprojekt brukar det också ha tydliga politiska dimensioner, tänk bara på hans Good Night, and Good Luck (2005) med handlingen förlagd till McCarthy-tiden.
I The Ides of March/Maktens män (originaltiteln syftar på den tidpunkt år 44 fvt när Julius Caesar mördades), som är Clooneys fjärde film som regissör, spelar han själv Pennsylvaniaguvernören Mike Morris, favorit till att bli demokraternas presidentkandidat. Men så har vi ju det här med primärvalen, i detta fallet i Ohio ("nationen röstar som Ohio") och allt som där krävs för att få tillräckligt stöd av delegater så att man blir nominerad. Morris är moraliskt rakryggad och vill inte kompromissa för att vinna röster, minst av allt i frågan om hur man ska få en mäktig senators stöd.
I sin ståndaktighet har han allt upptänkligt stöd av den biträdande kampanjmanagern Stephen Meyers (Ryan Gosling), medan mer erfarna rådgivare som Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och motkandidatens Tom Duffy (Paul Giamatti) är beredda på att tumma på fair play för att uppnå sina mål.
Historien tar en mer personlig vändning för Stephen när en ung praktikant, Molly Stearns (Evan Rachel Wood), som han inleder en sexuell förbindelse med, visar sig vara med barn och efter det handlar det om att överleva för honom i det moraliska träsk som är hans hela värld. Spelet som han och de andra utövar mot varandra vävs skickligt ihop av manusförfattarna (förutom Clooney även hans medarbetare sedan tidigare Grant Heslov samt Beau Willimon, på vars pjäs Farraguth North filmen bygger).
Insikterna om villigheten att sälja ut sina närmaste kollegor för att uppnå egna fördelar hos nationens politiker verkar vara genuina hos Willimon, men ytterst handlar historien om något ännu vidare, nämligen hur vuxenlivet tvingar på den unga idealismen insikten att det handlar om att äta eller ätas.
Därför är det också logiskt att det blir Stephen och Molly som kommer att stå i centrum när de mer personligt drabbande konsekvenserna av livet i politikersfären blir tydliga. Molly är bara 20 år och är liksom den tio år äldre Stephen besjälad av att göra ett betydelsefullt jobb som leder till en bättre tillvaro för de många i USA. När även de som verkar mest renhjärtade sviker de etiska grunvalarna blir det också dessa unga som faller hårdast.
Gosling och Wood är utmärkta skådespelare (både här och i tidigare filmer), men något i sättet de av Clooney regisserats på förefaller ha blivit mindre lyckat. Clooney har förlitat sig väldigt mycket på närbilder och då krävs det att uttrycket stämmer med det som är kärnan i karaktärernas olika funktioner under dramats förlopp — och det är här som det inte riktigt stämmer.
Stephen ska i inledningen ha en karisma som lockar andra unga till kampanjarbetet och utstråla hela den moraliska renhet som Morris presidentkampanj bygger på, men Gosling har mycket lite av detta i sitt spel. När han i filmens andra hälft tyngs av insikterna om svek och korruption blir hans mer kontrollerade spelstil mer effektiv, men karaktärens utvecklingsbana har då inte riktigt förankrats i agerandet. Och Wood blir, när hon kommer in, alltför påfluget flörtig för att Molly ska upplevas som det oskuldsfulla offer som intrigen anger att hon är.
Konsekvensen är att det i filmens känslomässiga centrum uppstår två vakuum, något som berättelsen inte kan hämta sig från. Det blir helt enkelt inte den tyngd i dramat som filmskaparna avsett.
Därmed inte sagt att Maktens män är ett dåligt hantverk eller att den inte försvarar sin plats i traditionen från All the King's Men/Alla kungens män (1949) och All the President's Men/Alla presidentens män (1976). Men någon riktigt avslöjande ny insikt om det mediegenomsyrade politiska livet i USA kommer den inte med.
Ambitionen har uppenbarligen varit att göra en annorlunda actionfilm, med en modernistiskt existentiell ton värdig föregångare som fransmannen Jean-Pierre Melville i Le samouraï (1967) eller Sergio Leones spaghettivästernfilmer.
Filmtiteln lyfter fram det som trots allt är en (moraliskt sett missriktad) lekfullhet i rångängets förhållande till sina offer och det humoristiska finns även i filmens sätt att betrakta vår normaliserade vuxenvärlds sätt att försöka hantera verklighetens kaos genom mer eller mindre absurda rutiner. Inte minst blir detta tydligt i de scener från ett tåg som växelklipps med bilderna på killarna: en stor vagga blockerar gångarna och trots upprepade vänliga påpekanden från personalen är det ingen passagerare som flyttar undan den (den dyker upp i slutet och får en annan betydelse där). I detta syns tydlig påverkan från Roy Anderssons humor, ett av dennes mindre uppmärksammade men mest effektiva drag.
Handlingen är inte mycket mer komplicerad än så, vilket är typiskt för Miyazakis produktioner. Det är inte intrigernas sinnrikedom som grunden för berättandet utan det är stämningsskapande och tonmåleri som fascinerar honom. Detta är påtagligt även i denna film, där till exempel ett möte mellan två gråsuggor kan få lov att ta plats mitt i skildringen av Arriettys funderingar om hon ska låta Sho se henne.
I den här filmen är det ju dessutom så att pojken Sho (som är berättarröst vid några tillfällen) mestadels ligger sjuk i sängen och är den som söker kontakt med Arrietty. Storleksskillnaden, och det faktum att familjen behöver flytta när de nu upptäckts av de fullvuxna människorna, gör att det inte blir någon tonårsförälskelse — det finns det dock möjligheter till när en jägarklädd småtting vid namn Spiller dyker upp och bistår familjen.
Smilgroparna försvinner aldrig från Sickans kinder.
